Amanda Vikner

Det här med att vara rookie i draghundsvärlden är för min del en helt fantastisk upplevelse. Jag upplever endast positiva bemötanden, folk jag har frågat är vänliga och vill verkligen svara på frågor. Människor bjuder hem till sig för att hälsa på hundarna, ställa frågor och är villiga att lära mig mer - jag får intrycket av att människorna jag varit i kontakt med är glada att få hjälpa till. 
Jag tror att det är så mycket enklare idag, än vad det var förut. Med Facebook och instagram så är det så enkelt att hitta människor inom sporten idag! Mitt största kontaktnät har varit genom Facebook, ifall jag har sett någon människa som verkar "intressant" så har jag tagit kontakt med personen. Ingen har ignorerat mig, vilket jag tycker är fantastiskt! Jag trodde, helt ärligt, att det var många "gamla rävar" inom sporten när jag började, som skulle tycka att en ung liten tjej på 23 år ska komma här och tro att hon klarar av stora malamuter. Men tji fick jag! Jag har hållt på med många sporter så som agility, lydnad, rallylydnad, jakt osv - men det här slår allt. Inget skitsnack om den ena eller den andra - här har människor talat gott om varandra och tipsat mig vidare till att kontakta vidare. Helt imponerad! Jag är så glad över detta, är så glad över välkomnandet jag har fått och människorna som stöttat mig i detta. 

Samtidigt, måste jag säga att hittills har det inte varit så svårt för mig. Änsålänge har jag "bara" två draghundar, och det har varit enkelt att lösa allt som uppstår. Jag bor för stunden i lägenhet, och har under jobbtimmarna malamuterna i en hundgård hos en väldigt hjälpsam polarhundsägare här i krokarna. Där får jag mycket tips, får känna på hur det är med "flock-livet" när jag hjälper till mata, hantera och mocka. Är så tacksam att jag fått den möjligheten. Hur fick jag kontakt med han då? Jo, Facebook. Jag upplever verkligen att människor VILL hjälpa till. Så till alla er därute som tänker att det är omöjligt för det nuvarande boendesituationen, jobb eller vardagen - människor vill hjälpa till. Våga satsa på era drömmar!

Att malamuten är en krävande ras kan jag hålla med om, men inte mer än vilken annan hund som är framavlad för arbete heller. Jag skulle säga att det märks tydligare på min tollare när hon är understimulerad än vad det märks på malamuterna, tollaren blir med rastlös, reaktiv och påhittig när jag har haft intensiva jobb perioder än vad jag upplever att polarhundarna blir. 

Valpen är ju bara valp, så hon är ju påhittig på ett helt annat sätt. Men Yarak älskar att ta det lugnt. Yarak, min äldsta hund på 5 år, är en otroligt bra läromästare, samtidigt som han kräver sin ägare. Till vardags nöjer han sig med promenader och linlöpning/cykel för att hålla sig stimulerad. På promenader har han problem med hundmöten, men i draget är han en väldigt tacksam hund att lära sig på. Jag fick honom färdig, lyxigt va? Han kan alla kommandon som höger, vänster, öka tempot, stanna osv. Men till vardagen är han en mer krävande kille som behöver sitt stöd, och där kommer mina kunskaper som beteendevetare & problemhundskonsult verkligen till nytta. Att jag tillsammans med Yarak får växa är fantastiskt! 
Att Yarak besitter en del osäkerhet är inget att tvivla om, men han hakar inte upp sig, om han upplever något obehagligt så syns det tydligt på hela hans kroppsspråk, och det är lätt att övertala honom att han klarar det - för sen när väl klivit över tröskeln ser man hela hunden växa! Som när vi tog med honom på dragtur med fyrhjulingen & skotern dem första gångerna, han ville verkligen inte springa! Totalt rädd och osäker för ljudet från motorn. Vi tog då med Emils jämthundstik som älskar fyrhjulingen för att visa Yarak att detta är något roligt. Tillsammans med stödet av Mira vågar han nu springa med fyrhjulingen, och han växer för varje gång.

Jag har tidigare i mina blogginlägg nämnt att jag ser fram emot livet som polarhundsägare och jag kan inte nog understryka hur intressant det är! Polarhunden är så mycket mer än en arbetsmaskin som bara vill dra. Det är en utmärkt familjehund, en trogen vän och en hund som gärna hänger med på allt man vill. Qanik har tränat nosework, hängt med på utbildningar, dogparkourat, tränat lydnad, sprungit genom agilitytunnlar och hängt med på mina problemhundsutredningar för att hjälpa hundar som speciellt har rädslor eller aggression till andra hundar. Hon är en ovärderlig hund, och jag är så otroligt glad att jag har möjligheten att "använda" mig av en egen hund i utredningarna. Förutom detta så har vi fortsatt dragträningen och detta har fortsatt i samma bravur-spår! Vilken otrolig liten hund detta är och kommer bli! 
Min personliga erfarenhet av malamuten är inget annat än positiv, och jag ser fram emot att i framtiden utöka flocken. Men först - flytta till gård! 

I Juni drar vi lasset till Härjedalen, kanske inte så mycket norr som jag önskat från början - men kärleken tog mig dit. Mitt ute i skogen bland alla jakthundar ska jag och Emil tillsammans slå ro med vår blandade kompott av hundraser. Jag med malamuter & tollare, Emil med jämthund & finnspets. Vi alla ser så mycket fram emot det, och projekten med stora hundgårdar/hägn ska börja i sommar. 
Allt bara löser sig, alltid. Ibland är jag faktiskt glad över att jag är en extrem-optimist. Allting fungerar och löser sig om man bara vågar tro på att det gör det.

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln