Att uppfinna hjulet.

Jag brukar läsa, titta och lyssna hur andra gör. Nicka litegrann och humma till – jaha, gör de så ... varför då? Och så går jag till min kammare och gör precis som jag vill – testar, vrider och vänder, bygger nytt. Kikar hur det fungerar och ändrar igen. För jag vill veta och förstå, känna efter själv vad som passar då jag inte tror att det finns en sanning som passar för alla – vi är alla olika, vi vill olika saker, vi vill att spannet ska se ut och bete sig på sätt som passar oss själva och de hundar vi har.

Det lustiga är att det ibland blir precis som någon slags standardmodell när jag testat klart. Ungefär. Som linlängderna i mitt nomespann. Efter en del provande, kapande, förlängande har jag hamnat i en sättning som i det närmaste är ett skolboksexempel på hur ett linset normalt ser ut. Lite som att uppfinna hjulet kan ju tyckas, men nu vet jag varför – jag har sett och upplevt något när vi varit ute som jag velat korrigera, och genom att prova olika varianter förstår jag vad som händer.

Ibland hamnar jag väldigt långt bort från standarden. Som min föredragna sättning av hundarna vilken är en variant av solfjäder med olika längder på linorna så att det trots allt finns ledarhundar och spannet, precis som en riktig solfjäder, kan fälla ihop sig till nästan ingenting vid trånga passager. Ett sexspann går med två på tremeterslinor, två på fyrameters och två på femmeters. Både hundarna och jag gillar friheten i den här sättningen – de kan byta positioner, vila lite om de behöver – men det kräver en hel del träning för att spannet inte bara ska bre ut sig. Det kräver lite störningsutmaningar – något jag inte har nu.

Jag har numera mer eller mindre tvingats till en nomesättning – min skolbokssättning. Vi har så lite störningar här när vi tränar så solfjädern blir bara bred och har svårt att fälla ihop sig som jag vill – och sen har vi det där med reglerna, tävlingsreglerna. Om man ska vara med på tävlingar är det nomeanspänning som gäller, och eftersom jag numera tränar slaskisarna för tävling, äventyr och tävling, är det bäst att de vänjer sig vid den variant de ska gå i – jag har märkt att de hundar som jag kört i solfjäder tar lite tid på sig innan de riktigt accepterar nomeanspänningen, vilket jag har full förståelse för.

På tävling ska dessutom hundarna ha nacklina, och med nacklinan följer ett halsband. Jag tycker inte om nacklinor och halsband. När vi kört solfjäder har hundarna vare sig haft det ena eller andra, nu när vi tränar för tävling måste de ha både och. Så, eftersom jag inte använder halsband i övrigt utan enbart har selar, plockar jag numera fram de inköpta halsbanden när vi ska ut och träna. Sätter dem på hundarna och sedan nacklinan i halsbandet – ibland. Ofta hoppar jag över nacklinan då jag tycker att hundarna jobbar mycket bättre utan. Nacklinan kan vara ett bra träningsredskap för att hålla in hundar som vill driva ut, men aldrig att jag tränar med den slaviskt. Lite irriterande är det allt att svaret på min fråga ”nacklina och halsband – varför då” bara blir ett ”därför att”.

Inte ens när jag haft hundarna på stakeout har de stått med halsband, också där har de haft selar. Selar med eskimåkrok, den krok jag genomgående använder, där jag fäster samma typ av lina jag har i spannet – en lina som är fäst i en svivel kopplad till en markvajer. Det fungerar för mig. För oss. Varför inte?

Mitt liv består av många varför då. Jag vill veta och ha en orsak till att göra på ett visst sätt, välja utifrån min egen kunskap och inte bara göra för att det är så man brukar. Som sockor – varför då? Jag använder aldrig sockor om det inte är för att skydda en skadad tass – och det fungerar, för oss, varför inte? Eller att hundarna ska vara alldeles vilda i starten och hoppa jämfota – varför då? När vi startar ska det vara lugnt och stilla, helst med sittande eller liggande hundar, taggade men stilla, och när vi stannar ska jag kunna gå fram i spannet utan att oroa mig för att de sticker iväg innan jag sagt till – det fungerar. För oss. Varför inte?

Det är inte bara vad andra gör eller tycker som jag ifrågasätter, detsamma gäller min egen hundhållning och träning. Vrider och vänder på vad och hur jag gör – frågar mig själv varför? Kanske finns det ett annat sätt som passar oss bättre? Och så formas metoder och material över tid utefter mål- och förutsättningar, med de alltid stående ramarna att ingen ska skadas – kanske undantaget mig själv som brutit och stukat både det ena och det andra utefter vägen – och att resan vi är på ska vara det roligaste vi någonsin gjort.

Text: Kaj Wallin

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Linda » Linda Lindholm:  ”Håller med dig Linda, hösten är en härlig period med sin höga och syrerika luft.”

  • Therese » Linnea Sixtensson:  ”Följer med spänning gärna din resa och få lite erfarenheter, inspiration och tip..”

  • Alexandra » Linnea Sixtensson:  ”Hej och tack Tack för att du skrev detta inlägg och gav mig en känsla av samhö..”

  • Mikaela » Victoria Gideonsson :  ”Snyggt!! Håller på o samlar information inför mitt hundgårdsbygge. ☺️ ”

  • Elena » Amanda Gardelin:  ”Hej! vad häftigt .springa ocr med hund.. Men var hittar jag dessa tävlingar? /El..”

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln