En uppsats skriven av Frida Tenghede inom ämnet djuretik våren 2023 via Umeå Universitet. 

Hundens dödshjälp


Abstract
In this essay, I will defend our dogs' right to euthanasia but question whether we are adhering to the conditions of animal euthanasia, that I believe are relevant to be able to use the term. I will argue that the debate around euthanasia for our dogs' sounds beautiful in theory but is often a disguise in humane arguments. Furthermore, I will also highlight situations where dogs' mental health is not investigated or lacks knowledgeable moral agents. Therefore, the dogs' lives are terminated when it is not the necessary outcome but defends that act as nonhuman euthanasia, or as an act of mercy. And in such cases, I think the conditions for euthanasia do not capture this problem.

     1. Bakgrund

Den filosofiska debatten kring huruvida vi kan försvara dödshjälp på icke-mänskliga djur är vad jag tolkar, något som kommit att utvecklats från diskussionen om icke-mänskliga djur kan förstå döden, men främst om döden är något dåligt. Korsgaard (2018, 74) menar att döden är något dåligt för ett djur då djuret förlorar allt som rör livet. Detta antagande bygger på att vi ska behandla djur utefter deras egna goda och alltså inte som medel utan mål i sig (Korsgaard, 2018, 219). I motsats så menar utilitarister, som bland annat Singer (2018, 159) att ett djurs död inte är en så stor förlust eller särskilt dåligt då de inte kan reflektera och tänka på framtiden, som en människa kan göra. Vidare anser en del utilitarister att det goda och det dåliga som sker inte är kopplat till en viss individ (ibid.). En viktig poäng Korsgaard (2018, 224) lyfter fram, även om hon anser att döden är något dåligt för ett djur så finns det anledningar när vi måste avliva ett djur. Ett scenario som Korsgaard (ibid.) tar upp är om vi har en hund och en människa som båda råkar ut för en allvarlig sjukdom. Som människa kan vi föreställa oss en framtid efter en smärtsam och slitsam behandling medan en hund inte har den kapaciteten. Detta gör att hunden inte kan hoppas och längta efter tiden då den är frisk (ibid.). Detta tolkar jag dock inte som att det skulle innebära att döden inte är dålig för ett djur utan snarare bringar ljus till situationer om lidande. Korsgaard (2018, 219) menar att det också finns fall där djurs egen vilja för att överleva är väldigt stor, men det mest humana för att djuret inte ska lida är att avsluta djurets liv.

I denna uppsats kommer jag likt Korsgaard utgå från döden är något dåligt för djur. Samt från Korsgaards (2018, 224) viktiga poäng hon framför om hundens oförmåga att se på sitt framtida jag. Vidare kommer jag utgå från Lorenzini (2020, 2) som i sin artikel ifrågasätter hur ofta vi förhåller oss till dödshjälp som en barmhärtig handling till våra sällskapsdjur. Lorenzini (2020, 9–10) menar dock att det finns fall av avlivning som är rättfärdigade även om det inte skulle leva upp till dödshjälpens uppsatta villkor. Utifrån Lorenzini (2020, 4–8) villkor kommer jag hävda att det är mer sällan än ofta som vi kan tillskriva oss användandet av dödshjälp för våra hundar. 1

     2. Dödshjälp eller avlivning

En viktig distinktion att göra är att särskilja begreppen dödshjälp och avlivning som många gånger blandas men följer olika definitioner. Lorenzini (2020, 2) som utgår från den engelska termen ”euthanasia” kan ses som en bredare definition. Lorenzini (ibid.) väljer att särskilja mellan dödshjälp för människan och icke-mänskliga djur men utgår från en mänsklig definition, men en icke normativ beskrivning. När det argumenteras för dödshjälp för människan är det allt för ofta som debatten riktas åt våra djurs möjligheter till dödshjälp, vilket jag kommer påvisa är ett svagt argument. Om vi tittar närmare på mänsklig dödshjälp så definieras det av Statens medicinsk-etiska råd enligt följande: ’Dödshjälp – en insats som ges efter ett uttryckligt önskemål från patienten där avsikten är att insatsen ska orsaka patientens död.’ (Smer 2017, 36). I Sverige använder vi sällan begreppet dödshjälp när vi diskuterar våra sällskapsdjurs död utan det alltmer förekommande ordet avlivning. Dock vill jag hävda att vi många gånger försvarar våra hundars avlivning utifrån den mänskliga terminologin för dödshjälp utan att vi reflekterar närmare på dess definition. Lorenzini (2020, 4–8) föreslår flera villkor som jag kommer tillämpa i denna uppsats, men med applicering på hunden och inte sällskapsdjur i allmänhet. Värt att notera är att, om och endast om alla dessa villkor är uppfyllda kan vi tillskriva avlivningen som en akt av dödshjälp (Lorenzini 2020, 4).

-----------------
1
Jag argumenterar för specifikt hundar, men det rimligt att tänka sig att mycket av de jag tar upp även kan appliceras på andra sällskapsdjur.

 

(1)Det måste finnas en moralisk agent som antingen underlåter sig, genom att inte agera eller genom att aktivt agera i hundens död2 (ibid.).


(2) Den moraliska agenten till hunden måste ha klara och tydliga bevis för att hunden antingen är i ett tillstånd av koma eller lider av enorm smärta (ibid.). Vidare så bör de inte finnas någon tillgänglig behandling. Alternativt att det finns en behandling men som kommer orsaka hunden så mycket lidande att det inte är försvarbart i förhållande till den livskvalité hunden senare kan få (ibid.).

(3) Som moralisk agent så ska något som räknas till dödshjälp vara för att avsluta hundens smärta och lidande som hunden befinner sig i (Lorenzini 2020,6). Det ska inte få finnas andra olika skäl som är avgörande i fallet. Dock menar Lorenzini (ibid.) att det kan finnas relevanta skäl, men att det då inte klassas som ett fall av dödshjälp.

(4) a. För att de medel som används för dödshjälp ska följa villkoret ska det inte orsaka mer smärta för djuret än om den moraliska agenten valt att inte agera med de olika medel (Lorenzini 2020,7). b. Det ska användas så smärtfria medel som möjligt. Om det finns ofrånkomlig grund att använda annat medel så får dessa inte strida med bevisningen i (a) (ibid.).

(5) För att få klassas som ett fall av dödshjälp ska det tillståndet hunden befinner sig i, svår smärta, lidande eller koma inte på något vis orsakats av den moraliska agenten eller agenterna som fattar beslutet att avsluta hundens liv (Lorenzini 2020, 8)

Lorenzini (2020, 4) hävdar vidare att det måste vara ett medvetet val från den moraliska agentens sida för att villkoren ska vara uppfyllda. Om vi följer dessa villkor, som jag anser är rimliga för att kunna använda begreppet dödshjälp avseende våra hundar innebär det att vi ställs för frågan hur många avslutade liv, som kan definieras som dödshjälp av oss som moraliska agenter. När vi diskuterar att låta vår hund avsluta sitt liv så kommer det ofta i termer om den barmhärtiga handlingen vi som moraliska agenter fattar (Lorenzini 2020, 3). Vi låter inte vår lojala vän längre lida och avslutar den smärta som kan förekomma. Jag vill tro att vi hundägare väger in olika perspektiv i den situationen vi befinner oss i och begrundar vårt beslut i förhållande till hundens individuella välfärd. Om vi utgår från Lorenzini’s (2020, 4–8) villkor så vill jag dock hävda att vi inte erhåller dödshjälp i en mängd olika situationer även om vi som oftast förvarar det i dess termer.

-----------
2 Notera att (1) ur min tolkning innebär att en moralisk agent kan tacka nej till behandling och som senare resulterar i hundens död och det kan vara ett fall av dödshjälp.


Låt oss titta närmare på ett tänkbart scenario:

(a) En hund som är snart 15 år och varit frisk och pigg. Hunden blir akut dålig och drabbas av misstänkta tia attacker där hunden ramlar ihop, som resulterar till att balansen försämras, matlusten försvinner samt att hunden drabbas av urinläckage. Hundens tillstånd försämras snabbt och den moraliska agenten uppsöker vård omgående. Möjliga åtgärder i ett första läge är att påbörja en utredning då det finns många tänkbara orsaker till symptom. Utredningen kommer ta tid och vara omfattande och veterinären anser inte att hunden kommer klara av det. Tänkbara orsaker enligt veterinären är tumör i hjärnan eller på andra ställen i kroppen eller/och åldersdiabetes. Det finns ingen problematik, så som en svår ekonomisk situation för att kunna göra en utredning. Den moraliska agenten tillsammans med utlåtande från veterinären beslutar att låta hunden somna in.

Här vill jag argumentera för att (a) uppfyller villkoren för dödshjälp (Lorenzini 2020, 4–8). Den moraliska agenten uppfyller villkor (1) genom att välja att låta hunden somna in med hjälp av veterinären och det är ett aktivt val (Lorenzini 2020, 4). Villkor (2) uppfylls då dödshjälp på hunden kan försvaras då det är en trolig lång utredning och hunden har uppenbar smärta och lidande (ibid.). Vidare så är det inte aktuellt att påbörja en utredning för att undersöka om det finns en behandling, med tanke på hundens ålder, och med hänsyn till den framtida livskvalitén. Villkor (3) uppfylls då det inte finns någon annan primär anledning så som en svår ekonomisk situation för den moraliska agenten eller andra dylika anledningar att inte fullfölja en behandling (Lorenzini 2020, 6). Även villkor (4) uppfylls då man använder det minst smärtsamma tänkbara medel (Lorenzini 2020, 7). Samt villkor (5) då det inte finns något som talar för att den moraliska agenten skulle vara orsaken till hundens smärta och lidande (Lorenzini 2020, 8).

En möjlig invändning till villkoren gällande fall (a) är om den moraliska agenten valt att hunden inte får erhålla någon utredning och vidare behandling, och valt att underlåta sig att agera (Lorenzini 2020, 4). Detta med vetskapen att det är rimligt att anta att hunden inom en vecka troligtvis kommer få en stroke, som kommer ta hundens liv. Fram tills den dagen kommer också hunden lida av den smärta som inte behandlas. Detta hävdar jag är något som inte bör gå under dödshjälp. Detta baserat på antagandet att det då skulle orsaka hunden mer lidande. Jag vill hävda att många av oss rent intuitivt skulle säga detsamma. Dock så kan det hävdas att den moraliska agenten följer villkor (1) om hen underlåter sig att agera. Även villkor (2) följs i detta fall då utredning och behandling skulle vara för smärtsam för hunden, men också i förhållande till livskvalitén för hundens kommande tid (ibid.). Då villkor (1) inte skiljer på passiv och aktiv dödshjälp så innebär det att underlåta sig att agera skulle klassas som dödshjälp (ibid.). Likväl kan invändningen hitta stöd i villkor (3) då man är medveten om utgången och att det inte finns andra primära skäl för att låta bli att utreda och behandla hunden (Lorenzini 2020,6). Dock faller invändningen vid villkor (4) då medel som används för dödshjälp är att välja att låta hunden gå med smärta, och lidande en vecka trots vetskapen och starka belägg för hundens mående (Lorenzini 2020,7). Det anses därför enligt villkor (4) orsaka mer lidande för hunden att underlåta sig att inte ingripa aktivt. Invändningen poängterar dock att Lorenzini´s (2020, 4) breda definition av icke-mänsklig dödshjälp inte gör en begreppsmässig skillnad mellan passiv och aktiv dödshjälp så att vissa fall kan anses vara dödshjälp enligt villkor (1) och (2). Dock så är villkor (4) uppsatt på sådant vis att valet att underlåta sig där det då skapas mer lidande, inte kan hävdas vara ett äkta fall av dödshjälp tack vare den rigorösa definitionen (Lorenzini´s 2020, 7).

Frågeställningen när vi diskuterar dödshjälp utifrån villkoren är huruvida stor andel som uppfyller dessa (Lorenzini´s 2020, 4–8). Fall av avlivning av hundars liv kan ifrågasättas när det handlar om att hundar kanske inte uppfyller våra egna kriterier, är problematiska eller oönskade (Lorenzini 2020, 3). Låt oss därför titta närmare på ytterligare ett möjligt fall. Det är inte ovanligt förkommande att hundar avlivas på grund av vad en del moraliska agenter kallar för aggressivitet. En del skulle anse att fallet nedan är ett fall av äkta dödshjälp utan att beakta definitionen av begreppet.

(b) En hund på 3 år och 4 månader har blivit illa behandlad i hemmet den befunnit sig i under de första 3 åren. Omständigheter gjorde att hunden placerades om men senare togs tillbaka av uppfödaren, numera hundens moraliska agent. Den moraliska agenten hävdar att hunden är aggressiv och bitit familjemedlemmar trots upprepande försök att rehabilitera hunden. Hunden har också kliat sönder sig på delar av kroppen vilket resulterat till avskavd päls på sina ställen. Hunden är otrygg och lider av separationsångest. Den moraliska agenten anser att det enda rätta för hunden är att låta den somna in hos veterinären. Den moraliska agenten anser också att bevisen för hundens mående är tillräckliga och avlivning är en akt av barmhärtighet, och försvaras ur terminologin, dödshjälp.

I fall (b) skulle vi kunna hävda att alla villkoren för dödshjälp är uppfyllda (Lorenzini 2020, 4–8). Villkor (1) anses vara uppfyllt då den moraliska agenten aktivt agerar (Lorenzini 2020, 4). Utifrån villkor (2) kommer rättfärdigandet från den moraliska agentens sida väga tyngst, och veterinären som ska utföra avlivningen kan inte på något vis genom undersökning bekräfta eller motbevisa den moraliska agentens utlåtande (ibid.). Vidare så kan villkor (3) uppfyllas då det är en omöjlighet att påvisa att det skulle finnas andra skäl (Lorenzini 2020, 6). Villkor (4) kan hävdas ligga inom ramen för att detta skulle vara för hunden, det minst smärtsamma än att gå med det psykiska dåliga måendet (Lorenzini 2020, 7). Villkor (5) uppfylls för att det inte är den moraliska agenten som orsakat måendet hos hunden så vitt vi vet (Lorenzini 2020, 8). Även om uppfödaren i fallet sålt valpen till det tidigare hemmet kan uppfödaren hävda att man inte hade skäl att tro eller var medveten om de omständigheter hunden skulle utsättas för, vilket anses rimligt att anta.

Detta leder mig till den starkaste invändningen av villkoren och dess problematik för att definiera äkta fall av dödshjälp. Om fall (b) skulle få en annan utgång där vi förställer oss att en person får höra om situationen och tar sig ann hunden. Där hunden rehabiliteras och visar sig vara allt annat än aggressiv utan enbart rädd, och saknade helt förtroende för den moraliska agenten som befunnit sig i hundens liv. Hunden uppvisar ingen aggressivitet och den klåda som hunden hade upphörde inom loppet av ett par veckor hos den nya moraliska agenten. Hundens rädsla och grava separationsångest kom med tiden att vara ett minne blott då hunden inte utsattes för de situationer som hunden inte klarade av.

Här påvisas en möjlig invändningen till villkoren då det visar på brister när vi ska fånga upp hundars psykiska mående. Detta då det inte är möjligt för veterinärer att göra en utvärdering innan beslut om avlivning fattas, som försvaras i termer av dödshjälp. Det är allt som oftast en subjektiv upplevelse utifrån den moraliska agentens kunskap och omdöme. Trots att fallet ovan kan få en annan utgång kan vi anta att det inte är helt ovanligt att hundar avlivas i barmhärtighetens namn med den rättfärdigande termen, dödshjälp. Även om lagstiftningen i Sverige idag godkänner avlivning av friska hundar så ser jag det svårt att ändra den moraliska konsensusen när fall (b) som ovan kan hävdas vara ett äkta fall av dödshjälp, men visar på brister hos den moraliska agenten. Vidare påvisar invändningen villkorens svaghet när vi hamnar inom hundens psykiska välmående kontra den fysiska.

Ett antagande jag gör är att det finns för lite kunskap om hundars psykiska välmående hos moraliska agenter och på våra djurkliniker, men också bristen av samarbete mellan kunniga etologer och veterinärer. En invändning till mitt antagande att hunden i fall (b) kan rehabiliteras skulle vara att det finns hundar som lider av grav posttraumatisk stress. Där det inte finns möjligheter för den moraliska agenten att hjälpa hunden trots alla tänkbara försök med professionell hjälp. Där hunden mår psykiskt dåligt, så till den grad att hunden inte klarar av sin omgivning. I sådana fall finns det situationer som följer äkta fall av dödshjälp men även fall av rättfärdigad avlivning. Det kan som Lorenzini (2020, 9–10) påpekar vara moraliskt rätt att också välja att avliva en hund även om situationen inte skulle leva upp till dödshjälp. Fall där hundar har varit utsatta för psykiskt och/eller fysiskt våld i den grad att hunden är så illa däran att det moraliskt rätta är att avliva hunden (ibid.). Problematiken som fall (b) visar är vart och hur den skiljelinjen dras när dessa situationer uppkommer. Vilka som faller i kategorin av dödshjälp, avlivning som kan anses rättfärdigat och avlivning som inte klassas som något av det, men gärna rättfärdigar sig som det. Jag vill hävda att fall (b) kan används för att rättfärdiga ett äkta fall av dödshjälp, men kan visa sig enbart vara baserat på okunskap eller möjlig ovilja att rehabilitera hunden. Jag hävdar att vi antingen behöver förändra villkoren för att bemöta fall som (b) och dylika. Alternativt se närmare på hur vi skulle kunna komma att normalisera och skapa förståelse kring dessa villkor. Detta för att kunna komma åt fall som inte är varken moraliskt rättfärdigade för avlivning eller går som ett äkta fall av dödshjälp så att det kan undvikas. Detta trots den nuvarande lagstiftningen som ger moraliska agenter rätt att avsluta en hunds liv oavsett om hunden är helt frisk. Jag anser att villkoren fångar upp många tänkbara situationer samtidigt som villkoren blottar möjlig kunskapsbrist kring hundars psykiska mående, som en del gånger går över till fysiska symptom hos hundar. Det visar ytterligare en problematik då veterinärer kan ha svårt att diagnostisera, och behandla hundar rätt om man inte kan lokalisera de fall där det psykiska måendet är grunden till fysiska symptom.

     3. Slutsats

Jag har argumenterat för att det finns behov av att se närmare på villkoren kring dödshjälp för hundar, och vad som krävs för att leva upp till termer av dödshjälp. Vidare visar jag även brister i villkoren där vissa fall kan försvaras som dödshjälp, men i själva verket kan bero på okunskap eller ovilja. Jag vill hävda att diskussionen framhäver den viktiga frågeställningen, hur vi kan komma att förbättra kunskapen kring hundars psykiska mående hos moraliska agenter. Samt att det kan väcka en eftertanke även hos yrkeskunniga för att undvika att våra hundar får avsluta sina liv på grund av bristande kunskap eller möjlig ovilja. Vidare vill jag hävda att vikten av samarbete mellan etologer och veterinärer skulle vara avgörande för att ge hundar rätt till liv. Detta för att kunna stävja den, vad jag upplever, normalisering att rättfärdiga avlivning på hundar genom termen dödshjälp, men som till synes, i vissa fall beror på brister hos den moraliska agenten. Med tanke på de svårigheter och den problematik som jag visat drar jag slutsatsen att argumentet för att försvara mänskliga dödshjälp, genom moraliska agenters rätt till att avsluta en hunds liv inte är välgrundade. Detta då jag visat att det finns situationer där dödshjälp för hundar inte kan tillskrivas, även om jag anser att hundar bör ha den rätten, men också rätt till liv.

Litteraturförteckning

Korsgaard, Christine, M. 2018. Fellow creatures: our obligations to the other animals. Oxford: Oxford University Press.

Lorenzini, Daniele. 2020. The Definition of Nonhuman Animal Euthanasia. Animal Studies Journal 9(2): 1–20. doi: http://dx.doi.org/10.14453/asj/v9.i2.2

Smer. 2017. Dödshjälp: en kunskapssammanställning. Stockholm: Statens medicinsk-etiska råd. https://smer.se/wp-content/uploads/2017/11/Smer-2017.2-D%C3%B6dshj%C3%A4lpEn-kunskapssammanst%C3%A4llning.pdf (Hämtad 2023-02-02).

 

Läs hela inlägget »

Senaste inläggen

Bloggarkiv

Senaste kommentarer