Den 18 :e varje månad kommer Kaj  skriva ett inlägg på vår blogg.

Vem är Kaj? 

Jag är en naturälskande människa som bor på Sveriges östkust – fem mil norr om Uppsala, någon mil söder om Österbybruk. Här mitt i skogen med närmsta granne tre kilometer österut och landsvägen tre kilometer västerut lever jag och min sambo Mia på gården dit civilisationen aldrig nådde fram – vi har ingen el, inget indraget vatten, lagar mat på vedspis och värmer huset med vedkamin. Till gården hör några hektar arrenderad mark som ska odlas upp när tiden finns – nu nyttjas de delvis som bete till en flock får och hage till grisar.

Vägen hit till skogens stillhet och tystnad har gått från Stockholms innerstad och närförort, via Uppsala – platser som jag visserligen tyckt om men alltid gjort mitt bästa för att fly undan. Allt ljus och alla ljud, alla människor som trängs, har alltid stört mig. Det slipper jag nu. Förutom när något ärende ska göras eller de gånger jag jobbar inne i Uppsala.

Det är en fantastisk plats vi bor på här. Vi har dragvägar som ter sig oändliga – man kan åka mil efter mil utan att ta samma väg två gånger. Det är tyst med endast skogens egna ljud, när mörkret faller så blir det svart och stillheten är alltid närvarande. Jag som älskar att vara ute på vandring i vildmarken och sova i tält eller under bar himmel har här ett hus som är så nära det man kan komma.

Vilka är i ditt team? 

Jag och Mia har tillsammans i dagsläget tolv hundar. Tre av dessa är Mias – schäfern Gunnar samt samojederna Karin och Levi – övriga nio är mina. Till största del är det jag som sköter om hundarna och ser till att de får den träning samt det liv de ska ha och är värda.

I träningen delar jag in hundarna i två grupper med helt olika ambitionsnivå och förutsättningar.

Vi har hobbyspannet. Där går Mias hundar samt min samojed Larsson och min canaan dog Pixi. Det här spannet går lite kortare distanser i ett lite lugnare tempo utan större ambitioner än att ha trevliga turer tillsammans. Både Larsson och Pixi är i grund och botten alldeles lysande draghundar, men Larsson tacklade av en del efter att ha drabbats av anaplasmos och Pixi har inte riktigt kommit tillbaka efter ett tråkigt bett i armbågen vid ett slagsmål med en tidigare flockmedlem. Den klarast lysande stjärnan i det här spannet är Karin som har förutsättningar att bli en riktigt bra draghund.

Sen har vi satsningsspannet – Team Si Perros. Det är med det här spannet jag ska ge mig ut på de stora äventyren. Ambitionsnivån är hög och träningen planerad för långdistans. Det är ett ungt team som jag bygger upp från grunden med Alaskan Huskys – de äldsta hundarna i detta gäng är två år gamla och fem av sju hundar kommer från Norge. I det här spannet går systrarna Selma och Blondie, tiken Eivi, hanarna Sune och Bengtsson – nästintill lika gamla, har växt upp tillsammans men kommer från två olika kullar – samt småttingarna, systrarna Multe och Wille.

Hur upptäckte du Draghundssporten?

Det var egentligen bara av en händelse. Min första hund råkade bli en sibbe. Jag jobbade då på Hundstallet i Stockholm och en kväll när jag hade ett arbetspass kom två syskon, en tik och en hane, och deras far in som vanvårdsärenden. Tiken såg mig redan då första kvällen djupt i ögonen och sa ”du gubben, jag flyttar hem till dig”. Och så blev det.

En sibbe passade bra in i mitt friluftsliv och som den cyklist jag är tog vi ofta turer tillsammans. Efter några turer bytte jag ut y-selen mot en dragsele hon kunde ha när hon sprang där vid sidan, och sen fick hon springa före cykeln med lina. Till slut bytte jag ut cykeln mot en scooter vid våra turer. När så ytterligare en hund kom in i vårt liv, en hund med ett övermått av dragvilja, och jag for fram med ett tvåspann var jag fast för alltid.


Vad är ditt/dina mål med hundkörningen?

I grund och botten handlar det om naturupplevelser. Jag är som sagt en friluftsmänniska som älskar att vara ute i skog och mark och det finns inga upplevelser som blir så starka som de jag får göra med mina bästa vänner – hundarna. Det finns dessutom inget tillfälle när jag känner mig så hel och fri som när jag får vara ute med spannet på barmark eller snö.

Men med teamet har jag lite högre ambitioner. Vårt slutgiltiga mål är att genomföra långa Finnmarkslöpet, men vägen dit kantas av äventyr och utmaningar som egentligen är det viktigaste – vägen är så att säga det egentliga målet. Att få bygga upp ett välfungerande storspann på minst tolv hundar, att tillsammans få lära oss hantera utmaningarna, att hitta nya äventyr som stärker oss. Vi har mycket att lära och upptäcka längs vägen. Och en del tävlingar kommer dyka upp för oss, men jag har absolut inga placeringsambitioner – de är bara en del av träningen.

I slutänden är det viktigaste ändå att ha en trevlig tid tillsammans och göra något vi alla älskar och behöver.