2018 > 10

AHE – Alaskansjukan

Här på gården har vi i hundflocken sju alaskan huskys – det är de som utgör teamet, tävlings- och äventyrsteamet, Team Si Perros, kärleksfullt kallade slaskisarna. Alla våra hundar ligger mig varmt om hjärtat, alla ha sitt eget lilla rum, också de som av olika anledningar inte finns hos oss längre, men teamet står mig trots allt lite närmare än de övriga. Vi spenderar så mycket tid tillsammans, så mycket av min energi går åt till dem, så många planer ligger framför våra fötter och vi känner varandra utan och innan – alla våra för- och nackdelar, våra knepigheter. Jag kan genast se om något felas någon av dem, vet precis hur de rör sig, hur de leker och ser ut i vila – och det är mitt ansvar att se till att deras liv är så gott det kan vara.

Det finns i alaskanvärlden en genetisk sjukdom som heter Alaskan Husky Encephalophaty – turligt nog förkortad AHE. AHE beror på en mutation av genen SLC19A3 som oskadad fyller en viktig funktion i det att den producerar ett protein som sköter transporten av thiamin, vitamin B1. Thiamin är helt avgörande för funktionen i kroppens nervsystem. Mutationen som uppstår vid AHE leder till att SLC19A3 inte producerar transportproteinet och det helt enkelt blir thiaminbrist i nervsystemet, en brist som leder till celldöd och nervskador.

AHE är en grym sjukdom. Delar av hjärnan förtvinar och då celldöden inte är koncentrerad till en del utan är mer generellt spridd uppvisar sjuka hundar en mängd olika symptom, varav vissa är mer vanliga – hundarna får ett högt steg, svårigheter att gå, balansproblem och muskelsvaghet, de får krampanfall, problem med sväljreflexen vilket leder till svårigheter att äta och dricka, de tappar känseln i ansiktet och får förändrad personlighet, de blir partiellt blinda. Insjuknandet går ofta fort och symptomen på AHE visar sig oftast när hundarna är unga – det vanliga är mellan 6 månader och 2 års ålder, men både yngre och äldre hundar har dokumenterats.

Då AHE ärvs recessivt kan en hund vara bärare utan att uppvisa symptom och det krävs alltså två bärare för att producera avkomma som får sjukdomen – till exempel får teoretiskt två bärare 25% friska valpar, 50% bärare, 25% sjuka, och en frisk individ som paras med en bärare får teoretiskt 50% friska valpar och 50% bärare. Genetik och avel är ingen exakt vetenskap utan allt handlar om sannolikheter. Det här recessiva draget gör det lite lurigt eftersom man kan avla på bärare, som ter sig friska, i flera led för att så plötsligt en dag stå med en kull sjuka hundar.

Det är svårt att säga något om hur pass vanligt AHE egentligen är då det är så pass få hundar som testas, men mörkertalet är förmodligen rätt stort – sjuka hundar har rapporterats från USA, Canada‚ Norge, Sverige och, nu i det sista, Frankrike. De franska rapporterna har rört sig om hundar med linjer från Norge och Sverige. Och det är här vårt ansvar som ägare av alaskans kommer in.

Det finns ett säkert och enkelt test som utförs genom att man svabbar insidan av hundens kinder med dna-stickor och skickar dessa till ett laboratorium. Det är inte särskilt kostsamt, ungefär 400 kronor per hund, och allt sköts via internet – man loggar in, beställer och betalar sitt test, när sedan postgången gjort sitt anländer stickor i brevlådan som man sedan topsar hunden med och skickar tillbaka. Resultatet visas sedan på det konto man har skapat, och man kan skriva ut ett intyg. Svaret man får på testen är – N/N, frisk hund, N/AHE, bärare eller AHE/AHE, sjuk hund. Länk till laboratoriet kommer i slutet av texten.

Det finns egentligen inga hållbara argument för att inte testa sina alaskans och göra sitt bästa för att försöka mota undan denna fruktansvärda sjukdom. Är det bara ett fåtal hundar som är bärare, eller sjuka, blir det en enkel sak att mer eller mindre helt få undan denna mutation ur linjerna – sjuka och bärare tas helt enkelt ut ur aveln och endast friska hundar utan mutationen släpps fram. I alaskanvärlden är inte detta ett jättestort tapp då avelsbasen är så pass stor. Skulle å andra sidan problemet visa sig vara stort blir det knepigare men desto viktigare att göra vad man kan för att förhindra denna sjukdom.

Jag har tagit mitt ansvar och har testat samtliga av mina alaskans, och jag kommer vara helt öppen med resultatet. Jag kommer inte avla på vare sig sjuka hundar eller bärare – hanar som är bärare kommer kastreras för att inte misstag ska kunna ske. Om någon av mina friska tikar eller hanar ska paras med en utomstående hund kommer jag kräva att denna hund testas innan parning – ett test som jag kan bekosta. Om jag någon gång köper in ytterligare en valp kommer jag att kräva att denna valp testas innan köp – ett test jag kan bekosta.

Mina alaskans är framtiden och jag gör allt jag kan för att de ska få det så bra de någonsin kan – vad väljer du att göra?

Länk till test:
https://www.vgl.ucdavis.edu/services/AlaskanHuskyEncephalopathy.php

PS. Hur såg då resultatet ut av mina slaskisars tester? Efter att först ha väntat någon vecka på att få hem stickorna, var jag tvungen att vänta ytterligare tolv dagar på att min returpost skulle komma fram till labbet. En hemskt tid. Jag målade upp det värsta scenariet med bärare och sjuka hundar – en bild av väntan på att unghundarna skulle insjukna och planer gå om intet – och hur jag än försökte skjuta undan tankarna fanns de där. Så kom beskedet att brevet anlänt och proverna processades. Allt blev lite lättare – nu var det bara att vänta på svar. Tre dagar med en liten klump i magen tills ett mejl dök upp med svaren – sida efter sida, hund efter hund, med resultatet N/N. Alla var friska! Ingen var bärare! DS.

Läs hela inlägget »
OM MENING, LÄNGTAN OCH OSKRIVNA KONTRAKT
 
Utanför mitt fönster singlar snöflingorna sakta ned över ett landskap höljt i tjock, mystisk dimma. Det har hunnit bli oktober och där vi bor har den första snön lagt sig som ett vackert, vitt täcke över fjälltopparna. Det dröjer inte länge nu innan resten av vidderna, skogarna och byn kläs i vinterskrud. Där jag sitter i min kökssoffa vid fönstret, i skenet från levande ljus på bordet och ljudet av brasans trygga sprakande, får jag ett plötsligt behov av att nypa mig själv i armen. Än en gång slår det mig plötsligt – detta är faktiskt på riktigt. 

Igår när jag rensade i mitt arkiv av bilder och videoklipp jag dokumenterat under 2018 snubblade jag över mappen jag gjorde i vintras, strax efter VM i Sveg. En mapp fylld av snabba, atletiska draghundar, snöklädda fjäll och slädturer kring Hovärken. Och så mitt bland filerna en egen mapp, märkt Glöte. Bilder och filmer från den dag då vi på nytt besökte torpet vi idag bor i. Och från den dag då vi fick samtalet från mäklaren om att budgivningen startat. Och filmen från dagen då vi sålde – och visste att vi nu äntligen på fullaste allvar kunde köpa torpet vid Glötesjön. Att återupptäcka alla de där filmklippen och bilderna, höra mig själv prata kring mina tankar och förhoppningar, och idag sitta här i kökssoffan i torpet – det är en oerhört speciell och mäktig känsla. Jag vet inte hur många gånger jag tittat igenom samma filmklipp, om och om igen. Jag kan liksom inte sluta. Det är så otroligt märkligt – mäktigt – att så mycket kan förändras på så kort tid!

Jag ser så väldigt fram emot den första vintern i vårt nya hem. Efter att få upptäcka alla nya träningsmöjligheter med allt vad det innebär för hundkörningen. Jag längtar efter att få uppleva hur hundarna får sina tjocka vinterpälsar, efter att få gräva ned fingrarna och ansiktet i den och dra in doften. Jag längtar efter timmarna på släden, de där tystna, vackra turerna då allt jag hör är vindens sus, våra synkroniserade andetag och medarna som glider mot spåren. Och det rytmiska ljudet av mitt hårt bankande hjärta. Det är fantastiskt att köra hund även med ATV:n på barmark, att köra hund med cykel och vagnar med vinden piskandes mot ansiktet, men det finns verkligen ingenting som mäter sig med att se polarhundarna i deras rätta element. I en vit fjällvärld framför en mjukt glidande släde i vitgnistrande guld. Och i år kommer jag få uppleva det på en nivå jag aldrig upplevt förr. Vetskapen gör mig så själaglad att jag kan gråta. Trots vetskapen om blåfrusna fingrar och tår och all ändlös skottning som säkret väntar oss och alla de andra utmaningar som sannolikt kommer med kylan när man lever som vi nu gör.

Den här säsongen har vi valt att inte fara iväg för att själva delta på tävlingar, utan helt lägga tid och energi på att bygga upp spannet. Unga hundar går nu sin första säsong, valparna som kommer köras in i vinter och vi har en flock som på kort tid ökat dubbelt upp i antal individer och som behöver tid att jobbas och växa ihop. Det flocken behöver mest av allt just nu är just det. Tid, tålamod, växtutrymme och uppbyggnad. Utöver det att vi personer som står bakom hundarna i flocken också behöver av detsamma. Tid att komma ikapp. Tid att landa i allt nytt, i studier och i jobb. Det känns oerhört skönt att ha tagit beslutet att inte fara land och rike runt den här säsongen. Vi kanske kör någon turklass senare i vinter, om andan faller på och hundarna känns redo, men inga krav eller stora förväntningar på prestationer. Vi gör det vi känner för, men tränar på som om vi förbereder oss. Kanske åker vi till Polardistans och Vildmarksracet, bara för att titta och mysa och insupa energin. Men vi låter det förbli obestämt just nu – går på lust och känsla.

Vi tränar ändå stadigt och flitigt nu, med mål och noggrant uppdaterad loggbok. Hundarna växer både mentalt och fysiskt allteftersom veckorna går – vilket privilegie det är att kunna spendera så mycket av min tid med dom nu när jag studerar på distans och jobbar allt mer hemifrån. Att kunna sela på och fara ut på träningstur eller andra spontana äventyr som när det passar oss om dagarna. Att kunna följa impulser. Känslan av att i så stor mån kunna styra min egna tid är verkligen oslagbar. Det är inte alltid enkelt det heller, det har sina fallgropar som allting annat i livet, men gud vad jag älskar friheten i det. Av att inte styras av någon annans klocka än min egen och hundarnas. Att sätta mina egna ramar. Att kunna gå upp när jag är utvilad, äta när jag är hungrig, sova när jag är trött. Ligga raklång på backen i en timme om jag känner för det. Ta ansvar för det jag själv gör eller inte gör. Vara min egen, på riktigt. Inte alltid rosenskimrande, inte utan massor av jobb, men så otroligt mycket enklare att finna mening i. Och det är ju egentligen precis det jag längtat efter hela tiden. Att finna en mening i sådant jag gör. Att leva meningsfullt, i mina egna ögon. 

Avslutningsvis; sist jag skrev här så hade Surprise nyligen flyttat in i flocken. Det har nu gått snart tre veckor och lilla fröken energibomb har börjat landa. Den här första tiden har vi prioriterat att lära känna varandra, bygga trygghet och relation, samt få utlopp för energin och jobba mycket stressreduceringen. Surprise var väldigt uppe i varv när hon först kom hit, vilket lätt blir en tickande bomb med en som redan bär på så mycket energi och som nyss flyttat till ett helt nytt hem, ny flock, nya människor. Därför har det varit av största vikt att ge henne utrymme och hjälp att varva ned med hjälp av tydliga ramar, lagom mycket aktivitet, kvalitativ sömn/vila och väldigt mycket närkontakt. Det är inte alla huskies som verkligen kräver gedigen människokontakt sålänge de har sällskap av flocken, men jag upplever att Surprise är en individ vars behov av mänsklig kontakt är otroligt fundamentalt. Det är inte främst i flocken eller hos de andra hundarna jag ser henne söka trygghet hittills, utan i oss människor. Det har sina stora fördelar, för det gör henne väldigt lättmotiverad och följsam. Hon vill verkligen vara nära och slår gladeligen knut på sig själv för att göra oss nöjda. Men det innebär också att hon blir beroende av oss, sina människor, på ett vis som de andra hundarna inte riktigt blir. På gott och ont. Jag ger henne gärna det; den extra tiden av närhet, den extra energin och kärleken jag upplever att hon behöver. Kanhända är det ett behov som är extra starkt just precis nu, när hon är ny här och att det med tiden avtar något. Kanhända är det ett behov som alltid kommer vara lite extra stort i jämförelse med de andras. Det spelar ingen roll, för oavsett hur det är med den saken så är det vad hon behöver. Och vårt jobb är att ge henne det hon behöver för att må bra och trivas. Vårt jobb är att älska henne, villkorslöst. Med hull och hår, styrkor och svagheter. Som den levande, kännande, tänkande individ hon är. Det är det oskrivna kontrakt vi skrev med henne när vi valde att ta in henne i vårt hem.

Och jag vet att vi får igen det. Alltihop. Att vi får direkt feedback och betalt för precis all energi och extra tid vi nu lägger ned på henne. Jag ser hur hon växer för varje dag, ser hur hon finner allt större trygghet i oss, i sina flockkamrater och sitt nya liv. Jag ser att hon ger allt och lite till i träning, gör sitt yttersta för att göra alla glada, göra rätt och bara vill bli älskad. Sedd. Känna sig önskad. Hon jobbar oerhört hårt på att nästla sig in i våra hjärtan, krypa under våra skinn (bokstavligen) och överösa oss med all sin intensiva kärlek. Vi tar emot. Vi tar emot och gör vårt yttersta för att hon ska känna sig älskad och sedd. För att hon ska känna att vi verkligen, verkligen vill ha henne hos oss. För att det i hennes ögon är det värsta av straff som rimligtvis finns att bli ignorerad, vara osynlig. Och jag kan nog känna igen mig i det.
Lilla sprättan. Räkan, tokan, snurran, Smella-klonen, Duracell.
Välkommen in i våra liv. I våra hjärtan.

Läs hela inlägget »

Att hitta andra vägar
 
Det blir inte alltid som man har tänkt eller planerat. Ibland tar livet en annan riktning. För snart två år sedan föddes en liten vit tik i Jämtland. Hon skulle sedan bli vår och vi skulle döpa henne till Hiku. Det betyder ungefär ”vit is” på grönländska. 
Hiku tog oss med storm. Hon var en tuff, obrydd och nyfiken valp. Hon skulle utforska världen och allting tydde på att hon även skulle bli en tuff draghund; envis, framåtanda och mod. Hon tog sig fram i terrängen utan svårigheter, över stock och sten som om världen tillhörde henne. När vi lät henne släpa på en tom flaska, eller en filt, noterade hon det knappt. 
Vi satte henne i spannet efter att ha arbetat på grunderna. Hon sprang som om det var världens naturligaste sak. Hon började sedan gå i led med Akira, och klarade uppgiften med bravur. 

Så långt var allting som det skulle, så som vi hade planerat. 
Men sedan började någonting att hända. Hiku började tveka. Hon kunde ha dåliga dagar. Hennes lina började slappa allt oftare. Hon tappade sugen. När vi insåg detta så avbröt vi. Hon fick en paus. Och jag började fundera över vad det kunde bero på. 
Var det farten? Vi har ju huskies som pressar upp farten. Men vi har alltid försökt att köra i Hikus fart, så att det inte ska gå för fort. Jag har provat att köra bara Hiku, i väldigt lugnt tempo. Men det blir samma resultat. Var andra dåliga erfarenheter i spannet? Spannet har växt, individer har bytts ut. Vi har gått från att köra med ”lugnare” individer, till allt mer hetlevrade hundar. Chilly kom förra sommaren, hon och Hiku var bästisar under Chillys första halvår, men efterhand blev deras relation mer komplicerad, och de har vid två tillfällen rykt ihop i spannet. Efter den andra gången slutade vi köra dem i samma spann. 
Tillslut insåg jag att det är lite meningslöst att grubbla på detta. Det är väldigt svårt att veta orsakerna, det bästa sättet är väl att testa sig fram och se om det går att hitta tillbaka till draget. Man får ha några hypoteser och testa dessa.
 
Men det handlar också om acceptans. Och om kärlek. Det blir inte alltid som man tänkt sig. Hiku och Chilly är helt separerade fortfarande, någonting vi inte hade planerat. Hiku vilar från draget. Man får ta det som det är och hitta andra vägar i livet. 

Jag älskar Hiku. Jag har lovat henne att hon duger som hon är. Vi kommer självklart att försöka väcka hennes draglust igen, eftersom hon faktiskt gillade det i början. Men skulle det vara så att hon faktiskt inte vill så är det helt ok för oss. Vi älskar henne inte som en draghund utan som en familjemedlem. Hon är en fantastiskt härlig tjej, så trygg, framåt och positiv. Jag ska gå lite kurser med henne, till exempel aktivering. Hon älskar all form av kontakt, -tricksträning och andra utmaningar. Hon har så mycket att ge, den tjejen! Jag skulle inte kunna tänka mig ett liv utan Hiku, hon är en del av oss, med eller utan dragvilja. 

Läs hela inlägget »

Det gick inte som planerat...
 
Ser inom draghundsvärlden att alla är glada över hösten som kommit, folk lägger ut träningsbilder och filmer, varje helg kommer det nu bilder och filmer från olika tävlingar. Jag får lite ångest och panik när jag ser det då vår egna tävlingsdebut för i år inte gick som planerat...
 
Jag, barnen och min mamma åkte upp till Mora redan på torsdagen innan tävlingen, detta för att barnen skulle få köra downhill och cykla i Bikepark i Sälen. Den store pojken är galen i allt som har med cyklar att göra så jag lovade att han och jag skulle cykla downhill på fredagen. Herregud säger jag bara, han släppte på och hoppade på guppen, följde kurvorna perfekt och tog den ”lätta vägen” när det kom ett stort dropp. Jag cyklade bakom och hade hjärtat i halsgropen hela vägen, det var ganska kul men jag var livrädd att Hampus skulle få panik och hjärnsläpp, men han var superduktig!

På lördagen startade Ture och jag i cykelklass, han var supertaggad och jag var mest nervös över den kuperade banan vid Hemus. Det var ganska varmt på lördagen så jag försökte vattna Ture tidigt och blötte sedan ner honom med blöta handdukar precis innan start. Vi kom iväg bra och höll bra tempo hela vägen in i mål, låg sist i klassen men endast 2 sekunder upp till tjejen före oss så jag tänkte att det tar vi imorgon! Efter målgång så var Ture väldigt fräsch, trots värmen men jag gick ändå och spolade av honom i cykelduschen så att han inte skulle vara för varm.

På söndagen var det inte lika varmt, så jag behövde inte vattna lika mycket som dagen innan, Ture var taggad inför start och jag kände att jag knöt näven och skulle slå tjejen som låg före oss. Vi kommer iväg bra i starten och kör på, det kändes som om det gick lite långsammare men vi tryckte på, efter ca 4 km känner jag att Ture börjar gå ner i fart så jag pushar honom inte så mycket utan fokuserar på att vi ändå haft kul. Precis då ser vi ekipaget framför oss och Ture får upp farten igen, vi närmar oss väldigt snabbt och jag kortar linan lite och skriker att vi kommer på vänster sida. Vid omkörningen viker Ture åt den andra hunden, men jag skriker framåt och fortsätter cykla då han vanligtvis kör på. Icke denna gången...han viker så pass bakåt åt hunden att när jag kör på med den kortade linan följer han med mitt bakhjul på cykeln och får in sitt bakben i hjulet. Jag förstår ju att något är på väg att hända så jag tvärnitar och slänger ner cykeln. Tjejen vi skulle köra om berättar att när jag bromsade var hans bakben rakt igenom hjulet. Kollar Ture och på hans bakben är det ett stort sår som det pulserar blod ut från, jag sätter tryck direkt och när vi kommer till målområdet kollar veterinären på såret och det måste sys.

Vi åker till kliniken och där kollar de så att senor osv är hela och tur i oturen så är de det, det måste ”bara” sys ihop igen. Då hela benet var genom däcket hade ju allt kunnat gå så mycket värre än vad det faktiskt gjorde, benet kunde ju ha gått av eller att senor/muskler dragits av. Troligtvis är det klingan som har skurit upp ett sår i bakbenet och precis missade senan, den var blottlagd men oskadd.

Det blev en lång hemresa den söndagen, 10 timmar i bil är ju inte det bästa för den ångest man redan känner för att man orsakat en skada på sin hund...

Helgen slutade definitivt inte som jag ville och gav mig lite att fundera på, samtidigt som det gav mig positiva vibbar också.

Ture har aldrig vikt så mot en annan hund tidigare vid omkörning, han har dragit åt ekipagets håll men så fort jag skrikit framåt så har han glidit tillbaka och kört på. Vet inte riktigt om det var många omständigheter som spelade in just i den här situationen, han var supertaggad, vi körde om i en uppförsbacke och vi har inte tränat omkörning denna säsongen. Det kan vara så att allt spelar in, men oavsett så ska vi jobba på omkörningarna när vi får börja träna sen. Tips mottages gärna!

Det som jag fick positiva vibbar av var att Ture faktiskt åt och drack under tävlingshelgen, det brukar vara svårt för honom annars, men han åt i princip alla mål jag ställde fram åt honom. När vi tidigare har tävlat eller kört ”träningstävling” hemma har han sackat i fart efter ca 3-3,5 km, det gjorde han inte nu. Första dagen körde han på som bara den och drog mycket i uppförsbackar, han kändes väldigt stark. Att vi fick så dålig tid beror ju på att jag är otränad och hämmar honom. Dagen efter började han ju sacka lite i slutet, men jag känner att träningsprogrammet vi kört efter verkligen gav resultat och det är roligt! Då vet jag ju att det kommer funka bra nu när vi får börja träna igen. Tyvärr ligger det nog två veckor bort då han fick en infektion i såret när de tog bort stygnen och vi fortfarande inte får belasta såret då vävnaden inte är tillräckligt stark.

Nu kan man ju tänka att planeringen blivit lite enklare då Tures träning inte ska planeras in, men så har det ju inte blivit. Istället har planeringsfokus legat på hur vi ska göra med hundarna när vi ska iväg osv då Herrmann har varit ganska intresserad av Tures sår. Planeringen har handlat om vilken hund som ska vara i köket och den andra i sovrummet, vem som ska vara i hundgården och vem som ska vara inne. I början följde Ture med mig i bilen till skolan, då han bara sprang runt och pep här hemma när jag var iväg, värre än vanligt (han tror ju alltid jag gör något roligt utan honom).

 Det börjar dra ihop sig för EM, förra helgen var det samling för Team Sweden och kvaltävling för spann i Nybro där jag var funktionär.
Alltid roligt att träffa draghundsfolk och hjälpa till på tävlingar är en självklarhet för mig. Det kommer jag även göra under EM-helgen, vi funktionärer kommer väl vara i Svartbäcksmåla dygnet runt känns det som. Det ska bli väldigt kul att få se eliten tävla och att få heja på alla Sveriges ekipage och speciellt på våra två tävlande från Nybro Draghundsklubb som har fått äran att representera Sverige.

Läs hela inlägget »

Oj vad jag har längtat efter den här hösten, av flera anledningar! 

I somras längtade jag efter hösten p.g.a. den extrema värmen som höll sitt grepp om Sverige, men jag har egentligen längtat efter denna hösten i över ett års tid. Ända sen jag skaffade valparna så har jag längtat efter att få börja träna, på riktigt!

Förra hösten så hade jag bara Bacardi och Vega att träna med och vi for ut lite nu och då men hade absolut ingen träningsplan. Det ända vi skulle göra under vintern ändå var ju bara att starta upp valparna lite lätt. Jag skulle säga att förra säsongen var en ''för säsong''. Vi fick in rutiner, valparna kördes in med succé och vi välkomnade Grym och Helmer till familjen. Det är nu vår träning har kommit igång på riktigt! Dock så började det inte precis som jag hade tänkt mig.

Som sagt, sommaren var varm, och värmen verkade aldrig vilja ge sig. Vi ställde in flera pass pga. att det var för varmt för att jag skulle känna mig bekväm med att träna. Enligt min träningsdagbok så gjorde vi vår första träning med fyrhjulingen den 20 augusti. Jag hade gärna velat vara igång sen länge då men det blev inte så i år. Jag hade cyklat med alla en gång före det för att få ur dom den värsta energin. Vi hann bara starta upp träningen så tog det stopp igen. Efter 3 pass så åkte jag på en ordentlig förkylning och hundarna tränade en gång under en två veckors period. 

När jag äntligen var frisk igen så hade kylan kommit sig smygande och nu var vi inte längre i behov av att sitta med näsan tryckt mot termometern. Hittills har vi kört 15 pass + Rollatorkoppen. Även fast jag hade hoppats på att vi skulle hunnit längre, så kan jag inte klaga. Några av er kanske inte visste detta, men allt det här är helt nytt för mig också!

Före den 20.e Augusti hade jag aldrig kört hundar framför fyrhjulingen. Jag hade heller aldrig haft en ordentlig träningsplan, inte heller rutiner under hösten eller någon riktig erfarenhet att känna sig trygg med i ryggsäcken. Vi får helt enkelt prova oss fram och se vad som funkar bäst för oss. Till vintern kommer vi att tävlingsdebutera och det kommer bli spännande att se hur vi ligger till mot alla andra, vad vi måste jobba på och att få se vad försäsongen gett för resultat  Det blir debut för både valparna och mig och det ända jag vill är att vi ska ha riktigt roligt och få med oss bra erfarenheter!

I början av säsongen måste jag erkänna att jag kände mycket press, att vi borde varit igång redan, att vi borde hunnit köra fler pass osv. Överallt delades bilder på spann i träning och jag tog åt mig. Nu har det släppt. Vi hinner det vi hinner! Viktigast är att ha roligt och att jag får spendera värdefull tid med mina 6 bästa vänner ❤
Läs hela inlägget »

Det känns som jag inte kan säga följande nog med gånger, fy tusan vad skönt att hösten ÄNTLIGEN är här! Den här tiden på året laddar mig med massor av ny energi och jag känner mig gladare, piggare och fylld med ny motivation.
Det allra bästa med hösten är att det äntligen är vettig temperatur ute och att jag kan ge mig ut och köra hund när jag vill. Äntligen slipper jag stiga upp i ottan eller hiva i mig litervis med kaffe för att orka hålla mig vaken sent för att vänta in kylan.

Såhär tidigt på säsongen ligger mitt och hundarnas fokus mest på styrka och att sakta men säkert arbeta upp fart och uthållighet. Jag försöker hitta nya vägar och variera underlag i den mån jag kan, nyslagna, mjuka fält har varit perfekta för styrkepass. När regnet vräkt ner och andra krupit ner under en varm filt i soffan har jag passat på att ge mig ut med hundarna för att också variera väderförhållandena under träning och för att träna på att fram är fram, även om det till exempel innebär att korsa stora vattenpölar eller vada fram i högt, blött gräs.

Jag har under hösten provat lite olika uppställningar i spannet och kommit till insikt att Lufsen, min äldsta vita herdehund, succesivt ska få pensioneras från draget och istället få ägna tid åt det han älskar mest: nose work och soffmys. Jag kommer inte köra honom själv mer, då han inte finner någon glädje i det utan de gånger han kommer få hänga med framöver är när jag kör alla fyra med släden i vinter eller i lag med någon av de andra på kravlösa och lätta barmarksrundor. I och med Lufsens ”pension” kommer min träsläde bli för tung och jag har insett att jag framöver kommer behöva investera i en ny, lättare sprintsläde. Exakt vad det blir och när får framtiden avgöra.

Förutom att vi kommit igång med dragträningen har jag fixat en hel del i hundgården och förberett inför kylan, så nu är vi helt redo! Hundarna har ett stort, uppvärmt hundhus med spån och jag har som rutin att byta allt spån två gånger per år. Jag har funderat en hel del på träull och till våren, när det är dags för nästa ströbyte, kanske jag kommer slå till på det.

Hur ser det ut för er, har ni kommit igång med höstträningen ordentligt? Hur lägger ni upp träningen såhär i uppstartsfasen?

Läs hela inlägget »

Senaste inläggen

Bloggarkiv

Senaste kommentarer

  • Gudrun Nilsson » Johanna Lekhammar:  ”Fint skrivet, jag känner igen mig och jag har just nu bara en ! Jag har med åren..”

  • Annika » Linda Lindholm:  ”Kul att läsa. För exakt då tänker jag också. (har också 4 st.) Jättesugen på fle..”

  • Charlie » Kaj Wallin:  ”AHE ingår oxå i Embark's test ”

  • Linda » Linda Lindholm:  ”Håller med dig Linda, hösten är en härlig period med sin höga och syrerika luft.”

  • Therese » Linnea Sixtensson:  ”Följer med spänning gärna din resa och få lite erfarenheter, inspiration och tip..”