2018

Jag är relativt ung. 23 år gammal är egentligen ingen ålder, men jag länge känt mig äldre än vad jag är. Jag och min sambo flyttade till en egen lägenhet vid 17års ålder,  sen flyttade vi till huset vid 18 & just innan jag fyllde 19 köpte jag Bacardi. Jag har varit arbetslös sammanlagt 2 veckor sen jag tog examen 2014 & bor nu 6 mil från min hemstad.

Jag har valt att leva mitt liv helt och hållet kretsande runt mina hundar. Dom är det jag andas för, det jag tänker på mest och allt jag köper kan kopplas till hundarna. ''-åh har du köpt en ny bil?'' - ja en hundbuss! osv. Via hundarna så har jag träffat så många bekantskaper och vänner, men samtidigt tappat en del. Dom senare åren har några av mina äldre vänner bleknat bort, vilket jag är ledsen för. Ibland är det bara sånt som händer. När man väljer sina egna vägar, och skaffar sig egna intressen, så blir det ibland att man glider ifrån varandra.

Att ha en flock är något som kräver energi och närvaro men att skaffa hund har aldrig varit något jag ångrat att jag har gjort. Dom ger mig sån glädje och fyller mig med så mycket kärlek att jag lyser av lycka när jag är tillsammans med dom ❤ 

Jag vet att det inte är alla som förstår mitt liv och mina val, men det är så roligt när man har dom som gör det. Sen vill jag bara tillägga att draghundsägare och draghundssporten är helt otrolig. Det finns så många fina människor som jag lärt känna via det förenämnda vilket skänker mig sån glädje! Då vi delar samma intresse och har erfarenheter att dela med oss av är det inte konstigt att det är så mycket lättare att bli vänner.

Förlåt om detta blev ett lite konstigt inlägg, men jag blev tvungen att dela med mig av några tankar som snurrar runt i mitt huvud just nu. Ha en underbar dag!

Läs hela inlägget »

AHE – Alaskansjukan

Här på gården har vi i hundflocken sju alaskan huskys – det är de som utgör teamet, tävlings- och äventyrsteamet, Team Si Perros, kärleksfullt kallade slaskisarna. Alla våra hundar ligger mig varmt om hjärtat, alla ha sitt eget lilla rum, också de som av olika anledningar inte finns hos oss längre, men teamet står mig trots allt lite närmare än de övriga. Vi spenderar så mycket tid tillsammans, så mycket av min energi går åt till dem, så många planer ligger framför våra fötter och vi känner varandra utan och innan – alla våra för- och nackdelar, våra knepigheter. Jag kan genast se om något felas någon av dem, vet precis hur de rör sig, hur de leker och ser ut i vila – och det är mitt ansvar att se till att deras liv är så gott det kan vara.

Det finns i alaskanvärlden en genetisk sjukdom som heter Alaskan Husky Encephalophaty – turligt nog förkortad AHE. AHE beror på en mutation av genen SLC19A3 som oskadad fyller en viktig funktion i det att den producerar ett protein som sköter transporten av thiamin, vitamin B1. Thiamin är helt avgörande för funktionen i kroppens nervsystem. Mutationen som uppstår vid AHE leder till att SLC19A3 inte producerar transportproteinet och det helt enkelt blir thiaminbrist i nervsystemet, en brist som leder till celldöd och nervskador.

AHE är en grym sjukdom. Delar av hjärnan förtvinar och då celldöden inte är koncentrerad till en del utan är mer generellt spridd uppvisar sjuka hundar en mängd olika symptom, varav vissa är mer vanliga – hundarna får ett högt steg, svårigheter att gå, balansproblem och muskelsvaghet, de får krampanfall, problem med sväljreflexen vilket leder till svårigheter att äta och dricka, de tappar känseln i ansiktet och får förändrad personlighet, de blir partiellt blinda. Insjuknandet går ofta fort och symptomen på AHE visar sig oftast när hundarna är unga – det vanliga är mellan 6 månader och 2 års ålder, men både yngre och äldre hundar har dokumenterats.

Då AHE ärvs recessivt kan en hund vara bärare utan att uppvisa symptom och det krävs alltså två bärare för att producera avkomma som får sjukdomen – till exempel får teoretiskt två bärare 25% friska valpar, 50% bärare, 25% sjuka, och en frisk individ som paras med en bärare får teoretiskt 50% friska valpar och 50% bärare. Genetik och avel är ingen exakt vetenskap utan allt handlar om sannolikheter. Det här recessiva draget gör det lite lurigt eftersom man kan avla på bärare, som ter sig friska, i flera led för att så plötsligt en dag stå med en kull sjuka hundar.

Det är svårt att säga något om hur pass vanligt AHE egentligen är då det är så pass få hundar som testas, men mörkertalet är förmodligen rätt stort – sjuka hundar har rapporterats från USA, Canada‚ Norge, Sverige och, nu i det sista, Frankrike. De franska rapporterna har rört sig om hundar med linjer från Norge och Sverige. Och det är här vårt ansvar som ägare av alaskans kommer in.

Det finns ett säkert och enkelt test som utförs genom att man svabbar insidan av hundens kinder med dna-stickor och skickar dessa till ett laboratorium. Det är inte särskilt kostsamt, ungefär 400 kronor per hund, och allt sköts via internet – man loggar in, beställer och betalar sitt test, när sedan postgången gjort sitt anländer stickor i brevlådan som man sedan topsar hunden med och skickar tillbaka. Resultatet visas sedan på det konto man har skapat, och man kan skriva ut ett intyg. Svaret man får på testen är – N/N, frisk hund, N/AHE, bärare eller AHE/AHE, sjuk hund. Länk till laboratoriet kommer i slutet av texten.

Det finns egentligen inga hållbara argument för att inte testa sina alaskans och göra sitt bästa för att försöka mota undan denna fruktansvärda sjukdom. Är det bara ett fåtal hundar som är bärare, eller sjuka, blir det en enkel sak att mer eller mindre helt få undan denna mutation ur linjerna – sjuka och bärare tas helt enkelt ut ur aveln och endast friska hundar utan mutationen släpps fram. I alaskanvärlden är inte detta ett jättestort tapp då avelsbasen är så pass stor. Skulle å andra sidan problemet visa sig vara stort blir det knepigare men desto viktigare att göra vad man kan för att förhindra denna sjukdom.

Jag har tagit mitt ansvar och har testat samtliga av mina alaskans, och jag kommer vara helt öppen med resultatet. Jag kommer inte avla på vare sig sjuka hundar eller bärare – hanar som är bärare kommer kastreras för att inte misstag ska kunna ske. Om någon av mina friska tikar eller hanar ska paras med en utomstående hund kommer jag kräva att denna hund testas innan parning – ett test som jag kan bekosta. Om jag någon gång köper in ytterligare en valp kommer jag att kräva att denna valp testas innan köp – ett test jag kan bekosta.

Mina alaskans är framtiden och jag gör allt jag kan för att de ska få det så bra de någonsin kan – vad väljer du att göra?

Länk till test:
https://www.vgl.ucdavis.edu/services/AlaskanHuskyEncephalopathy.php

PS. Hur såg då resultatet ut av mina slaskisars tester? Efter att först ha väntat någon vecka på att få hem stickorna, var jag tvungen att vänta ytterligare tolv dagar på att min returpost skulle komma fram till labbet. En hemskt tid. Jag målade upp det värsta scenariet med bärare och sjuka hundar – en bild av väntan på att unghundarna skulle insjukna och planer gå om intet – och hur jag än försökte skjuta undan tankarna fanns de där. Så kom beskedet att brevet anlänt och proverna processades. Allt blev lite lättare – nu var det bara att vänta på svar. Tre dagar med en liten klump i magen tills ett mejl dök upp med svaren – sida efter sida, hund efter hund, med resultatet N/N. Alla var friska! Ingen var bärare! DS.

Läs hela inlägget »
OM MENING, LÄNGTAN OCH OSKRIVNA KONTRAKT
 
Utanför mitt fönster singlar snöflingorna sakta ned över ett landskap höljt i tjock, mystisk dimma. Det har hunnit bli oktober och där vi bor har den första snön lagt sig som ett vackert, vitt täcke över fjälltopparna. Det dröjer inte länge nu innan resten av vidderna, skogarna och byn kläs i vinterskrud. Där jag sitter i min kökssoffa vid fönstret, i skenet från levande ljus på bordet och ljudet av brasans trygga sprakande, får jag ett plötsligt behov av att nypa mig själv i armen. Än en gång slår det mig plötsligt – detta är faktiskt på riktigt. 

Igår när jag rensade i mitt arkiv av bilder och videoklipp jag dokumenterat under 2018 snubblade jag över mappen jag gjorde i vintras, strax efter VM i Sveg. En mapp fylld av snabba, atletiska draghundar, snöklädda fjäll och slädturer kring Hovärken. Och så mitt bland filerna en egen mapp, märkt Glöte. Bilder och filmer från den dag då vi på nytt besökte torpet vi idag bor i. Och från den dag då vi fick samtalet från mäklaren om att budgivningen startat. Och filmen från dagen då vi sålde – och visste att vi nu äntligen på fullaste allvar kunde köpa torpet vid Glötesjön. Att återupptäcka alla de där filmklippen och bilderna, höra mig själv prata kring mina tankar och förhoppningar, och idag sitta här i kökssoffan i torpet – det är en oerhört speciell och mäktig känsla. Jag vet inte hur många gånger jag tittat igenom samma filmklipp, om och om igen. Jag kan liksom inte sluta. Det är så otroligt märkligt – mäktigt – att så mycket kan förändras på så kort tid!

Jag ser så väldigt fram emot den första vintern i vårt nya hem. Efter att få upptäcka alla nya träningsmöjligheter med allt vad det innebär för hundkörningen. Jag längtar efter att få uppleva hur hundarna får sina tjocka vinterpälsar, efter att få gräva ned fingrarna och ansiktet i den och dra in doften. Jag längtar efter timmarna på släden, de där tystna, vackra turerna då allt jag hör är vindens sus, våra synkroniserade andetag och medarna som glider mot spåren. Och det rytmiska ljudet av mitt hårt bankande hjärta. Det är fantastiskt att köra hund även med ATV:n på barmark, att köra hund med cykel och vagnar med vinden piskandes mot ansiktet, men det finns verkligen ingenting som mäter sig med att se polarhundarna i deras rätta element. I en vit fjällvärld framför en mjukt glidande släde i vitgnistrande guld. Och i år kommer jag få uppleva det på en nivå jag aldrig upplevt förr. Vetskapen gör mig så själaglad att jag kan gråta. Trots vetskapen om blåfrusna fingrar och tår och all ändlös skottning som säkret väntar oss och alla de andra utmaningar som sannolikt kommer med kylan när man lever som vi nu gör.

Den här säsongen har vi valt att inte fara iväg för att själva delta på tävlingar, utan helt lägga tid och energi på att bygga upp spannet. Unga hundar går nu sin första säsong, valparna som kommer köras in i vinter och vi har en flock som på kort tid ökat dubbelt upp i antal individer och som behöver tid att jobbas och växa ihop. Det flocken behöver mest av allt just nu är just det. Tid, tålamod, växtutrymme och uppbyggnad. Utöver det att vi personer som står bakom hundarna i flocken också behöver av detsamma. Tid att komma ikapp. Tid att landa i allt nytt, i studier och i jobb. Det känns oerhört skönt att ha tagit beslutet att inte fara land och rike runt den här säsongen. Vi kanske kör någon turklass senare i vinter, om andan faller på och hundarna känns redo, men inga krav eller stora förväntningar på prestationer. Vi gör det vi känner för, men tränar på som om vi förbereder oss. Kanske åker vi till Polardistans och Vildmarksracet, bara för att titta och mysa och insupa energin. Men vi låter det förbli obestämt just nu – går på lust och känsla.

Vi tränar ändå stadigt och flitigt nu, med mål och noggrant uppdaterad loggbok. Hundarna växer både mentalt och fysiskt allteftersom veckorna går – vilket privilegie det är att kunna spendera så mycket av min tid med dom nu när jag studerar på distans och jobbar allt mer hemifrån. Att kunna sela på och fara ut på träningstur eller andra spontana äventyr som när det passar oss om dagarna. Att kunna följa impulser. Känslan av att i så stor mån kunna styra min egna tid är verkligen oslagbar. Det är inte alltid enkelt det heller, det har sina fallgropar som allting annat i livet, men gud vad jag älskar friheten i det. Av att inte styras av någon annans klocka än min egen och hundarnas. Att sätta mina egna ramar. Att kunna gå upp när jag är utvilad, äta när jag är hungrig, sova när jag är trött. Ligga raklång på backen i en timme om jag känner för det. Ta ansvar för det jag själv gör eller inte gör. Vara min egen, på riktigt. Inte alltid rosenskimrande, inte utan massor av jobb, men så otroligt mycket enklare att finna mening i. Och det är ju egentligen precis det jag längtat efter hela tiden. Att finna en mening i sådant jag gör. Att leva meningsfullt, i mina egna ögon. 

Avslutningsvis; sist jag skrev här så hade Surprise nyligen flyttat in i flocken. Det har nu gått snart tre veckor och lilla fröken energibomb har börjat landa. Den här första tiden har vi prioriterat att lära känna varandra, bygga trygghet och relation, samt få utlopp för energin och jobba mycket stressreduceringen. Surprise var väldigt uppe i varv när hon först kom hit, vilket lätt blir en tickande bomb med en som redan bär på så mycket energi och som nyss flyttat till ett helt nytt hem, ny flock, nya människor. Därför har det varit av största vikt att ge henne utrymme och hjälp att varva ned med hjälp av tydliga ramar, lagom mycket aktivitet, kvalitativ sömn/vila och väldigt mycket närkontakt. Det är inte alla huskies som verkligen kräver gedigen människokontakt sålänge de har sällskap av flocken, men jag upplever att Surprise är en individ vars behov av mänsklig kontakt är otroligt fundamentalt. Det är inte främst i flocken eller hos de andra hundarna jag ser henne söka trygghet hittills, utan i oss människor. Det har sina stora fördelar, för det gör henne väldigt lättmotiverad och följsam. Hon vill verkligen vara nära och slår gladeligen knut på sig själv för att göra oss nöjda. Men det innebär också att hon blir beroende av oss, sina människor, på ett vis som de andra hundarna inte riktigt blir. På gott och ont. Jag ger henne gärna det; den extra tiden av närhet, den extra energin och kärleken jag upplever att hon behöver. Kanhända är det ett behov som är extra starkt just precis nu, när hon är ny här och att det med tiden avtar något. Kanhända är det ett behov som alltid kommer vara lite extra stort i jämförelse med de andras. Det spelar ingen roll, för oavsett hur det är med den saken så är det vad hon behöver. Och vårt jobb är att ge henne det hon behöver för att må bra och trivas. Vårt jobb är att älska henne, villkorslöst. Med hull och hår, styrkor och svagheter. Som den levande, kännande, tänkande individ hon är. Det är det oskrivna kontrakt vi skrev med henne när vi valde att ta in henne i vårt hem.

Och jag vet att vi får igen det. Alltihop. Att vi får direkt feedback och betalt för precis all energi och extra tid vi nu lägger ned på henne. Jag ser hur hon växer för varje dag, ser hur hon finner allt större trygghet i oss, i sina flockkamrater och sitt nya liv. Jag ser att hon ger allt och lite till i träning, gör sitt yttersta för att göra alla glada, göra rätt och bara vill bli älskad. Sedd. Känna sig önskad. Hon jobbar oerhört hårt på att nästla sig in i våra hjärtan, krypa under våra skinn (bokstavligen) och överösa oss med all sin intensiva kärlek. Vi tar emot. Vi tar emot och gör vårt yttersta för att hon ska känna sig älskad och sedd. För att hon ska känna att vi verkligen, verkligen vill ha henne hos oss. För att det i hennes ögon är det värsta av straff som rimligtvis finns att bli ignorerad, vara osynlig. Och jag kan nog känna igen mig i det.
Lilla sprättan. Räkan, tokan, snurran, Smella-klonen, Duracell.
Välkommen in i våra liv. I våra hjärtan.

Läs hela inlägget »

Att hitta andra vägar
 
Det blir inte alltid som man har tänkt eller planerat. Ibland tar livet en annan riktning. För snart två år sedan föddes en liten vit tik i Jämtland. Hon skulle sedan bli vår och vi skulle döpa henne till Hiku. Det betyder ungefär ”vit is” på grönländska. 
Hiku tog oss med storm. Hon var en tuff, obrydd och nyfiken valp. Hon skulle utforska världen och allting tydde på att hon även skulle bli en tuff draghund; envis, framåtanda och mod. Hon tog sig fram i terrängen utan svårigheter, över stock och sten som om världen tillhörde henne. När vi lät henne släpa på en tom flaska, eller en filt, noterade hon det knappt. 
Vi satte henne i spannet efter att ha arbetat på grunderna. Hon sprang som om det var världens naturligaste sak. Hon började sedan gå i led med Akira, och klarade uppgiften med bravur. 

Så långt var allting som det skulle, så som vi hade planerat. 
Men sedan började någonting att hända. Hiku började tveka. Hon kunde ha dåliga dagar. Hennes lina började slappa allt oftare. Hon tappade sugen. När vi insåg detta så avbröt vi. Hon fick en paus. Och jag började fundera över vad det kunde bero på. 
Var det farten? Vi har ju huskies som pressar upp farten. Men vi har alltid försökt att köra i Hikus fart, så att det inte ska gå för fort. Jag har provat att köra bara Hiku, i väldigt lugnt tempo. Men det blir samma resultat. Var andra dåliga erfarenheter i spannet? Spannet har växt, individer har bytts ut. Vi har gått från att köra med ”lugnare” individer, till allt mer hetlevrade hundar. Chilly kom förra sommaren, hon och Hiku var bästisar under Chillys första halvår, men efterhand blev deras relation mer komplicerad, och de har vid två tillfällen rykt ihop i spannet. Efter den andra gången slutade vi köra dem i samma spann. 
Tillslut insåg jag att det är lite meningslöst att grubbla på detta. Det är väldigt svårt att veta orsakerna, det bästa sättet är väl att testa sig fram och se om det går att hitta tillbaka till draget. Man får ha några hypoteser och testa dessa.
 
Men det handlar också om acceptans. Och om kärlek. Det blir inte alltid som man tänkt sig. Hiku och Chilly är helt separerade fortfarande, någonting vi inte hade planerat. Hiku vilar från draget. Man får ta det som det är och hitta andra vägar i livet. 

Jag älskar Hiku. Jag har lovat henne att hon duger som hon är. Vi kommer självklart att försöka väcka hennes draglust igen, eftersom hon faktiskt gillade det i början. Men skulle det vara så att hon faktiskt inte vill så är det helt ok för oss. Vi älskar henne inte som en draghund utan som en familjemedlem. Hon är en fantastiskt härlig tjej, så trygg, framåt och positiv. Jag ska gå lite kurser med henne, till exempel aktivering. Hon älskar all form av kontakt, -tricksträning och andra utmaningar. Hon har så mycket att ge, den tjejen! Jag skulle inte kunna tänka mig ett liv utan Hiku, hon är en del av oss, med eller utan dragvilja. 

Läs hela inlägget »

Det gick inte som planerat...
 
Ser inom draghundsvärlden att alla är glada över hösten som kommit, folk lägger ut träningsbilder och filmer, varje helg kommer det nu bilder och filmer från olika tävlingar. Jag får lite ångest och panik när jag ser det då vår egna tävlingsdebut för i år inte gick som planerat...
 
Jag, barnen och min mamma åkte upp till Mora redan på torsdagen innan tävlingen, detta för att barnen skulle få köra downhill och cykla i Bikepark i Sälen. Den store pojken är galen i allt som har med cyklar att göra så jag lovade att han och jag skulle cykla downhill på fredagen. Herregud säger jag bara, han släppte på och hoppade på guppen, följde kurvorna perfekt och tog den ”lätta vägen” när det kom ett stort dropp. Jag cyklade bakom och hade hjärtat i halsgropen hela vägen, det var ganska kul men jag var livrädd att Hampus skulle få panik och hjärnsläpp, men han var superduktig!

På lördagen startade Ture och jag i cykelklass, han var supertaggad och jag var mest nervös över den kuperade banan vid Hemus. Det var ganska varmt på lördagen så jag försökte vattna Ture tidigt och blötte sedan ner honom med blöta handdukar precis innan start. Vi kom iväg bra och höll bra tempo hela vägen in i mål, låg sist i klassen men endast 2 sekunder upp till tjejen före oss så jag tänkte att det tar vi imorgon! Efter målgång så var Ture väldigt fräsch, trots värmen men jag gick ändå och spolade av honom i cykelduschen så att han inte skulle vara för varm.

På söndagen var det inte lika varmt, så jag behövde inte vattna lika mycket som dagen innan, Ture var taggad inför start och jag kände att jag knöt näven och skulle slå tjejen som låg före oss. Vi kommer iväg bra i starten och kör på, det kändes som om det gick lite långsammare men vi tryckte på, efter ca 4 km känner jag att Ture börjar gå ner i fart så jag pushar honom inte så mycket utan fokuserar på att vi ändå haft kul. Precis då ser vi ekipaget framför oss och Ture får upp farten igen, vi närmar oss väldigt snabbt och jag kortar linan lite och skriker att vi kommer på vänster sida. Vid omkörningen viker Ture åt den andra hunden, men jag skriker framåt och fortsätter cykla då han vanligtvis kör på. Icke denna gången...han viker så pass bakåt åt hunden att när jag kör på med den kortade linan följer han med mitt bakhjul på cykeln och får in sitt bakben i hjulet. Jag förstår ju att något är på väg att hända så jag tvärnitar och slänger ner cykeln. Tjejen vi skulle köra om berättar att när jag bromsade var hans bakben rakt igenom hjulet. Kollar Ture och på hans bakben är det ett stort sår som det pulserar blod ut från, jag sätter tryck direkt och när vi kommer till målområdet kollar veterinären på såret och det måste sys.

Vi åker till kliniken och där kollar de så att senor osv är hela och tur i oturen så är de det, det måste ”bara” sys ihop igen. Då hela benet var genom däcket hade ju allt kunnat gå så mycket värre än vad det faktiskt gjorde, benet kunde ju ha gått av eller att senor/muskler dragits av. Troligtvis är det klingan som har skurit upp ett sår i bakbenet och precis missade senan, den var blottlagd men oskadd.

Det blev en lång hemresa den söndagen, 10 timmar i bil är ju inte det bästa för den ångest man redan känner för att man orsakat en skada på sin hund...

Helgen slutade definitivt inte som jag ville och gav mig lite att fundera på, samtidigt som det gav mig positiva vibbar också.

Ture har aldrig vikt så mot en annan hund tidigare vid omkörning, han har dragit åt ekipagets håll men så fort jag skrikit framåt så har han glidit tillbaka och kört på. Vet inte riktigt om det var många omständigheter som spelade in just i den här situationen, han var supertaggad, vi körde om i en uppförsbacke och vi har inte tränat omkörning denna säsongen. Det kan vara så att allt spelar in, men oavsett så ska vi jobba på omkörningarna när vi får börja träna sen. Tips mottages gärna!

Det som jag fick positiva vibbar av var att Ture faktiskt åt och drack under tävlingshelgen, det brukar vara svårt för honom annars, men han åt i princip alla mål jag ställde fram åt honom. När vi tidigare har tävlat eller kört ”träningstävling” hemma har han sackat i fart efter ca 3-3,5 km, det gjorde han inte nu. Första dagen körde han på som bara den och drog mycket i uppförsbackar, han kändes väldigt stark. Att vi fick så dålig tid beror ju på att jag är otränad och hämmar honom. Dagen efter började han ju sacka lite i slutet, men jag känner att träningsprogrammet vi kört efter verkligen gav resultat och det är roligt! Då vet jag ju att det kommer funka bra nu när vi får börja träna igen. Tyvärr ligger det nog två veckor bort då han fick en infektion i såret när de tog bort stygnen och vi fortfarande inte får belasta såret då vävnaden inte är tillräckligt stark.

Nu kan man ju tänka att planeringen blivit lite enklare då Tures träning inte ska planeras in, men så har det ju inte blivit. Istället har planeringsfokus legat på hur vi ska göra med hundarna när vi ska iväg osv då Herrmann har varit ganska intresserad av Tures sår. Planeringen har handlat om vilken hund som ska vara i köket och den andra i sovrummet, vem som ska vara i hundgården och vem som ska vara inne. I början följde Ture med mig i bilen till skolan, då han bara sprang runt och pep här hemma när jag var iväg, värre än vanligt (han tror ju alltid jag gör något roligt utan honom).

 Det börjar dra ihop sig för EM, förra helgen var det samling för Team Sweden och kvaltävling för spann i Nybro där jag var funktionär.
Alltid roligt att träffa draghundsfolk och hjälpa till på tävlingar är en självklarhet för mig. Det kommer jag även göra under EM-helgen, vi funktionärer kommer väl vara i Svartbäcksmåla dygnet runt känns det som. Det ska bli väldigt kul att få se eliten tävla och att få heja på alla Sveriges ekipage och speciellt på våra två tävlande från Nybro Draghundsklubb som har fått äran att representera Sverige.

Läs hela inlägget »

Oj vad jag har längtat efter den här hösten, av flera anledningar! 

I somras längtade jag efter hösten p.g.a. den extrema värmen som höll sitt grepp om Sverige, men jag har egentligen längtat efter denna hösten i över ett års tid. Ända sen jag skaffade valparna så har jag längtat efter att få börja träna, på riktigt!

Förra hösten så hade jag bara Bacardi och Vega att träna med och vi for ut lite nu och då men hade absolut ingen träningsplan. Det ända vi skulle göra under vintern ändå var ju bara att starta upp valparna lite lätt. Jag skulle säga att förra säsongen var en ''för säsong''. Vi fick in rutiner, valparna kördes in med succé och vi välkomnade Grym och Helmer till familjen. Det är nu vår träning har kommit igång på riktigt! Dock så började det inte precis som jag hade tänkt mig.

Som sagt, sommaren var varm, och värmen verkade aldrig vilja ge sig. Vi ställde in flera pass pga. att det var för varmt för att jag skulle känna mig bekväm med att träna. Enligt min träningsdagbok så gjorde vi vår första träning med fyrhjulingen den 20 augusti. Jag hade gärna velat vara igång sen länge då men det blev inte så i år. Jag hade cyklat med alla en gång före det för att få ur dom den värsta energin. Vi hann bara starta upp träningen så tog det stopp igen. Efter 3 pass så åkte jag på en ordentlig förkylning och hundarna tränade en gång under en två veckors period. 

När jag äntligen var frisk igen så hade kylan kommit sig smygande och nu var vi inte längre i behov av att sitta med näsan tryckt mot termometern. Hittills har vi kört 15 pass + Rollatorkoppen. Även fast jag hade hoppats på att vi skulle hunnit längre, så kan jag inte klaga. Några av er kanske inte visste detta, men allt det här är helt nytt för mig också!

Före den 20.e Augusti hade jag aldrig kört hundar framför fyrhjulingen. Jag hade heller aldrig haft en ordentlig träningsplan, inte heller rutiner under hösten eller någon riktig erfarenhet att känna sig trygg med i ryggsäcken. Vi får helt enkelt prova oss fram och se vad som funkar bäst för oss. Till vintern kommer vi att tävlingsdebutera och det kommer bli spännande att se hur vi ligger till mot alla andra, vad vi måste jobba på och att få se vad försäsongen gett för resultat  Det blir debut för både valparna och mig och det ända jag vill är att vi ska ha riktigt roligt och få med oss bra erfarenheter!

I början av säsongen måste jag erkänna att jag kände mycket press, att vi borde varit igång redan, att vi borde hunnit köra fler pass osv. Överallt delades bilder på spann i träning och jag tog åt mig. Nu har det släppt. Vi hinner det vi hinner! Viktigast är att ha roligt och att jag får spendera värdefull tid med mina 6 bästa vänner ❤
Läs hela inlägget »

Det känns som jag inte kan säga följande nog med gånger, fy tusan vad skönt att hösten ÄNTLIGEN är här! Den här tiden på året laddar mig med massor av ny energi och jag känner mig gladare, piggare och fylld med ny motivation.
Det allra bästa med hösten är att det äntligen är vettig temperatur ute och att jag kan ge mig ut och köra hund när jag vill. Äntligen slipper jag stiga upp i ottan eller hiva i mig litervis med kaffe för att orka hålla mig vaken sent för att vänta in kylan.

Såhär tidigt på säsongen ligger mitt och hundarnas fokus mest på styrka och att sakta men säkert arbeta upp fart och uthållighet. Jag försöker hitta nya vägar och variera underlag i den mån jag kan, nyslagna, mjuka fält har varit perfekta för styrkepass. När regnet vräkt ner och andra krupit ner under en varm filt i soffan har jag passat på att ge mig ut med hundarna för att också variera väderförhållandena under träning och för att träna på att fram är fram, även om det till exempel innebär att korsa stora vattenpölar eller vada fram i högt, blött gräs.

Jag har under hösten provat lite olika uppställningar i spannet och kommit till insikt att Lufsen, min äldsta vita herdehund, succesivt ska få pensioneras från draget och istället få ägna tid åt det han älskar mest: nose work och soffmys. Jag kommer inte köra honom själv mer, då han inte finner någon glädje i det utan de gånger han kommer få hänga med framöver är när jag kör alla fyra med släden i vinter eller i lag med någon av de andra på kravlösa och lätta barmarksrundor. I och med Lufsens ”pension” kommer min träsläde bli för tung och jag har insett att jag framöver kommer behöva investera i en ny, lättare sprintsläde. Exakt vad det blir och när får framtiden avgöra.

Förutom att vi kommit igång med dragträningen har jag fixat en hel del i hundgården och förberett inför kylan, så nu är vi helt redo! Hundarna har ett stort, uppvärmt hundhus med spån och jag har som rutin att byta allt spån två gånger per år. Jag har funderat en hel del på träull och till våren, när det är dags för nästa ströbyte, kanske jag kommer slå till på det.

Hur ser det ut för er, har ni kommit igång med höstträningen ordentligt? Hur lägger ni upp träningen såhär i uppstartsfasen?

Läs hela inlägget »

Sommaren har verkligen varit märklig i år – ja, egentligen hela året – och det sänder oroande signaler inför vad som kan väntas hända med klimatet. Det är en fråga som engagerat mig under många år och numera, när jag nu försöker starta upp något slags jordbruksverksamhet och satsar lite mer på hundkörningen, känns påtagligt nära. Hur kommer det egentligen se ut framöver? Har vi någon snö att se fram emot om vintrarna, kommer vi smälta bort i sommarhetta? Ett är säkert och det är att vi har förändringar att vänta eftersom mänskligheten har så svårt att bryta sina mönster och se djupare än botten i sin plånbok, men vilka dessa blir hänger samman med så oerhört komplexa system att svaren blir mer eller mindre gissningar och sannolikhetskalkyler.

Året började i alla fall med en alldeles fantastisk vinter där det föll tillräckligt med snö för ett par tre månaders körning också här hos oss i norra Uppland. Jag hade tagit semester för att tillbringa ett par månader varhelst jag kunde hitta snö och trevliga spår, men samma dag semestern började föll de första flingorna hemmavid och jag blev kvar. När snön sedan smält undan framåt april och vägarna till slut låg isfria fick vi en tummetott till barmarkssäsong som bara varade ett par veckor – sommarvärmen stormade in redan i maj och höll sedan i sig med rekordtemperaturer och torka, och den verkar inte riktigt vilja släppa taget än.

Det mesta av min planering har i år fallit ihop. Tanken var att jag skulle börja köra in småkillarna Sune och Bengtsson lite lätt under säsongsavslutningen på barmark – men den avslutningen blev ju så kort att jag inte ens hann börja. Sommarplanen var att vi skulle ge oss ut på många både korta och långa vandringar, men värme och torka satte stopp för det – för varmt för hundarna att bära, för torrt i markerna så vatten har varit svårt att hitta och eldningsförbud på det så det inte gått att laga mat till skogs. Vi har blivit hemmavid och hundarna har i det stora hela inte orkat annat än att vila sig i skuggan. Till nästa år ska jag gjuta ett ordentligt bad de kan svalka sig i. En hundpool.

Såhär ett par veckor in i september borde höstens träning vara igång på allvar – förra året, som visserligen gav en ovanligt tidig start på dragsäsongen, hade vi vid det här laget kört över en månad – men sommaren biter sig envist fast. Fem träningspass har vi hunnit med hitintills, däremellan har det varit alltför varmt och fuktigt. Höstplanen ser därmed ut att komma på skam precis som vår- och sommarplan – en höstplan där vi skulle varit ordentligt igång med träning samt Selmas och Eivis förberedelser inför tvåspann scooter på Barmarks-SM.

För någon månad sedan installerade jag en liten behändig väderstation på vedbonocken. Den ser väldigt professionell ut där det tronar i vitt mot takets röda, med små tingestar som rör sig och snurrar. Trådlöst far en hel hög med information genom etern från den till en liten display jag har i huset – serverar exakta uppgifter om temperatur, luftfuktighet, solstyrka, lufttryck och regnmängd samt, som pricken över i, levererar väderförutsägelser om den närmsta framtiden och visar på månens fas. Mia undrar nu om jag ska bli en sån där vädergubbe som skriver noteringar om vädret i små anteckningsböcker – som vår närmsta granne i Flymyra som uppenbarligen fört bok i trettio år ... och sparat dem – men det är ju inte riktigt det som är poängen, jag vill bara veta lite mer exakt hur det ser ut just här och nu.
 

Den övre gränsen för oss är femton grader – över det så kör vi absolut inte. Ligger tempen på mellan tio och femton tittar jag på luftfuktigheten – i det här spannet vill jag inte gärna att luftfuktigheten ska vara över sjuttio procent, helst inte över sextio. När sedan temperaturen kryper under tio grader bryr jag mig mindre och mindre om fuktigheten ju närmare noll det blir. Till det här får man också räkna in solstyrkan, för stark sol en klar dag värmer oerhört mycket. Och så har vi det där med känslan, hur det känns i näsan och på huden – när luften luktar krispigt och klart.

Det kan ju verka lite överdrivet petigt det jag håller på med, men jag har ingen anledning att inte vara noggrann när det gäller förhållandena som råder när vi kör, snarare tvärtom – jag har all anledning att vara kinkig. Dåliga förhållanden kan göra en tur som skulle vara trevlig till en ganska otrevlig upplevelse för en hårt arbetande hund, och det finns ingen anledning för mig att utsätta mina vänner för det – allra helst om jag ska bygga upp något för framtiden och vill ha ett team som tycker att draget är en fest. Jag behöver inte ha bråttom och stressa fram i träningen. Här hemmavid, när vi ska träna, kan jag se till att förhållande är bra – och lämna det usla till stunderna då vi inte kan välja.

Dessutom. Den här säsongen är något av en mellansäsong för oss i teamet. De är unga och de yngsta av dem ska nu köras in och få med sig positiva erfarenheter inför framtiden. Det viktigaste den här säsongen blir att bygga upp dem tillsammans, skapa ett lag som är följsamt och springer med glädje – inte att få så många mil som möjligt i benen.

Läs hela inlägget »

Förberedelser

Nu börjar våra förberedelser. Hösten är här och snart börjar dragsäsongen även för oss. Vi har än så länge inte haft vår riktiga premiär då värmen är envis här i Uppland. Det är väldigt tidiga mornar som kylan har svept in över åkrar och skogar, men här i vår livliga familj börjar dagarna tidigt och intensivt, och någon tid för drag just då finns inte.
På en säsong kan det hända mycket. Förra vintern hade vi premiär för vårt härliga men kortlivade sexspann. Sexspannet blev till ett femspann då två av hundarna inte ville köra med varandra. I år så kommer femspannet att bli till ett fyrspann då Amy går i pension. Sådant är draghundslivet, det är föränderligt. Men vi kommer fortfarande åka och hämta den där vagnen som vi har tingat. En rejäl och tung vagn som vi egentligen hade behövt mycket tidigare. Skönt att kunna köra utan att vara rädd för att slå ihjäl sig, liksom. I ironin ligger att förra säsongen hade vi tillräckligt med hundar men en för lätt vagn, nu kommer vi ha en tillräckligt tung vagn men för få hundar. Säkerhetstänket kommer mer och mer för mig ju mer erfaren jag blir.
Apropå för få hundar. Livet går på turbo just nu så den här säsongen får bli som den blir, men till våren har vi bestämt oss för att välkomna en ny flockmedlem. Jag har längtat efter valp länge, men det har inte varit rätt läge. Vi vill satsa på en vårvalp då vi gillar det upplägget; valpen är valp under vår och sommar då man ändå inte kan dra, och lagom att börja testa lite till höst och vinter. Så redan nu kommer vi att se oss omkring, höra oss för hos olika kennlar och försöka hitta det vi är ute efter. Och vad är vi ute efter? Vi vill ha en individ med bra dragegenskaper så klart, bra motor, men det behöver inte vara den allra snabbaste hunden. Bland det viktigaste för oss är mentaliteten och att de fungerar fint i en flock, eftersom det är otroligt viktigt för mig med en harmonisk och trygg flock.

Dessa är planerna. Sen är det ju så, som många säkert känner igen, att det blir inte alltid som man har planerat. Helt plötsligt står man där med en ny hund, eller två, som inte riktigt var planerade. Jag ser verkligen fram emot att få köra Ty och Tempo mer och pröva deras vingar. Jag hann ju se tillräckligt i vintras för att förstå att det är sjukt mycket drag i dem. Vår plan är att träna Ty mer i lead tillsammans med Akira, då Tempo och Chilly kompar bättre, och Tempo är väldigt bra i wheel. Nu när jag skriver om det blir jag så otroligt sugen. Tittar på termometern. 12 grader. För varmt. Men snart så.
 

Läs hela inlägget »

Planeringens tid
 
Tid, tid, tid. Tänk om man hade obegränsat med timmar på ett dygn, vad mycket man skulle hinna med och man skulle inte behöva planera eller prioritera...Fast jag skulle nog tycka att det vore lite tråkigt att inte få planera och skriva scheman och träningsprogram.
Just nu är vi inne i en intensiv planeringsperiod, med tre barn och två hundar som alla ska dela på den knappa tid man har att förfoga över. Utöver de så ska man ju hinna med skola, jobb, träning och  markservice.
 
Detta är första säsongen som Ture och jag kan träna och verkligen följa ett träningsprogram, vilket kräver sin planering. Då det fortfarande är ganska varmt här nere vissa dagar har vi fått köra ett antal pass tidigt på morgonen eller sent på kvällarna med pannlampa, känns lite konstigt att köra de passen redan i augusti/september! 
Nästa vecka är det tävlingspremiär i Mora och det är faktiskt första gången Ture och jag kör cykel i tävlingsklass. Förra hösten tog jag mitt gröna kort och Ture var inte 18 månader så vi körde två tävlingar i canicross. Det gick bra, men jag är ingen snabb löpare och Ture tycker bättre om cykel eller kickbike, när det går lite fortare! Vi har kört cykel i motion en gång och Ture körde ett lopp i kickbike i våras. Han tycker att det är roligt, men är fortfarande ung och vi har inte kunnat träna kontinuerligt pga diverse skador på mig och min graviditet. Nu har vi följt programmet i några veckor och det känns helt annorlunda, så jag hoppas det märks på tävlingen nästa vecka!

Ture blir dock stressad på tävlingsområdet (vilken hund blir INTE det?), men han vägrar ibland att både äta och dricka inför loppen, t o m dagen innan. Tänker att han ska bli bättre ju fler tävlingar han är med på och ju mer vi följer samma rutiner kommer han lära sig stressa ner. Tips om hur jag ska tänka på tävling om han är stressad mottages gärna!  

Planeringen inför vilka tävlingar som vi skulle åka på gjordes ju redan i somras ( t o m i våras började jag spåna), då jag inte bara kan packa in hundarna och dra iväg. Med tre barn och den minsta på 3 månader kan jag inte heller bara ta med mig barnen utan att ha en barnvakt med mig till tävlingarna. Därför måste jag planera långt innan då min man inte heller alltid kan följa med (oftast är det jakt som är hindret), men som tur är har jag då en mamma som ställer upp i ur och skur. Hon och barnen följer med upp nästa vecka till Mora. Under SM i Stockholm så får min storebror och
hans sambo agera barnvakter, mina tävlingar involverar hela familjen.
Just nu ligger fokus på att få tävlingsrutin, både för Ture och mig, men även att tävla i SM. P g a värmen kom vi inte igång med programmet som planerat, utan fick skjuta fram starten några veckor. Men som sagt tycker att han har utvecklats mycket på denna korta tid och vi planerar att vara på topp till SM:et.
Efter SM är min plan att börja träna inför att tävla nordiskt, förhoppningsvis för vi till en start under vintern 2019.
 
Planeringens tid är här, jag har skrivit träningsprogram tidigare och planerat in vilka tävlingar vi ska åka på o s v. Nu gäller det dock att bryta ner planeringen, vecka för vecka, dag för dag, ibland minut för minut. Min man jobbar tvåskift, jagar och sköter ”vaktmästartjänsten” här hemma (lagar ALLT som går sönder, bygger just nu altan, målar om huset etcetc), store pojken på 7 går i skolan och håller på med hockey, fotboll (jag är ledare för laget), skytte och har simskola. Mellanpojken är 3 år och har än så länge bara gympa en gång i veckan, men vill hänga med på allt storebror gör! Den minsta är ju bara 3 månader så han måste hänga med på allt, han sitter för det mesta i babybjörnen på min mage och där stormtrivs han oavsett vad vi gör! Jag själv följer mitt träningsprogram, sköter markservicen, sitter i bilen på väg till olika aktiviteter eller pluggar. Jag läser till sjuksköterska och har inte tagit studieuppehåll utan fortsätter studera under min ”mammaledighet”. Jag tog ingen riktig föräldraledighet när 3-åringen var nyfödd heller, då tog jag min kandidatexamen i biomedicin. Jag har oftast en väldigt positiv inställning till det mesta, allt går att lösa på ett eller annat sätt!
Min planering har ofta varit räddningen på många saker och med en familj som är aktiv inom många olika grenar är en kalender på väggen ett måste.
Jaktsäsongen drar igång på allvar nu under hösten och just nu är det mycket träning med vår lilla hund Herrmann också, han ska jagas in och min man lägger mycket tid på det och självklart att sitta på pass. I princip varje kväll i sommar har han suttit ute och jagat vildsvin. I mitten av augusti startade bockjakten, i slutet av augusti är grävling tillåtet att jaga och nästa månad drar älgjakten igång....
Konditionsträningen för Herrmann sköter jag, han följer med på vissa löppass jag och Ture har inplanerat. Självklart orkar han inte hänga med på längre rundor nu när han är så liten, men han får vara lös och springa i sin takt och stanna när han vill och då lunkar han på bra.
 
Efter jag har skrivit färdigt mitt blogginlägg här ska jag dra på mig träningskläderna och köra intervaller på cykel, både själv och med Ture. Sedan fortsätter kvällen med nybakta scones och mer planering...Planeringen inför nästa vecka skrivs upp i kalendern och almanackan; dagis-/fritidslämningar och hämtningar, vem som ska följa med på simskola och gympa. Om mormor eller farmor behöver vara barnvakt någon dag.
Jag har en uppsats som ska lämnas in på tisdag, så hela måndagen ägnas åt att granska och skriva färdigt den. Mannen ska säkert ut och jaga någon kväll eller laga någon bil, jag och Ture ska följa våra träningsprogram och packlista ska skrivas inför tävlingshelgen.
Sen är det bara resten kvar; mat, städning, tvätt...tur jag ammar så jag får sitta ner och dricka kaffe, åtminstone kl 6 på morgonen när de stora barnen fortfarande sover.
 
Jag vill med mitt bloggande här på draghundar.se visa att det går att ha familj och fortfarande satsa högt och hårt på dragsporten utan att familjen får stå i skymundan eller inte får uppmärksamhet. Jag vill ge min familj all tid i världen, samtidigt som jag fortfarande vill bejaka mina intressen och nära min tävlingsgen (som är otroligt stor) och få träna och tävla, mycket och hårt. Då mår jag bra! En nöjd och välmående = en familj som mår underbart!

Jag vill inte på något sätt ha en ”tycka synd om”-känsla eller uppmärksamhet för att jag är en ”supermamma” (för det är jag verkligen inte), jag vill helt enkelt visa, som jag påpekat tidigare;
 Allt går att lösa!

Läs hela inlägget »

Vi har spenderat stor del av sommaren med att bygga nya hundgårdar. På grund av hög värme och att vi jobbat om varandra mycket så har det tagit lite längre tid än planerat. Nu så är vi äntligen klar med en utav dom så jag kan visa er slutresultatet, och dela med mig av bilder och tankar under byggets gång.

Vi började med att bestämma antal gårdar och plats tidigt under sommaren. Marken där vi hade tänkt ha gårdarna var väldigt ojämn och sned men med traktorns hjälp löste det sig.
 

Som ram för hundgårdarna la vi telefonstolpar som vi sågade till och grävde ner. Under dom la vi ner fårstängsel som undergrävningsskydd. Efter att dom var på plats började vi med själva ''hus ramen''. Jag hade grubblat mycket över hur jag ville att våra nya gårdar skulle bli, och efter att ha byggt två hundgårdar tidigare så visste jag även vad jag ville ha och vad jag ville undvika. Jag kom då fram till att jag ville att 1/3 av gårdens yta skulle ha golv, väggar och tak. Jag ville ha tak över kojorna för att slippa skotta så mycket under vintern. Av samma anledning gjorde vi väggar (det ger även bra med skugga under sommaren). Varför jag ville ha golv är för att jag ville att hundarna skulle kunna ha ett ställe att ligga på som inte är på själva marken och där dom inte gör sina behov. Så ramen snickrades ihop och målades. Samtidigt satt vi upp stolpar för väggen.

Gubben for iväg och jobbade och medans han var borta passade jag på att lägga golvet. Jag är väldigt glad över att vi valde så breda bräder att göra golvet av. Det byggde fort och tog egentligen inte super lång tid.

Gubben kom sedan hem och medans han reglade upp för plåten på taket så gjorde jag bakreväggen. Nu börjar det äntligen lika något! Använde samma brädor som till golvet.

Skilje väggarna kom på plats strax efter det och hundarna blir väldigt stött över att dom inte kan springa rakt genom allt längre.

Min semester tar slut. Medans jag är på jobbet så slår sebbe ner armeringsnät vid golvkanten så att hundarna inte ska kunna krypa under golvet. Han köper även en målarspruta som han använder när han grundmålar bygget!

Sebbe far och jobbar och jag tar tillfälle att köra in gruset med traktorn och sedan börja skotta ut det. Jag kan ärligt säga att med värmen vi hade i somras så var detta det värsta jobbet!

När han kommer hem igen så provar jag mig på den nya målar sprutan och målar alla väggar med täckfärgen. Samtidigt sätter gubben upp taket. Vi valde denna färg för det är samma färg som vårt hus och garaget. Plåten fick vi begagnat av sebbes syster som spenderade sommaren med att byta tak på deras hus.

Nu är vi klar med det mesta och börjar med kojorna.
 

Yttreväggarna blir av samma brädor vi använt till allt annat. Vi isolerar med frigolit och som innervägg har vi osb skivor. Vi isolerar även golvet och lägger där en plywood skiva.

Taket blir tudelat för jag vill kunna öppna det. Då vi har samma brädor även där så skulle det bli jätte tungt att måsta lyfta alltihop varje gång man ska in dit.

Jag målar taket vitt och låter det vara så - jag tyckte det vart en fin kontrast. Jag målar även lister som jag fäster på kojan som ger lite hus feeling i det hela. Sen monterar jag luckan som är från Lundhs. Tidigare har vi haft luckor från lyaluckan men dom är så dyra att jag kände att jag ville prova dom från Lundhs och se hur dom är!

Nu är kojan klar! 

Innan vi he upp nätet så dekorerar vi lite i gårdarna. Jag har fixat två kabeltrummor till varje gård i olika höjd. Hundarna har alltid haft det i sina gårdar och dom gillar utsiktsplatsen det ger. Sen är det bra för musklerna om dom hoppar lite högre ibland! Jag fick även chansen att köpa 3 grill/cement ringar av en arbetskollega och sätter en i varje gård. Vi hade en sån till vår hund när jag var liten och hon älskade den under sommar månaderna. Den höll sig kall och nedkyld så jag antar att mina hundar kommer uppskatta den av samma anledning. Sen är det ju lite av en koja också då den har tak. Jag la även dit en stock som vart över av rambygget som kommer träna balansen hos hundarna. När vi är klar med allt kommer jag även kasta in nå sten som ligger runt om för att ge hundarna lite extra koordinations träning.

Hundarna fick även en ute säng byggt av en pall och en pallkrage. Vi kapade ut brädor för att fylla mellanrummet mellan brädorna på pallen och sen på med träull!

Till långsidan mot granngården så satte vi även upp en extra bit fårstängsel för att dom absolut inte ska kunna hoppa över.

Sedan upp med nätet plus en dörr och gården är nu klar! Nu ska vi bara börja med dom andra två=)

Läs hela inlägget »

Det börjar äntligen bli höst på riktigt och jag välkomnar september med öppna armar.  Sommaren har varit långdragen och seglivad och temperaturen har envisats med att ligga långt över 15 gradersstrecket de senaste veckorna. Vid ett par tillfällen har vi dock haft både temperaturen och luftfuktigheten på vår sida och vi har kunnat få till några dragpass under drägliga förhållanden. Väldigt skönt att få damma av sparkcykeln och kunna ta fram mountainbiken och faktiskt inte behöva ge sig ut på tur utan hundarna. I helgen som varit har dock både sparkcykeln och mountainbiken fått stå parkerade då jag och hundarna varit på minisemester i Värmland. 

Förra veckan köpte jag en skåpbil som ska inredas och göras iordning till hundbil. Planen är att bygga fyra boxar längst fram i skåpet, innanför skjutdörren, och sedan lämna tomt för att kunna lasta allt möjligt (släde, sparkcykel, mtb osv.) innanför bakdörrarna. Bygget har inte hunnit dra igång ännu och inför resan till Värmland fick jag därför ordna med mina ”vanliga” dubbelburar. Förberedelserna inför resan började i torsdagskväll och ganska snart var skåpet packat med burar, koppel, selar, halsband, midjebälte, klövjeväska, hundgodis, bajspåsar och några väl utvalda bollar. Det är när jag ska iväg såhär med hundarna som jag inser hur mycket utrustning de faktiskt har... Det skulle säkert gå att packa betydligt mer sparsamt men jag tycker det känns tryggt att veta att det hänger en extra sele eller ett koppel i bilen, ifall någonting skulle hända eller gå sönder.

Helgen har till stor del bestått av härliga utsikter, vacker natur och hundbus. Lufsen, Bamse, Lady och Accio har fått leka och umgås med tre av deras bästa kompisar: en mittelspitz, en welsh springer spaniel och en golden retriever. Alla sju fungerar jättebra ihop och det är så intressant att sitta och studera dem på håll och se hur olika de beter sig, hur de leker med varandra och på vilket sätt de helst leker. Någon vill helst bli jagad, en annan är den som helst jagar, en tredje brottas helst och en fjärde leker yvigt med framtassarna. Under promenaderna blir hundarnas olikheter ännu tydligare och det är svårt att missa vad de högljudda och studsande huskytjejerna längst ut i kopplet egentligen vill göra. 
 

Helgen passerade i en rasande fart och jag och pälsmonstren lämnade Värmland fulla av ny energi och med en kamera full av foton. Nu håller vi tummar och tassar för att temperaturen fortsätter sjunka och att vi snart kan komma igång ordentligt med höstträningen. Vi har en lång och händelserik höst framför oss och vi ser fram emot att få dela den med er.

Ha det bra så länge, hälsningar Linda & flocken

Läs hela inlägget »

Förändringarnas tid

Augusti och äntligen är träningen igång efter en alldeles galet varm sommar landet över. Liksom för så många andra därute har de ovanligt höga temperaturerna i sommar inneburit att det för hundarnas del varit en väldigt lugn period rent aktivitetsmässigt – men kanske har det också haft sina fördelar då både flocken och vi tvåbenta på kennel Raxeira’s genomgått ett par månader av enorma förändringar i livet. Vi har nog behövt all vila vi kan få, enbart för att processa så mycket nytt.

Den första juni i år lämnade vi vårt tidigare hem i Stockholmstrakten för att ta våra första steg in i ett helt nytt liv – som permanenta Härjedalingar. Tidigare i år sålde vi nämligen vårt hus och köpte istället en ödmjuk liten stuga med drygt två hektar mark, alldeles intill Lofsdalen. Att flytta är alltid, för att citera en nära vän, något som känns som en liten död. Att dessutom flytta såpass långt är ett projekt som känts som en STOR död. Det har varit en omställning och jobb som på många sätt tagit energi, men som också banat väg för nytt liv. Ny energi som nu får större utrymme att flöda fritt. 

Utsikten från vårt nya hem. Häröver går skoterspår om vintern - möjligheter att starta hundarna direkt hemifrån med släden.

Som många av er kanske förstår så har den här flytten till fjällen på många sätt varit likamed en satsning på och investering i det vi verkligen älskar; hundarna och draghundsporten.Det är därför vi sökt oss till snösäkra nejder, vidderna och bergen. Det är en helt magisk känsla att veta att från och med den här säsongen så kommer ingenting längre att riktigt vara sig likt; bara känslan av att nu kunna släppa på så mycket stress som annars varit förenat med allt annat än optimala träningsförhållanden. Jakten på de mest optimala temperaturerna och frustrationen över att inte kunna hålla uppe regelbundenhet i träningen för att säsongen helt enkelt inte varit kall nog eller vintern nästan enbart inneburit blankis på vägarna. Att så ofta vara bunden till att ge sig ut i ottan eller sent om natten för att hundarna inte ska gå varma. 

Den här säsongen kan jag för första gången känna ett lugn och en tilltro – för jag vet att vi kommer få mer än gott om möjligheter att samla träningstimmar och mil i benen. Det känns som att kunna ta djupa andetag på nytt, efter att länge ha hållit andan. Jag ser så otroligt mycket fram emot vår första träningssäsong som fjällbor!

Springglada vovvar i sommarkvällen

Men flytten har inte varit den enda stora förändringen i våra liv denna sommar – flocken har också dubblerats i antal hundar. 
Jag erkänner, alla dessa nykomlingar har inte varit planerade, men ibland dyker möjligheter upp och man kan inte annat än att tacka och ta emot. Vi ser så väldigt mycket fram emot att få följa alla dessa individer i utvecklingen och som framtida hundar i spannet. Nytt för i år blir också hela vårt träningsupplägg då vi för första gången på allvar börjar träna mot medeldistans. Det kommer bli betydligt fler timmar bakom fluffiga rumpor. Hur härligt är inte det?!

Ja, det blir onekligen en spännande säsong! 

Dragtur med Sally i led. Lika lycklig som jag över att få vara igång med träningen.
Läs hela inlägget »

Premiär för OCR med Hund

Länge har det funnits Biathlon tävlingar för hund, det är löptävlingar med hinder som du ska klara tillsammans med din hund. Det kan vara att köra sin hund i en skottkärra, få sin hund att hoppa upp på olika saker, eller gemensamt krypa under vissa hinder. Vissa hävdar även att det alltid ska ingå något sorts skjutmoment i dessa tävlingar. Fler och fler arrangörer har dykt upp de senaste åren och platserna till tävlingarna tar slut snabbt. Själv har jag tyvärr inte haft möjlighet att deltaga i någon Biathlon (än) då varken datum eller plats passat oss.
 
Därför blev jag extra glad när jag i slutet på maj såg att Uppsalas största OCR tävling; Gropen Extreme i år skulle ha en startgrupp där man fick springa med sin hund. Skickade snabbt iväg min anmälan, som ändå kom in försent och insåg att jag hade ca 5 dagar på mig att träna.

OCR står för Obstical Course Running och är en hinderbana tävling för människor. Även detta har växt sig mycket stort och populärt de senaste åren där allt ifrån elitidrottare till motionärer deltar. Banorna är ofta ca 10 km men kan vara både kortare och längre, det dem har samma är att under loppet kommer x antal hinder man ska klara, fixar man inte det blir det straff (kan vara ett visst antal burpees) innan man får springa vidare mot nästa hinder. Hindrerna är olika från tävling till tävling men ofta förekommer monekybars, klättra i rep, krypa under och hoppa över olika saker, isbad, ramper, ta sig förbi amerikanska fotbollsspelare mm.

Gropen Extreme var noga med att informera att trots att man fick springa med hund så var detta ett humanlopp, inga hinder var därför anpassade efter hundarna. Därför fick man välja själv, antingen hade man med sig en medhjälpare som höll under när man kom till ett hinder och enbart sprang med hunden. Eller så hade man med sig hunden hela tiden, men anpassade dem hindren man behövde för hundens säkerhet samt skippade hindren som inte gick att klara eller anpassa.

Detta år har jag haft lyxen att kunna tävla bägge av mina hundar. Men då min ena hund dels är ung, redan tävlat canicross två helger i rad innan samt är för tung för mig att bära blev det ett lätt val, Gustur fick äran att vara med i premiären av OCR för hund. Starten gick upp för en slalombacke, och Gustur stack iväg direkt. Det började med lite löpning innan de första hindren kom. Det var över och under en massa olika hinder. Gustur visade att han var perfekt för denna typ av lopp genom att hela tiden ligga före och med stort mod ta sig an alla hinder, utan att dra så mycket att det försvårade för mig att klara hindrerna.

Foto: @52adventures

Ganska tidigt i loppet kom vi till en gyttjepöl som man såklart skulle krypa igenom, roligt, äckligt och skönt i värmen. För de ”vanliga” deltagarna kom straxt därefter ett isbad där leran sköljdes av, men då det varken fanns ramp i eller ur den, beslöt jag mig för att skippa det hindret. Nog för att Gustur kan och gillar att bada, men att bli i lyft ned i iskallt vatten utan att ge han en valmöjlighet att backa kändes inte ok. Detta lopp var enbart till för att ha roligt. Vi gjorde de allra flesta hindren men där jag kände att Gustur inte själv fick välja om han vill ta sig an det, dem skippade vi.

Foto: @52adventures

Totalt var banan på 3,5 km varav löpningen gick i mycket svår terräng. Det var trångt, snorigt, fallna träd, väldigt backigt. Även utan hund hade det varit svårt att springa, med hund ännu svårare då minst drag från hans sida försvårade balansen ytterligare. Bland de sista utmaningarna sprang man först upp på en ramp som ledde till en hög container, uppe på den sprang man över en liten bro och till nästa container och sedan ned igen. Jag var osäker på om vi skulle klara detta hinder, med Gustur bjöd så bra på det att jag testade. Uppåt gick bra men ned blev han rädd. Jag peppade han lite men kände att det nog blev lite svårt, jag skulle precis börja ge upp och ta mig tillbaka när jag ser hur Gustur tänder till och tar sig galant ned för containern. Mitt hjärta fylldes av stolthet, trots att han var osäker vann hans nyfikenhet och mod. Vi åkte ned för en lång rutschkana och tog de sista hindren in till mål. Glädje över att tillsammans ha klarat en hinderbana där Gustur vid flertalet gånger tittat frågande på mig men sedan litat på mig så pass mycket att han genomförde hindret ändå, det är sann lycka!

Vill Ni följa fler äventyr jag och mina hundar hittar på finns vi på instagram; mandalizzen
Vill ni se fler bilder från loppet så har Gunnika Fotograf Gunnika (@52adventures) lagt upp det här https://photos.google.com/share/AF1QipNARFKAeL1fPfnbtb4d_Y38REgwgYiM5o3XkJYLT71dEexvl0T__InysYdgPSRgrQ?key=dWZsTkRzUjY0TTB0VmdYendZYzhKLTNfaXpTOEN3

Läs hela inlägget »

En hel säsong så har vi varit borta från tävlingar och träningar pga graviditeten. Jag och sambon väntar vårt första barn, en dotter. Att inte fått/ kunnat köra hund denna tiden har varit rejält påfrestande men det har också gett glädje till andra och nya erfarenheter har kommit längs med vägen samt ett nytt mål.

Edda blev utlånad till Madelene Nord som har utvecklat, träna och tävlat henne på bästa sätt. Hennes första riktiga tävlingsår har både innehållit EM och SM och de tackar vi stort för och hoppas på vidare samarbeten. Familjen har också ställt upp så otroligt mycket. Hundarna har blivit tränade och tävlade utan mig med bra resultat. Både svärfar och svärmor har i år visat upp sig på tävlingsbanorna vilket är jätte roligt när så många runt om är engagerade. Rickard körde vildmarksracet i Nornäs och Lena körde Beaver Trap Trail Classic. Så även om jag inte har tränat och tävlat så har hundarna och familjen gjort det. Att stå på sidan är jätte svårt men har också varit lärorikt. Jag har hunnit reflektera över både träning, utrustning och nya mål. 

En blänkare på Facebook påminde mig för någon vecka sedan att det var 4 år sedan jag gjorde min första riktiga tävling. Bäver Open här i Norråker. Jag körde Lina med en och två hundar och slutade på 2:a plats båda gångerna. Där startade allt, där och då sa jag att jag ville flytta upp. Där lärde jag känna Rickard och Lena (Vildmannens drag) som också betytt väldigt mycket för mig. De har varit som mentorer för mig både när det kommer till utrustning och hundar. 

Mer blev det när jag för två år sedan valde att sadla om från sprint till Medeldistans och även hittade kärleken och flyttade upp. Aldrig trodde väl jag att det skulle finnas någon som ville ha en crazy dog lady. Men vad fel jag hade. Han fanns i Norråker och var själv uppvuxen med draghundar och underbara föräldrar. Så underbart att ha vardagsprat om hundgårdar, hur avföringen varit, vilket foder som är bäst och de jobbigaste diskussionerna, vilka valpar vi ska behålla. Utan att be honom så kör han upp spår. Även att jag detta året inte kunnat köra så har det funnits spår, utifall jag vill ut och köra ( har endast haft tillåtelse att köra Zero och Folke). Varje kväll säger jag att jag älskar honom, men jag tror inte han förstår hur mycket jag verkligen älskar honom 

Jag efter en så kallad känslosam säsong utan träning och tävling så har mitt mål ändrats. Siktet har varit inställt på medeldistans. Men jag vet att hundarna och jag klarar så mycket mer. Jag vill prova de lite längre löpen och med hårt jobb, otroligt stöttande familj och självklart alla sponsorer så kommer det att gå kanon. Vi ökar distanserna både på träning och tävling men fortsätter med renrasigt. Det är långdistansen som är målet och vi siktar in oss redan på Beaver Trap Trail 250 km 2019. Målet är att ta gott om tid på oss och komma i mål med alla hundarna fräscha. Träningen och planeringen kommer att sättas igång redan i sommar så följ oss på bloggen eller Instagram. Så jag hoppas det finns flera där ute som vill joina oss på BTT 2019 och gärna Siberian huskies 

Beaver Trap Trail 2017, Toleks Kennel
Beaver Trap Trail 2017, Toleks Kennel
Beaver Trap Trail 2017, Toleks Kennel
Beaver Trap Trail 2017, Toleks Kennel
Stekenjokk 2017 Emzyhusky/ Toleks Kennel
Stekenjokk 2017 Emzyhusky/ Toleks Kennel
Läs hela inlägget »

EM i Italien - Från början till slut.

Den är gången tänkte jag berätta om mitt EM äventyr som gick i Italien. Men tänkte berätta allt från början hela vägen till slutet. Så ni som inte har vart iväg på en sådan resa får mer inblick och blir förhoppningsvis sugen på ett större mästerskap!

Just denna säsongen har sätt lite annorlunda ut mott tidigare år. Vi hade inte bestämt sen innan att vi skulle försöka att kvala in till större mästerkap. Normalt sätt så har vi det som mål redan från säsongen innan och kollar upp vart kvaltävlngarna går och hur banprofilen är på mästerskapet och tränar efter det. Men på grund av allt som har hänt i livet den senaste tiden så valde vi att bara träna och tävla utan mål.

Under barmarkssäsongen kändes det som hundarna inte var tillräckligt snabba för de längre distanserna till vintern, så tänkte inte alls på något mästerskap på släde. Men efter första slädtävlingen som gick i Norge som även var en kvaltävling till EM, så fick vi tänka om. Hundarna gick på bra och vi körde in en tredje placering, med inte allt för många sekunder upp. Så jag hörde av mig till kaptenen och elitansvarig i svenska draghundsportförbundet och förklara att jag var intresserad av att tävla i Italien. Jag fick till svar att jag var tvungen att köra en tävling till och det var i Sveg och Nordic Open.
Hem och träna om hundarna lite, behövde mer hastighet på de. Så det blev enbart fart träning och inga tung pass alls.

Iväg till i Sveg för att köra nästa tävling.

Alla sa till mig att banan är den tyngsta de har kört någonsin och så var den längre i distansen än det vi har tränat på. Så jag var lite smått nervös när vi stog på startlinjen. Men väl iväg och ute på banan så kändes det hur bra som helst. Banan var jätte backig och teknisk men inte tung, hundarna var starka och kämpade på hårt hela helgen. Efter två dagar hade vi ledningen med ca 8 minuter. Så på vägen hem får jag ett samtal från kaptenen och vi blev UTTAGNA!!!

Då börjar all planering inför mästerskapet. Till börja med kollar jag alltid upp exakt vart tävlingen går. In och kika på deras hemsida för att få så mycket informtion som möjligt och prata runt lite med folk om hur banprofilen är, om jag måste träna hundarna på något speciellt sätt. Det var dock svårt att hitta någon direkt bra information, men jag visste att jag hade starka hundar i år så jag körde på med fartträningen. Senare kollar jag upp regler och lagar i just de landet samt tävling. Även de länder vi passera på vägen ner. Vi valde att bila ner för hundarnas skull, så de ska känna sig trygga och bekväma. Det var inga konstigheter alls, samma vaccinationer och sprutor genom alla länder vi åkte igenom. Vid detta skede börjar jag kolla mer exakt vilken rutt vi ska ta ner. Det blev bil ner till Danmark, båt till Tyskland och sen bilade vi vidare genom Österrike och sen var vi framme Italien, ca 180 mil ner till tävlingsplatsen. Då mina hundar är väldigt vana att åka bil så gick resan ner  jätte bra och det var otroligt fint i Österrike och Italien.

Väl på plats på hotellet i Italien på tisdagen, tre dagar innan tävling. Så började vi med att gå en längre promenad med hundarna så de fick sträcka ut sig ordentligt och få igång magarna efter resan ner. Allt började inte förens på onsdagen så då brukar vi bara ta det lugnt och återhämta oss från resan och prata med alla i laget. Direkt på onsdags morgonen så åkte vi upp till tävlingsområdet för att kolla banan och området, hitta pakering osv. Men vi möts av ett område där det inte finns något uppsatt alls. Bara att åka ner till hotellet igen och vänta.

Ledarna var kanon duktiga och uppdatera hela tiden om vad som händer på området. Efter några timmar åker vi upp igen för att hoppas på att  få se banan. Nja skyltar satt uppe sa de, så följ åttan, den är för 4-spannen. Yes iväg där och inser efter ca två km att det inte är någon idé att kolla banan för ingen vet vart den går. Så jag skiter i de och hoppas att  vi kan kolla på torsdagen istället. På kvällen hade vi möte med hela laget och ledarna. Då presentera alla sig och berätta lite om sig själv och vad man tävlar i för gren. Då jag var ensam spannförare denna gången så var det lite nya ansiken för mig. Jätte tråkgt att vi inte var fler spann med! Får information att banan ska vara avspärrad och väl skyltad men banan är inte klar. Så väljer att inte ge mig ut på banan under tordagen heller på grund av att den inte är färdig märkt. På förmiddagen under torsdagen skulle det vetrinärbesiktas och kolla passen. Sverige var först på plats och tack och lov för det.

Även där var det kaos.....

Vi skulle skriva på ett papper genom en dator som inte funkade. Men väl färdiga med det var det bara att vänta på invigningen som ägde rum på kvällen. Det var en snabb och simpel invigning, de pratade på sitt språk så vi fattade inte så mycket. Nu är det bara att ladda för första tävlingsdagen!!

Fredagen är kom och vi startade rätt tidigt på förmiddagen, kändes väldigt bra. Har en bra start, bra förare både framför och bakom så det kändes skönt.

10.36 går starten för oss och iväg kom vi med en jäkla fart, ca 200 meter sen rakt ut i djupsnön.... Där står en släde i kanten av spåret som vi får veja för, problemet är att man inte ser något spår, så det blev djup snön. Väl iväg igen, gick jätte bra de första 3km sen började kaoset. Körde fel i princip varje korsning då det var för dåligt markerat, mer naturligt för hundarna att gå ett annat spår. Ja, jag vet att man ska kunna styra sina hundar och det kan jag, men då måste man ju hinna se skylten också. Det var otroligt svårt att se vart spåret gick så vi lyckades på något sätt komma utanför spåret på något skoter spår brevid, märks snabbt då det blir djupsnö och trassel, så trassla upp och ta oss på spåret igen. Väl i mål, väldigt besviken, inte på hundarn utan på arrangören och jag fattade att jag hade en kass tid. Så vi deppa lite i bilen, men berömmde hundarna för de hade gjort ett jätte bra jobb, gått super fint, så de var inte deras fel att vi inte hittade. Pratar med andra i klassen och näst intill alla hade haft problem. Så spannförarna var inte speciellt glada efter denna dag.

Inte ens resultat listan kom ut fören super sent på kvällen. Ser att jag ligger långt efter, förstår att jag inte har en chans att hämta upp det här. Så mitt mål för dag två blev att köra 2 minuter snabbare och köra om den framför mig. På kvällen sitter vi och pratar hela laget. De förstod hur besviken jag var och då erbjuder sig alla nordiska att skida ut längs spåret under morgon dagens race för att se till att jag kan få ett fritt lopp.

HUR UNDERBARA ÄR DE INTE! Sån Teamkänsla vi hade i detta laget, går inte förklara, guldvärda är ni allesammans!

Lördagen kommer och vi är redo. Starten går och känner direkt att hundarna är starka. Perfekt vallat och hårda spår och hela teamet ute längs banan så nu kör vi! Och det vi gjorde vi, hundarna gick så himla fint, tog oss rätt i alla korsningarna och inga strul. Eter ett tag ser jag han som startade före mig, så vi jobbar på hårdare och ikapp kom vi och om kom vi, super snabbt och enkelt. Kommer i mål och har en sån otroligt bra känsla i kroppen, hundarna har gått så fin och bra. Hela laget samlades och berättade att jag hade tredje bästa tiden den dagen och körde nästan 3 minuter snabbare än gårdagen, med några ynka sekunder från den som hade bästa tiden!! Blev så glad, så kan knappt förklara hur det kändes. Men detta hade aldrig gått utan hela lagets hjälp. De ska ett stort tack! Här ser man verkligen hur viktigt det är att man jobbar som ett lag.

Hundarna var trötta så de fick återhämta sig med energi och sömn. Vi skulle på muscherdinner och prisutdelning för de klasserna som var klara. Ett guld ska upp och hämtas, stor grattis Cajsa och bullet.

Söndagen och sista tävlings dagen hade kommit och det var staffeten. Jag hade aldrig kört en staffet på vintern innan så var lite nervös, nu var det inte bara jag och mina hundar utan två nordiska åkare med. Angelica hade fösta sträckan, Cajsa andra sträckan och vi den sista sträckan, då jag körde 4-spann. Jag hade valt att ta ner hundarna så sent som möjligt till start området, så jag ser inte starten, jag hade inte en aning om hur vi låg till. När vi kom ner till startområdet så är Cajsa redan ute på sin sträcka, nervös som f*n står vi och väntar. Ledaren kommer fram och säger - Hon kommer nog om ca 10 minuter.  Jag börjar koppla in hundarna i linorna och vi gör oss redo. Det var de längsta 10 minuterna i mitt liv kändes det som. Det började komma in andra förare och växlade och så ser vi Cajsa! Helt plötsligt så började jag fundera på hur många som hade gått ut före mig men hade inte koll. Cajsa växlar och de släpper hundarna, vi kommer in i bubbla direkt och bara kör. Kommer ikapp den framför snabbt, men vill inte köra om på den tekniska delen på banan, så har is i magen och bara glider bakom. När stigningen börjar då dra vi på och går om och jobbar för att komma ikapp de andra och det gör vi men kommer inte om. Jonas står längs banan och skriker -6sek upp, håll tredjeplasten.

Ingen ska om tänker jag, vi ska om! Hundarna jobbar som galningar men vi lyckas inte komma om, bli utträngda i djusnön gång på gång  enda in i mål. Men vi går in som tredje spannet och laget har ett BRONS! Så stolt över hundarn som har gjort ett sånt kanon jobb. För två av mina hundar var detta deras tredje tävling någonsin  och då springer de in ett EM BRONS! Jag är så himla stolt. På kvällen är det dags för prisutdelning och sverige ska upp på pallen igen. Den känlan att stå där uppe är helt fantastik.
Senare firar vi med god mat på hotellet och massa prat.

På måndag morgon kl 05.00 börjar vi rulla hemåt till Sverige igen. 22 timmar tar det från Italien till Orrefors.... Finns inte så mycket att säga om de 22 timmarna, mer än att det LÅNGT och LÄNGE!

Hemma igen och vi är slitna, jätte slitna. Det har varit en lång säsong från slutet av Augusti, så nu ska jag träna ner hundarna och ställer av de för denna säsongen. Nu ligger de bara och i vårsolen och solar och gör lite som de känner.
Men nu börjar istället min hårdträning igen så att jag är i topp form till vårt stora mål i höst! EM på hemplan!

Det viktiga med detta inlägg är att få fram (fast det kanske inte var den bästa arrangören på detta mästerskap) är att vi hade jäkligt roligt tillsammans i laget och de är det som gör mästerskapen så speciella. Man lever ihop med grupp människor som älskar detta precis lika mycket som en annan, i en hel vecka och göra det vi är bäst på, tillsammans.

Var inte rädda att testa, det finns en första gång för alla och hela laget hjälps åt! Var inte rädda för att fråga saker, jag svarar mer än gärna och hjälper till med det jag kan.

Vill passa på att tacka mina underbara sponsorer, som gör detta möjligt: Eukanuba, Rivsan, Dragråttan, Autotjänst Nybro, Solfilmsteknik, Nybro Energi och Sam´s cykel och motor.

Läs hela inlägget »


STÖRNINGSSTARK
 
Under kvällens träningspass med hundarna kom jag till en insikt. Vi hade just vänt hemåt, passerat en och samma hästekipage för tredje gången på samma tur och stannat för en vattning efter att ha kört om en grävmaskin, när jag insåg hur mycket vi vunnit av att bo och köra hund just här. Trots att det länge känts allt annat än optimalt på många sätt. Men mitt unga spann har faktiskt blivit störningsstarkt. 

Det är egentligen ingen ny insikt, utan den har legat där och grott ett tag, men det är först nu jag verkligen funderar över saken. Kanske har det delvis att göra med att vi nu har Turbo med oss. Unghunden som denna vinter tränas med vårt spann medan hans egna flockkamrater och matte i Team Yabasta är ute och formtoppar och tävlar – något han själv ännu inte är redo för. Turbo har jag alltså inte varit med och kört in från början. Jag hade faktiskt aldrig sett honom i arbete IRL förrän den dagen vi skulle hämta upp honom och således har jag inte haft någon direkt förförståelse för hans arbetssätt. Jag har inte riktigt hunnit bli hemmablind med honom, sådär som man blir när man lever med någonting eller någon varje dag. 

Turbo har i skrivande stund gått åtta pass i träning med våra hundar. Det är åtta olika tillfällen då vi haft chansen att iaktta honom när han jobbar, hur han jobbar och också jämföra honom med de andra tre. Passen har hittills sett ganska olika ut, även när vi bara kört hemmavid, då jag och Erik ofta turats om att köra och inte alltid väljer riktigt samma sätt att köra de få vägar vi har här i vår direkta närhet. Under alla dessa pass har vi upptäckt en sak; Turbo är den hund som reagerat mest på störningar. Inte på så vis att han brusat upp eller blivit rädd, men han har ofta blivit väldigt fundersam och ibland lite väl nyfiken och därför velat dra mot den specifika störningen. Någon gång har han blivit upphetsad och skällt till och ibland har han haft lite svårt att släppa störningen, sådär så att han springer vidare men liksom vridit nacken halvt ur led för att ha ögonen på objektet. Oftast med följd att han tappat lite fokus efteråt. Och det här är egentligen inte konstigt alls - det är en ung hund vi talar om. 

Idag fick vi ett par riktigt trixiga möten på vår runda - möten som även en mer rutinerad hund hade kunnat reagera på - men Turbo gick förbi helt utan att bry sig. Vid ett tillfälle sneglade han som hastigast; när vi fick ett svårt och tajt möte med två väldigt upprörda hundar som slängde sig efter oss i kopplet, detta knappt 100 m efter starten och efter första korsningen. Det tog tid att få köra om, hundarna var heta som dynamit i spannet och inte alls glada över att bli stannade. Inte bara en eller två gånger - utan tre gånger fick de stanna upp innan det mötande ekipaget klev åt sidan och ville låta oss komma förbi. De skulle åt samma håll och därför var det tveklöst enklast att låta oss köra om, men det krävdes att jag frågade tre gånger innan de insåg samma sak. 

Turbo, grabben som gjort fina framsteg på kort tid i instensivkursen "Störningar" hos Raxeira's
Turbo, grabben som gjort fina framsteg på kort tid i instensivkursen "Störningar" hos Raxeira's


I vårt område får man räkna med att sällan ha en störningsfri runda. Jag pratar då inte om störningar såsom ett rådjur som hoppar ur en buske i skogen, en fotgängare eller någon enstaka skällande hund. Nej, störningarna jag pratar om kommer ur det faktum att vi bor i ett samhälle som är relativt invånartätt även om vi bor utanför centrum. På bara vår hemmarunda möter vi allt som oftast x antal katter, x antal hundar av olika storlek och sort, x antal människor (ibland barn som springer rätt ut framför spannet och ska "klappa hundarna"), x antal hästekipage och betesdjur i hagar som beter sig på olika vis och vi möter nästan alltid vilt. Vi möter bilar, vi möter traktorer och grävmaskiner. Vi behöver ofta köra rätt igenom en stallplan med allt vad det innebär och nästan alltid blir vi omkörda av SL:s pendeltåg vars spår går längsmed våra körvägar härhemma, med bara två-tre meters avstånd emellan. Ja, det är utan tvekan sällan vi har en händelselös runda. Och såhär ser det ut i princip oavsett vart vi kör, plus minus tågen och andra motorfordon. Vi har inte så mycket att säga till om när det kommer till sådana här saker - och ibland kan det tveklöst vara jobbigt - då vi inte har stora öppna vidder att köra över, massor av alternativa vägar att välja istället eller liknande valmöjligheter.

​Jag kan inte bestämma i vilken frekvens eller grad jag vill utsätta mina unga hundar för störningar när vi kör (jag önskar ofta att jag kunde det), det blir inte alltid pedagogiskt uttänkta lärotillfällen och på många sätt behöver jag finna mig i den bristen på kontroll. I det faktum att vi kommer bli överraskade. Det enda jag kan göra är att se till att stötta hundarna så mycket som möjligt NÄR, och inte om, dessa möten sker. Och det börjar redan väldigt tidigt i deras inlärningsperiod, om inte direkt. 

​I lördags när vi var ute och körde hundarna i Rösaring tillsammans med vänner fick vi erfara en ovanligt händelserik tur. Vädret var sådär riktigt härligt; kallt men soligt och uppehåll. Det var längesen sen vi sist såg en så fin dag - och givetvis passade var och varannan hundägare på att just den dagen hänga i skogen. För ovanlighetens skull körde vi upp på en fullpackad parkering. Det var så fullt att jag nästan hade lite panik och tänkte att nej, vi vänder om. Det var inte alls så jag tänkt mig träningsträffen med kompisarna eller sålt in platsen som blivit utsedd för träningen. Men så motade jag bort domedagstankarna och sade till mig själv: Nicole, det här är ett perfekt träningstillfälle - vi får massor av gratis övningar att träna på inför nästa års tävlingar. Saker som att sitta på stakeout på platser där det ständigt är rörelse, bland främmande hundar och människor, att starta ett spann och behålla fokus trots att så mycket sker runtomkring... Hur vi än vänder och vrider på saken så innebär sådana situationer onekligen många tillfällen att lära. Chanser för både hund och människa att utvecklas. Och nog fick hundarna (och vi) chanser till utveckling alltid! Vi körde hemåt många erfarenheter rikare - och med en stolthet i bröstet över hur vi löst varje situation som dykt upp. 
 

En typisk start hemifrån vår gata, där första kilometern oftast är den mest händelserika. Kit och Sally i led, Ratchel och Turbo i wheel.
En typisk start hemifrån vår gata, där första kilometern oftast är den mest händelserika. Kit och Sally i led, Ratchel och Turbo i wheel.


Så, under kvällens tur insåg jag en sak när jag iakttog mina hundar - och Turbo - i arbete. Iakttog hur de tog sig an alla störningar med beröm väl godkänt. De blir så oerhört störningsstarka av att tränas här! Och jag har inte förstått hur svåra moment de faktiskt klarar utan att blinka ens, förrän jag såg Turbos framsteg ikväll. När jag tänker på hur Sally, som idag gick jämte Kit i led utan neckline, tog sig förbi samtliga störningar utan att tappa fokus eller bli osäker, ja då blir jag faktiskt stolt. Inte ens haren som skuttade upp ur diket precis framför nosen vek hon efter när den stack in i skogen igen, min lilla spinkis <3 Jag blir sådär fånigt stolt till och med - för hon visar på en självbehärskning som gör att jag ofta, ofta måste påminna mig om hennes ålder. Påminna mig om att hon bara gått fem månader i ”riktig” spannträning och har mycket kvar att lära. Det är inte så att jag medvetet ställer krav på henne - men jag kommer på mig själv med att ha höga förväntningar på vad för slags situationer hon ska klara av. Jag litar såpass på henne – hon har gång på gång bevisat vad hon är kapabel till. Ja, jag har faktiskt senaste dagarna funderat på om hon inte ska få testa på utmaningen att gå i singelled ett kort pass nästa vecka. 

När jag sitter här och skriver inser jag hur lätt det är att ta för givet att sådant här bara ska funka, för att det har kommit så naturligt ur det faktum att vi bor som vi gör och kör där vi kör, att vi inte alltid reflekterat över det. Precis lika lätt är det att ändå få ågren inför situationer där det känns som att man har noll kontroll. Som i Rösaring i lördags, till exempel. Eller igår kväll. 

Det är också väldigt lätt att ta för givet att det ska gå som en dans att ta sig förbi en störning, oavsett svårighetsgrad, när man har en väldigt rutinerad kommandoledare som Kit. För Kit är verkligen enormt störningssäker, går framåt som ett ånglok oavsett vad som sker. Han reagerade inte ens första gången han blev omkörd av ett pendeltåg i full fart på tre meters avstånd. Eller den gången den sprang en ilsken liten nakenhund rätt in i spannet för att mucka gräl. Ja, han är onekligen en värdefull draghund och läromästare. Men så påminns jag – störningsstarka draghundar kommer sällan helt gratis! Och jag hoppas innerligt att mina framtida ledarhundar ska ha potential och ges verktygen att nå upp till den ribba han sätter för dom. 

Nej. Jag bor inte där jag vill bo och träna med flocken. Våra omnejder är inte alls optimala för hundkörning med större spann. Men en sak är i alla fall säker; man blir bra på det man tränar mycket. Och vill man träna mästare på störningshantering, då har man fördel i att bo i ett område fullt av störande överraskningar som ligger utanför mattes och husses bekvämlighetszon. Ibland är det bra att inte kunna välja vilka utmaningar man behöver ta sig an. Till helgen får vi kanske tillfällen att möta (för unghundarna) nya slags störningar i Lofsdalen - det blir spännande att se hur hundarna reagerar då!

Läs hela inlägget »
Etiketter: draghundar, nicole fhors

Senaste inläggen

Bloggarkiv

Senaste kommentarer

  • Linda » Linda Lindholm:  ”Håller med dig Linda, hösten är en härlig period med sin höga och syrerika luft.”

  • Therese » Linnea Sixtensson:  ”Följer med spänning gärna din resa och få lite erfarenheter, inspiration och tip..”

  • Alexandra » Linnea Sixtensson:  ”Hej och tack Tack för att du skrev detta inlägg och gav mig en känsla av samhö..”

  • Mikaela » Victoria Gideonsson :  ”Snyggt!! Håller på o samlar information inför mitt hundgårdsbygge. ☺️ ”

  • Elena » Amanda Gardelin:  ”Hej! vad häftigt .springa ocr med hund.. Men var hittar jag dessa tävlingar? /El..”