Nicole Fhors

NYBRODRAGET – VÅR FÖRSTA OFFICIELLA TÄVLING
 
Jag vaknade långt innan klockan, full av nerver. Lördag morgon – om bara några timmar skulle jag och Ratchel, min 12 månaders unghund, starta i vår första officiella tävling någonsin. Bara tanken fick mig att må fysiskt illa av både nervositet och förväntan på en och samma gång.
 
Den stund som var kvar innan alarmet ringde låg jag därför kvar och försökte förbereda mig mentalt inför dagen. I mitt huvud gick jag igenom alla moment och steg, som ett mantra för att lugna ned mig själv. Rasta hundar, vattna och mata. Frukost, byta om… Ja, så höll jag på. Först skulle vi upp till värmestugan på tävlingsplatsen för att lämna in papper på sekretariatet innan första tävlingsstart klockan tio. Tolv minuter över tio var jag listad att starta. Hade jag all utrustning samlad? (Ja, jag hade ju förberett allting dagen innan.) Hade jag mina papper i ordning? (Ja, det har jag alltid när det gäller hundarna.) Klockan sju ringde alarmet.

Erik och jag gick tillsammans ut för att rasta hundarna när vi klätt på oss. Till min enorma lättnad hade jag inte hört dom klaga alls under natten, trots att jag sovit ganska lätt, och de verkade nöjda och utvilade. Jag hade extra vatten i Ratchels mat och hon åt allt med stor aptit, vilket alltid gör mig märkligt lugn. Det är samma sak när jag är med min vän Marlene som handler... Ätande och drickande hundar är bra för nerverna. När hundarna setts till fick de sedan vila en stund till medan vi tvåbenta åt frukost och gjorde oss i ordning för att åka den korta biten bort till tävlingsplatsen. 

Parkeringen hade redan börjat fyllas av bilar när vi 8:30 klev ur vår bil och stegade upp mot sekretariatet. Luften riktigt vibrerade av tävlingsnerver - både från hundar och människor - och jag plockade givetvis upp varje uns av de känslor som fanns i atmosfären. Jag märker inte ens när det händer. Hur pulsen plötsligt stiger, händerna börjar darra och tankarna rusa. 

Så fort jag lämnat in mina papper var jag tvungen att sätta mig ned i väntan på att förarmötet skulle börja, så svag kände jag mig plötsligt i knäna av den nervositet som for runt i kroppen och gjorde mig illamående. När jag hamnar i den typen av nervositet så kan det ganska fort bli en nedåtgående spiral; det är min stora prestationsångest - den jag haft sedan jag var ett litet barn - som ger sig till känna. Som griper tag i mig och med lätthet slår ut mig mentalt. Jag kände ett enormt behov av att fly situationen, men satt kvar för genomgången av banan och den allmänna informationen. Jag visste att prestationsångesten skulle finnas där oavsett vad jag gjorde och att jag måste samla krafter för att fokusera min energi på rätt saker.

Ca 9:30 - mindre än 45 kvar till start - gick vi ned till hundarna för att förbereda. De fick tillgång till vatten, rastades av Erik och jag passade på att värma upp lite. Det är en balansgång för mig med uppvärmningen. Jag har så begränsat med fysisk kraft nuförtiden att det lätt gör mer skada än nytta om jag värmer upp för mycket och jag har ännu inte riktigt lärt mig vart gränsen går, vilket jag blev väldigt varse där på lördagsmorgonen. Det är ett resultat av en långvarig utmattning, samt den kroniska värken (fibromyalgi) jag lever med och fortfarande lär mig att leva med. För att försöka göra det tydligare för er; tänk er att ni går omkring med konstant ömmande muskler och leder, samt hög mjölksyra. Även i vila. En mjölksyra som snabbt ökar vid fysisk aktivitet och särskilt vid ett repetitivt rörelsemönster. Och som väldigt lätt slår ut dig... Nåväl. Sju minuter innan start selades Ratchel och vi knatade bort för att stå redo i startområdet.

10:10 - två minuter innan min start. Jag vet inte riktigt vad jag tänkte i den stunden, jag tror jag febrilt försökte finna någon form av fokus och lugn inom mig. Men tankarna skenade, utan att jag överhuvudtaget kunde greppa en enda av dom. Jag har ett vagt minne av att människor omkring mig önskade mig lycka till, att Sverker Björk skojade med mig om att inte springa om Ida Björk (som startade innan mig) och att Marlene tog hand om min tjocktröja medan hon pratade om banan. Ratchel var ivrig och full av energi. Och så blev det vår tur att ställa oss vid startlinjen och invänta startsignal...
 

10:12 - Vi får klartecken att starta. Ratchel blev något förvirrad i starten men vi kom iväg uppför backen och över på andra sidan. Jag insåg inte förrän senare hur skyhög min puls var redan då. Inte av den fysiska ansträngningen, men av nerverna. Av känslan i kroppen vid start - som på många sätt liknar en stark ångestattack i antågande - och av andningen som var allt annat än normal. Vi hade inte sprungit långt alls när vi möttes av en väldigt brant backe som gick rakt upp som en vägg framför oss och när vi befann oss mitt i den blev Ratchel distraherad; hon fick syn på vår vän med hund som promenerade på ängen en bit nedanför oss och blev alldeles till sig över det. Med lite verbal stöttning kom hon på rätt köl igen och vi tog oss hela vägen upp, men hon hade tydligt tappat fokus och börjat fundera på lite annat som kan tänkas viktigt i en unghunds värld. Att hon är en orutinerad och nyfiken ettåring blev med ens väldigt tydligt ;) Mellan mina ansträngda andetag försökte jag stötta henne verbalt; vi tappade en del tid och det blev ett bajsstopp, men så småningom kom vi igång igen. 

Banan visade sig vara betydligt tuffare än jag förväntat mig. Inte för Ratchel, som tog det med en klackspark och knappt var trött efteråt, men för mig som löpare. Distansen var inte problemet, men det faktum att jag inte är särskilt van vid att springa i ordentliga backar blev tydligt; banan var idel backar som fullkomligt sög musten ur mig på uppvägen och genererade höga smärtor i kroppen för varje stöt som fortplantade sig genom fötterna på nedvägen. Och jag, som nästan nått maxpuls redan på startlinjen, tog ut mig alldeles för tidigt. Vi blev så småningom passerade av tjejen som startade bakom oss i B-klassen med sin BC och det var en enorm lättnad att kunna ta rygg på dom! Det är någonting med att ha något framför sig att fokusera på som gör allting så mycket lättare. Det var skönt, mentalt, att känna jag hade någon att jaga, snarare än att bli jagad. Även om vi tävlade i olika klasser. För min unghund blev det en välkommen hare; hon lade i en extra växel och sprang de resterande 2/3 av banan med jättefint fokus. Jag gjorde mitt bästa för att hänga med alltmedan jag kämpade med det mentala. Med det faktum att jag inte hade en aning om hur långt vi sprungit eller hur mycket tid som gått, att kroppen värkte för varje steg och att mina lungor kändes totalt sönderslitna.

Slutspurten var hemsk - jag var så fruktansvärt trött! Ratchel fick några meter från mållinjen syn på husse Erik som stod vid sidan av och fotade, vilket gjorde henne lite fundersam. Hon ville till husse men matte babblade om att fortsätta framåt; det är inte lätt att vara en oerfaren unghund i det läget. Jag är så väldigt glad att där stod människor på andra sidan mållinjen och hejade på oss (TACK, Maria Pålsson - din stämma hördes högt och tydligt!) för jag är övertygad om att det är den peppen som fick mig att orka lyfta benen hela vägen in i mål, där vi sedan hamnade i en flåsande, svettig hög på marken. Jag hade satt som mål att försöka komma runt på i alla fall femton minuter, men jag var övertygad om att det tagit längre tid än så. 

Döm min förvåning när jag fick veta det tagit oss mindre än femton minuter! 14:21 sprang vi på - drygt två minuter efter de andra i klassen och således ingen fantastisk tid - men en stor personlig framgång för mig. 

Jag gick i säng tidigt den kvällen, alldeles slut, trots att det kändes tråkigt att jag inte orkade sitta uppe och socialisera. Jag visste att det skulle krävas mycket av mig för att fixa vår start under söndagen - och att min återhämtningsförmåga inte är vad den en gång varit och att jag rent mentalt var alldeles utmattad av dagens alla intryck. I det läget har jag inte längre så mycket val. Jag måste sova. Jag minns att min sista tanke den kvällen var tvivel. Hur sjutton skulle jag fixa att göra om det här under morgondagen?
 
Morgonen därpå vaknade jag med en smärtsam medvetenhet om att min kropp tagit mycket stryk under dag ett. Ryggen värkte såpass att jag fick be Erik tejpa den, skenben och vader krampade något fruktansvärt och jag kände mig stel i lederna som en reumatisk åttioåring. Jag minns att jag var så trött mentalt att jag fick hålla tillbaks tårar, för tröttheten gjorde det så svårt att hantera problemen med kroppen och det i sig gjorde mig frustrerad och arg. Tejpningen dämpade det värsta, kompressionskläderna gjorde det något skönare att röra sig och jag var noga med att hålla mig väldigt varm hela morgonen innan tävlingsstarten klockan 9:10 för att inte lederna skulle bli ännu stelare. Ratchel däremot kändes utvilad och glad.

Jag var så trött där på söndagsmorgonen att jag inte riktigt orkade oroa mig över tävlingen ifråga, där fanns inte energi nog till det. På sätt och vis tror jag att det var bra - det höll nerverna i schack och jag var mycket lugnare inombords vid starten. Jag ville bara komma runt, även om det så skulle ta hundra år. Det kändes också mycket lättare mentalt att jag nu redan sprungit banan en gång och visste hur den såg ut; jag visste vilka backar som skulle suga kraft ur mig och vart det var värt att lägga energin. Jag valde att värma upp på ett annat sätt än dagen innan; istället för att höja pulsen lade jag tiden på att mjuka upp kroppen med snäll stretching och mjuka, lugna rörlighetsövningar. Det visade sig vara mycket mer effektivt för mig. 

9.10 - vi fick startsignal och kom iväg.  Återigen blev Ratchel lite distraherad på samma plats som dagen innan, men den här gången var jag förberedd och vi kom snabbt vidare. Jag upplevde henne dock som ganska trött i huvudet och hon var riktigt full av bus periodvis. Exakt på samma ställe som vi blev omsprungna av tjejen med BC:n dagen innan, fick Ratchel för sig att hon skulle leka, och det var återigen en enorm lättnad att höra hur teamet bakom närmade sig. Hon såg att vi stannat upp och berättade senare att hon tänkt att vi kanske kunde få lite draghjälp framåt av henne om hon svischade förbi - vilket stämde fint. Vi fortsatte framåt riktigt fint och jag kände mig, trots den mycket tröttare kroppen, mentalt starkare än dagen innan. Att ha en strategi för hur jag skulle ta banan hjälpte helt klart. 

Jag tror vi hade avklarat ungefär 2/3 av banan när där plötsligt dyker upp en löpare ur tomma intet. En äldre man som kom från skogen och tydligt inte tillhörde tävlingarna. Både jag och Ratchel vart lite förbryllade, särskilt som han stod mitt i spåret och inte vek undan en tum ens när vi kom. Vi kom förbi relativt lätt, men hon vände på huvudet ett par gånger för att titta efter honom. Återigen tappade vi lite tid där och när det var en knapp kilometer kvar hörde jag ett ekipage komma bakom mig, från B-klassen, som ropade åt mig att stanna då de ville springa om mig. Vi tog sällskap resten av vägen, jag och en mycket taggad Ratchel strax bakom dom. Upploppet var tungt - men jag hade betydligt mer krafter kvar än dagen innan och vi tog oss över mållinjen med en helt annan energi. Och en helt enorm glädje över att ha kommit runt! Vi gjorde en repris av högen på marken, där vi gosade loss och andades ut. Trots att Rackarungen ingalunda presterat som hon gör hemma på träning, så var jag SÅ stolt över henne! För att hon lyssnat och sprungit med mig trots störningar - och framförallt för att hon tagit hela helgen med en sådan klackspark. En helg som inneburit väldigt många "första gånger" och stora mentala utmaningar för henne. 

Även denna gången var jag helt säker på att vi sprungit väldigt långsamt - särskilt som vi blivit passerade av två av B-ekipagen - men det visade sig att jag bara var sekunder långsammare än dagen innan. Och fortfarande under 15 minuter! Jag insåg senare att det helt enkelt måste varit så att ekipagen bakom hade varit väldigt mycket snabbare under andra loppet, än dagen innan. Det var en ganska trevlig tanke; att dom presterat bättre, snarare än att vi presterat mycket sämre. 
 
Efter vårt eget lopp ägnade vi ett par timmar åt att agera handlers åt vänner, socialisera och fota, liksom vi gjort dagen innan. Vi bestämde oss dock för att påbörja resan hem tidigt med tanke på den långa vägen. Efter att ha rastat hundarna, fått i oss ett mål varm mat och sagt hejdå till vänner, packade vi sedan ihop oss i bilen och for hemåt. 

Så trötta - och orutinerade - var vi visst att vi helt glömde bort där skulle vara en prisutdelning! Haha.. Faktum är att jag inte hade en tanke på det ens. Nog blev jag lite förvånad alltid när Marlene några timmar senare skickade ett meddelande och undrade om jag inte hade glömt något. Inte ens då kopplade jag. Istället började jag febrilt leta i min hjärna efter saker jag
kunde ha glömt; kläder, kameran, utrustning eller kanske en av hundarna? 

Den där bronsmedaljen och tredjeplatsen säger egentligen inte så mycket. Medaljen fick jag per default - vi var inte fler startande i klassen. Och jag var aldrig där för en medalj, utan för erfarenheten. Men det har visat sig att den där plåtbiten ändå betyder någonting. En personlig framgång. Ett minne och en milstolpe. 

Den där plåtbiten är en fin påminnelse om rädslor som överkommits; jag har alltid varit livrädd för att tävla och utsätta mig för den prestationsångest det innebär, särskilt när förutsättningarna är allt annat än perfekta (om de någonsin är det). Det är en påminnelse om vår absolut första tävling. En tävling som jag och Ratchel debuterade på tillsammans. Det är en påminnelse om det faktum att jag tog mig igenom den personliga utmaningen trots de hinder vi haft på vägen - och kommit ur det starkare, modigare och rikare på erfarenheter. Det är en påminnelse om att vi haft fantastisk stöttning på vägen. Och när jag tvivlar nästa gång ska jag titta på den och komma ihåg den här helgen. Att vi fixade det tillsammans, trots att det inte alltid blåser medvind. 

Bronsmedaljen är också en sporre. En morot; nästa gång kommer vi vara starkare och göra bättre ifrån oss. Vara mognare. Bättre förberedda och klokare. Och ha varit med på bangenomgången! För vi kommer våga igen, det är jag övertygad om nu. Jag är inte rädd längre. Och för Ratchel, ja för henne har resan knappt börjat. Jag vet där finns så väldigt mycket att hämta hos den lilla tjejen! Att rutin, erfarenheter och mognad för henne kommer att göra enormt mycket. Jag ser henne jobba på våra träningar och jag tänker att om hon en dag presterar på tävling som hon gör på träning, med samma driv, arbetsglädje och skalle, då dröjer det inte länge förrän vi kör vårt perfekta lopp där allting flyter på. Kanske vinner vi inte, kanske kommer det alltid finnas någon snabbare och skickligare, men vad spelar det för roll?
Det här gör vi för vår skull. Och med oss hem får vi alltid samma fantastiska och högt älskade hundar, oavsett prestationer.  

Vill du veta mer om Nicole?

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Linda » Linda Lindholm:  ”Håller med dig Linda, hösten är en härlig period med sin höga och syrerika luft.”

  • Therese » Linnea Sixtensson:  ”Följer med spänning gärna din resa och få lite erfarenheter, inspiration och tip..”

  • Alexandra » Linnea Sixtensson:  ”Hej och tack Tack för att du skrev detta inlägg och gav mig en känsla av samhö..”

  • Mikaela » Victoria Gideonsson :  ”Snyggt!! Håller på o samlar information inför mitt hundgårdsbygge. ☺️ ”

  • Elena » Amanda Gardelin:  ”Hej! vad häftigt .springa ocr med hund.. Men var hittar jag dessa tävlingar? /El..”

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln