Kaj Wallin

AHE – Alaskansjukan

Här på gården har vi i hundflocken sju alaskan huskys – det är de som utgör teamet, tävlings- och äventyrsteamet, Team Si Perros, kärleksfullt kallade slaskisarna. Alla våra hundar ligger mig varmt om hjärtat, alla ha sitt eget lilla rum, också de som av olika anledningar inte finns hos oss längre, men teamet står mig trots allt lite närmare än de övriga. Vi spenderar så mycket tid tillsammans, så mycket av min energi går åt till dem, så många planer ligger framför våra fötter och vi känner varandra utan och innan – alla våra för- och nackdelar, våra knepigheter. Jag kan genast se om något felas någon av dem, vet precis hur de rör sig, hur de leker och ser ut i vila – och det är mitt ansvar att se till att deras liv är så gott det kan vara.

Det finns i alaskanvärlden en genetisk sjukdom som heter Alaskan Husky Encephalophaty – turligt nog förkortad AHE. AHE beror på en mutation av genen SLC19A3 som oskadad fyller en viktig funktion i det att den producerar ett protein som sköter transporten av thiamin, vitamin B1. Thiamin är helt avgörande för funktionen i kroppens nervsystem. Mutationen som uppstår vid AHE leder till att SLC19A3 inte producerar transportproteinet och det helt enkelt blir thiaminbrist i nervsystemet, en brist som leder till celldöd och nervskador.

AHE är en grym sjukdom. Delar av hjärnan förtvinar och då celldöden inte är koncentrerad till en del utan är mer generellt spridd uppvisar sjuka hundar en mängd olika symptom, varav vissa är mer vanliga – hundarna får ett högt steg, svårigheter att gå, balansproblem och muskelsvaghet, de får krampanfall, problem med sväljreflexen vilket leder till svårigheter att äta och dricka, de tappar känseln i ansiktet och får förändrad personlighet, de blir partiellt blinda. Insjuknandet går ofta fort och symptomen på AHE visar sig oftast när hundarna är unga – det vanliga är mellan 6 månader och 2 års ålder, men både yngre och äldre hundar har dokumenterats.

Då AHE ärvs recessivt kan en hund vara bärare utan att uppvisa symptom och det krävs alltså två bärare för att producera avkomma som får sjukdomen – till exempel får teoretiskt två bärare 25% friska valpar, 50% bärare, 25% sjuka, och en frisk individ som paras med en bärare får teoretiskt 50% friska valpar och 50% bärare. Genetik och avel är ingen exakt vetenskap utan allt handlar om sannolikheter. Det här recessiva draget gör det lite lurigt eftersom man kan avla på bärare, som ter sig friska, i flera led för att så plötsligt en dag stå med en kull sjuka hundar.

Det är svårt att säga något om hur pass vanligt AHE egentligen är då det är så pass få hundar som testas, men mörkertalet är förmodligen rätt stort – sjuka hundar har rapporterats från USA, Canada‚ Norge, Sverige och, nu i det sista, Frankrike. De franska rapporterna har rört sig om hundar med linjer från Norge och Sverige. Och det är här vårt ansvar som ägare av alaskans kommer in.

Det finns ett säkert och enkelt test som utförs genom att man svabbar insidan av hundens kinder med dna-stickor och skickar dessa till ett laboratorium. Det är inte särskilt kostsamt, ungefär 400 kronor per hund, och allt sköts via internet – man loggar in, beställer och betalar sitt test, när sedan postgången gjort sitt anländer stickor i brevlådan som man sedan topsar hunden med och skickar tillbaka. Resultatet visas sedan på det konto man har skapat, och man kan skriva ut ett intyg. Svaret man får på testen är – N/N, frisk hund, N/AHE, bärare eller AHE/AHE, sjuk hund. Länk till laboratoriet kommer i slutet av texten.

Det finns egentligen inga hållbara argument för att inte testa sina alaskans och göra sitt bästa för att försöka mota undan denna fruktansvärda sjukdom. Är det bara ett fåtal hundar som är bärare, eller sjuka, blir det en enkel sak att mer eller mindre helt få undan denna mutation ur linjerna – sjuka och bärare tas helt enkelt ut ur aveln och endast friska hundar utan mutationen släpps fram. I alaskanvärlden är inte detta ett jättestort tapp då avelsbasen är så pass stor. Skulle å andra sidan problemet visa sig vara stort blir det knepigare men desto viktigare att göra vad man kan för att förhindra denna sjukdom.

Jag har tagit mitt ansvar och har testat samtliga av mina alaskans, och jag kommer vara helt öppen med resultatet. Jag kommer inte avla på vare sig sjuka hundar eller bärare – hanar som är bärare kommer kastreras för att inte misstag ska kunna ske. Om någon av mina friska tikar eller hanar ska paras med en utomstående hund kommer jag kräva att denna hund testas innan parning – ett test som jag kan bekosta. Om jag någon gång köper in ytterligare en valp kommer jag att kräva att denna valp testas innan köp – ett test jag kan bekosta.

Mina alaskans är framtiden och jag gör allt jag kan för att de ska få det så bra de någonsin kan – vad väljer du att göra?

Länk till test:
https://www.vgl.ucdavis.edu/services/AlaskanHuskyEncephalopathy.php

PS. Hur såg då resultatet ut av mina slaskisars tester? Efter att först ha väntat någon vecka på att få hem stickorna, var jag tvungen att vänta ytterligare tolv dagar på att min returpost skulle komma fram till labbet. En hemskt tid. Jag målade upp det värsta scenariet med bärare och sjuka hundar – en bild av väntan på att unghundarna skulle insjukna och planer gå om intet – och hur jag än försökte skjuta undan tankarna fanns de där. Så kom beskedet att brevet anlänt och proverna processades. Allt blev lite lättare – nu var det bara att vänta på svar. Tre dagar med en liten klump i magen tills ett mejl dök upp med svaren – sida efter sida, hund efter hund, med resultatet N/N. Alla var friska! Ingen var bärare! DS.