Emma Hammar

Mitt och Yxas första SM i Timrå 2016

Förra blogginlägget handlade om mina förberedelser inför vårt första SM. Nu kommer jag berätta om vår upplevelse hur det var att delta på ett barmarksdags SM.

Först vill jag säga att det är bland det häftigaste jag varit med om! Jag är så glad att vi tog oss dit och att vi genomförde en grym prestation med våra förutsättningar. Jag tar med mig många lärdomar och ny erfarenhet. Jag längtar redan till SM 2017 och har bokat in datumen i kalendern och tränar hårt för att ta oss dit igen. Men det blir det mer om sen.

Vi kom upp på fredagen och deltog på samling och banvandring och så var det tävling lördag och söndag. Under banvandringen möttes jag av min första chock. Terrängen är helt annorlunda än den vi har hemma hos oss. Visst har jag backtränat men dessa backar som banan bestod av var i en helt annan dimension! Jag sänkte här mina mål. Jag hade innan
tävlingen viskat till mig själv om att ha som mål att gå i mål på 15 min fast jag till alla andra sa 20 min för att ha en realistisk tid. Drömmålet var att ligga nära topp 10! Men efter att ha sett och gått i backarna så kände jag att om vi ens tar oss runt banan så är jag mer än nöjd!

För att ta allt lite mer från början så var jag med i en trafikolycka 2010 och har redan dess gått med mycket smärta och felbelastning. Jag har haft det riktigt kämpigt att kunna röra på mig som jag vill om jag ens har kunnat göra det över huvud taget vissa dagar. Men jag tog iaf hjälp av en duktig PT för att börja lägga upp min träning så jag skulle hålla i vardagen men självklart ha SM med som delmål. Träningen startade i augusti så verkligen i senaste laget. För det krävs väldigt mycket av mig som förare om vi ska ta oss runt banan, det räcker inte
att ha en vältränad duktig hund.

Nu var vi äntligen här och vi hade den träning med oss vi hade lyckas hinna med under hösten. Nu var det upp till bevis och se om vi skulle klara detta.

Tävlingsdag 1
Vi gick ut starkt men ändå spara på energin så vi kan orka oss genom hela banan på 4,8km. Redan i första lilla backen kände jag att det var tungt. Andra backen var riktigt tung och jag fick hoppa av cykeln och springa upp. Jag tappade farten och kraften i alla backarna. Det som fick mig att fortsätta är mitt enorma driv och en vilja av stål! Kroppen skrek redan långt innan vi ens tagit oss genom halva banan! Varje gång tankarna kom ”jag pallar inte, jag kommer inte orka” så tittade jag på Yxa som drar för kung och fosterland, då fick jag extra glöd. Hon får kämpa och dra desto mer om jag blir svajig. Vi är ett team och jag får stryka av att se henne jobba. Dessutom så taggade jag till med att sporra mig ”jag fixar det här! Vi ska ta oss i mål oavsett vad!”. Jag började istället tänka på allt som kan hjälpa oss. Jag tänkte på andningen, hur musklerna jobbade i kroppen, inte smärtan utan vart kraften fanns.

Äntligen kom en av de få nedförsbackarna som fanns på banan, en brant backe i en sväng. Tyvärr hände något väldigt tråkigt för oss här. Det blev en omkörning varpå den andra hunden griper tag om Yxas halsskinn och drar henne till marken. Jag går omkull med cykeln och där ligger vi på marken. Jag kollar Yxa och ser att hon ser oskadd ut och vill fortsätta jobba. Linan hade virat in sig och fastnat i skivbromsarna så det var inte bara att resa oss och fortsätta. Den andra föraren stannade och hjälpte oss. Vi höll på en bra bit över en minut innan vi tillslut fick loss min lina. Eftersom Yxa verkade ok så valde jag att fortsätta tävla.

Nu var vi i en svacka med många följande uppförsbackar. Vi hade inte med oss någon fart eller styrka efter att vi gick omkull. Nu var det VILJA! Det gick inte fort, det kändes som jag rörde mig i en trögflytande sörja utan att komma någonstans. Yxa köttade på hela tiden. För henne fanns det bara en sak – FRAMÅT! Hon hade spänd lina och kämpade hårt oavsett vilken fart vi höll. När vi hade tagit oss igenom Saxbacken, ja jag lägger den värsta backens namn på minnet, svårt att glömma! Så var det äntligen lite nedförs och vi hade tagit oss mer än halvvägs. Nu Började känslor om lättnad komma och det gav mig mer styrka att köra på hårdare och snabbare.

Hela banan avslutades med en lång härlig nedförs och sedan en raksträcka på upploppet. Att höra våra namn i högtalarna om att vi var på väg mot mål var en så härlig känsla! Vi orkade spurta och till och med köra om ett ekipage innan mållinjen.

Yxa var så strak från start till mål. Hon hade tryck i linan hela banan och sackade aldrig på den. Vilken kämpe hon är! Jag är så imponerad av min hund. Känslan när man kommer i mål så trött att man knappt kan andas, den känslan är så härlig! Jag kunde inte prata, jag kunde knappt stå på benen men den kärleken jag känner för min hund, den är obeskrivlig. Att köra ett hårt lopp stärker verkligen banden mellan oss, vi är ett team, vi älskar varandra och vi litar blint på varandra.

Vi klarade det! Vi tog oss i mål! Vi genomförde den tuffaste terräng vi någons har kört. Bonus är att tiden var 16:26 min. WOW! Trots incidenten där vi tappade en bra bit över en minut så var vi inte långt ifrån mitt drömmål på 15 min. Drömmålet jag hade innan jag visste hur banan såg ut. SÅ härligt att få kvitto på att vi presterade grymt bra under press!

Nu var vi klara med dag 1 och det var bara kvar att slappa, njuta och spara på krafterna till nästa tävlingsdag. Jag var mer än nöjd!

Precis tagit oss uppför saxbacken dag 1, några meter kvar innan backen är slut
Målgång dag 1

Tävlingsdag 2
Jag ägnade tankarna hela kvällen till att analysera hur vi jobbade genom banan första dagen. Vart hade vi våra svagheter och våra styrkor. Backarna var ju helt klart vår största svaghet. Så jag tänkte mycket på hur jag hade jobbat med tekniken inför och i backarna och la en ny plan på hur jag skulle kunna behålla rörelseenergin hela backarna utan att behöva gå av cykeln. Jag skulle öka tidigare och ställa mig upp och cykla mycket tidigare innan vi började tappa fart. Min plan funkade! Alla backarna utan saxbacken orkade jag cykla hela vägen upp utan att kliva av. I mördarbacken så kom jag en bra bit längre än dag ett. Så galet nöjd och så värt att analysera och planera till dag två. Dag två tog vi oss i mål på 15:09 min vilket var en klar förbättring från dag ett. Nu var vi ensamma hela loppet och stötte inte på ett enda ekipage längs banan. Det var vi två, banan och skogen.

Vi kände oss verkligen starka dag två. Känslan att ta oss igenom för oss helt nya utmaningar och göra det bättre än förväntat, att kunna prestera bättre dag två den känslan är svår att beskriva. Det var så mycket glädje, styrka och framför allt så mycket kärlek till min älskade lilla Yxa.

Vi klarade av att placera oss på en 12:e plats så kan inte vara med än nöjd. Jag är glad att vi tog oss hit och att vi genomförde! Blodad tand helt klart och det är sikte på SM nästa år igen så hoppas verkligen vi tar oss dit. Träningen är i gasen och planering för att vi ska bli starkare och snabbare!

Jag har älskat drag länge men nu ÄLSKAR jag att tävla drag också!

Sista metrana innan målgång dag 2

Vill du veta mer om Emma Hammar?

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Sandra » Anna-Carin Lönn:  ”Hej! Jag tycker ditt inlägg är jättebra och jag ser verkligen vilka poäng du har..”

  • Nicole » Nicole Fhors:  ”Hej Anna! Tack för din kommentar :) Håll utkik framöver så kommer det dyka upp m..”

  • Anna » Nicole Fhors:  ”Kan inte du lägga ut fler bilder på de olika berikningarna du har till hundarna ..”

  • Ulla » Anna-Carin Lönn:  ”Blir glad av att läsa det du skriver om med så inlevelse och glöd . ”

  • josephine » Anna-Carin Lönn:  ”Ja känner igen mig. Å många tycker j e dum. Barnen har vart me i skogen å på lån..”

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln