2019 > 03

Den perfekta draghundslyan
 
I takt med att flocken växer, krymper allt annat här hemma; huset blir mindre, rummen räcker inte till, tomten drar ihop sig, hundgårdarna breder ut sig. Det är bara att inse att vi verkligen måste, MÅSTE flytta snart. För vi bestämde oss ju för länge sedan att vi ska ha en till valp till våren. 
Men face it liksom! Vi har 7 hundar och tre hundgårdar. Nu när vi har haft löp så har jag inte bara velat, utan även varit tvungen att ta med en eller två hundar till jobbet, helt enkelt för att hundgårdarna inte räcker till. Det handlar ju inte bara om att separera löptiken från kärlekskranka hanar, utan även om att kanske separera rivaliserande hanar. 
Egentligen, EGENTLIGEN tycker jag inte att själva löpen är så jobbiga, utan det är just det här med boendet, att det kanske inte är optimalt, man har grannar man stör, osv. 
Så nu tittar jag på hemnet varje dag. Ok, jag har tittat på hemnet de senaste åren skulle jag tro, lite i smyg så där. Men nu blickar jag framåt, taggad att hitta den perfekta draghundslyan. Ibland har jag svårt att somna då jag ligger och fantiserar om mitt framtida drömställe. 
Där ska finnas ett hus, såklart. Men huset i sig behöver inte vara det märkvärdiga. Läget och tomten är viktigare. Det ska vara stor tomt, avskilt läge, och helst med lite ekonomibyggnader att sätta tänderna i. Det jag också drömmer om är ett litet skogsparti där man kan sätta upp en skogsinhägnad. Att kunna ”gå runt i skogen” med polarhundarna lösa vore en ren dröm, då de flesta i flocken inte kan vara lösa alls utan en hög inhägnad runtom. 
Som en fanatiker kan jag fantisera om vilka fantastiska hundgårdar jag skulle bygga; stora och med mängder av berikning! Eftersom draghundar ofta spenderar många timmar i hundgård vill jag se till att det är en så berikande miljö som möjligt. Ärligt talat, och nu kommer jag kanske låta lite knäpp, men jag skulle f-n tycka att det var roligare att ta ett lån för att smälla upp feta hundgårdar än att renovera huset. Jag går verkligen igång på sånt, haha! Det jag också skulle dö för att få är en avlång byggnad där man bygger hundkojorna i, där man kan gå in och fixa mat, där dragutrustningen hänger och där man kan ha lite värme på, för riktigt kalla dagar eller för att kunna ha vattenskålar som inte fryser. 
Så vi har en stor tomt, stora hundgårdar fulla av berikning samt en skogsinhägnad. 
Givet är också en uppställningsplats för hundarna när man ska ut och dra. Allting ska vara riggat liksom. Lätt att starta och komma iväg. Och rakt ut på bra dragvägar. HELST skulle jag vilja ha ett par olika vägar att välja mellan; dels avskilda skogsvägar där man inte möter någon, men också lite mer ”tekniskt svåra” vägar, förbi grannar med skällande hundar i hundgårdar, hästar i hagar och pickande höns på gården. Bara för att när man känner sig manad ska man kunna välja dessa vägar som träning och utmaning för hundarna. 
Först när jag hade det skulle jag prioritera mitt eget hus. Jag har nog aldrig känt mig som en bohem, tvärtom. Jag gillar bekvämlighet, stil och inredning. Ja, till och med lite lyx. Men för mig handlar allt ovanstående om just det, om än i lite annan form; bekvämlighet, stil och lyx i hanteringen och i relationen med hundarna. Och jag inser att det är det som kommer först på prioriteringslistan helt enkelt. Inte för att jag är en osjälviskt och perfekt draghundsförare, utan för att det livet helt enkelt skulle göra mig lycklig. 

Läs hela inlägget »

Sistare än sist

Jag har tävlat två gånger i mitt liv. Hundtävlat. Förutom det har jag varit med i någon talangjakt som ung rocker, någon fisketävling. Men med hund har jag tävlat två gånger. Varit med på tävling.

Första gången när jag skulle ta mitt gröna kort. En canicrosstävling ett par mil norr om Stockholm. Det var på höstkanten och sommaren gjorde några sista försök att hålla sig vid liv – plötsligt rusade termometern upp till femton sexton grader och solen gassade från en klarblå himmel. Jag startade med min samojed Larsson, som då fortfarande bodde kvar hos mig innan han hittat sitt himmelrike deltid Funäsdalen Svalbard. Vi var svettiga innan vi ens kommit fram till startplatsen, sprang sedan ett par hundra meter – resten av banan gick vi. Lugnt. Strosade, drack lite vatten, förundrades över dem som faktiskt sprang med sina hundar trots den höga temperaturen och solgasset. Vi fick förmodligen den sämsta tiden, hamnade förmodligen sistare än sist – men vi gjorde banan och fick vårt gröna kort.

Andra gången var nu vid årsskiftet i Koppången. Jag skulle köra tvåspann skidor och hade med mig de tre i teamet som har åldern inne samt Bengtsson för att han skulle få träna på miljön. Selma var självskriven men jag velade till sista sekund om hennes partner – Blondie går sällan särskilt bra i led men verkade riktigt taggad, Eivi är en suverän ledarhund men kändes lite loj. Jag valde Blondie. Tävlingsrundan blev lugn, synnerligen lugn. Blondie tyckte inte alls om att gå ensam med Selma och drog bara hjälpligt – Selma stretade på. Men det var en vacker, kall, solig vinterdag och jag njöt när Koppångens vidder passerade. Till stora delar stod jag mest där på skidorna, lät hundarna dra och söp in den härliga naturen – och fotograferade friskt. Förmodligen fick vi den sämsta tiden, hamnade förmodligen sistare än sist – men det var en underbar dag. Efter tävling gjorde jag spåret med Eivi och Bengtsson – då gick det undan, herrejöss. Fick förmodligen den bästa tiden. Om vi tävlat vill säga.

Det ligger inte för mig att tävla mot andra, är helt ointresserad av att jämföra prestationer – känns som att jag har fullt sjå att tävla mot mig själv och det får räcka. Det finns så många andra saker som är viktigare än tidsprestation. Som att få må bra, att ha trevliga turer med hundarna, lyssna till tystnaden i skogen och fräset av snön under medarna, se årstidernas skiftningar i naturen – men också att bygga upp ett stadigt och lugnt team, ett team som härdar ut och går vidare i snöstormen, som kan lösa problem och inte backar för att forcera vilken terräng som än dyker upp, som är trygga i sig själv och med varandra, ett team som känner tillit till mig som förare. Det är ingenting man mäter på en tävling, ingenting som går att jämföra med någon annan.

Men jag tävlar trots allt. Två hitintills, och fler blir det. Deltar utan att jämföra prestation med någon annan – precis som jag enbart tittar på distans när vi tränar, lämnar helt tid och hastighet därhän. På dessa evenemang är jag egentligen bara ute efter att få åka på preparerade spår någon annanstans än hemmavid och, framförallt, få till riktigt svår störningsträning för hundarna – mitt spann ska alltid vara lugnt och sansat innan start, grundträning nummer ett.

Jag upplever att det blir alltmer fokus just på tävling och tävlande, att jag står lite i minoritet med mina tankar – men för mig är inte vinnaren den som står överst på prispallen. Nej, vinnaren för mig är den som bryter en tävling av hänsyn till hundarna när det börjar bli för varmt, som i en masstart väntar tills alla andra ekipage åkt iväg för att inte riskera några tokiga skador, som genomför ett Finnmarkslöp så lugnt och sansat att hela spannet är med vid målgång. Vinnare är de som alltid kör korvgrillningsturer med sina hundar – oavsett tävling eller träning.

Läs hela inlägget »

Senaste inläggen

Bloggarkiv

Senaste kommentarer

  • Gudrun Nilsson » Johanna Lekhammar:  ”Fint skrivet, jag känner igen mig och jag har just nu bara en ! Jag har med åren..”

  • Annika » Linda Lindholm:  ”Kul att läsa. För exakt då tänker jag också. (har också 4 st.) Jättesugen på fle..”

  • Charlie » Kaj Wallin:  ”AHE ingår oxå i Embark's test ”

  • Linda » Linda Lindholm:  ”Håller med dig Linda, hösten är en härlig period med sin höga och syrerika luft.”

  • Therese » Linnea Sixtensson:  ”Följer med spänning gärna din resa och få lite erfarenheter, inspiration och tip..”