Anna-Carin Lönn

Från illamående till förväntan - tävlingspsykologi 

För lite drygt 1 1/2 år sedan var jag på en föreläsning om tävlingspsykologi med Ewa Marie Wergård, något som jag tror skulle vara nyttigt för alla att gå. Det fick mig att börja fundera och inse hur långt jag själv kommit i mitt tänkande kring tävling och prestation. När jag började tävla inom hundsport för lite drygt 10 år sedan så var det i lydnad och agility med min rakade utställningscocker Hoover. Jag kommer så väl ihåg känslan när jag klickade i anmälan på nätet. Illamående och ångest. Redan då, flera veckor innan jag skulle in på plan så mådde jag illa av bara tanken av att stå där. Hur skulle det gå? Skulle Hoover göra som jag sa till honom? Om inte, vad skulle alla andra säga som stod och titta på när man går där, helt utlämnad på plan. Och ja, resultaten med Hoover var väl inte så där superbra. Stackarn, han undrade väl va fasiken som hände med matte varje gång vi steg in på planen.

Idag ser jag istället fram emot att tävla. När jag går in och anmäler mig i tävlingskalendern så fylls jag inte längre av oro och illamående utan av förväntan och glädje! Jag ser fram emot att stå på startlinjen och att tillsammans med mina bästa vänner försöka oss ta igenom banan med alla dess utmaningar på ett så snabbt och säkert sätt som bara går. Jag längtar efter ruset när man tar en kurva helt perfekt, jag längtar efter att känna responsen jag får av hundarna när jag säger till dem att öka, jag längtar efter att se vilket resultat månader av träning kan ge  och jag älskar känslan av att balansera mellan kontroll och kaos. Tanken att allt kan gå från perfektion till katastrof inom loppet av en hundradels sekund är skrämmande men samtidigt lockande.

Hur har jag kommit dit i min tänkande? Hmm, ja. Jag tror att det handlar om två saker, dels om kontroll/rutiner och dels om längtan. Längtan eller sökandet efter en känsla, känslan där man är i en bubbla som jag i just min sport råkar dela med mina hundar. Någon gång i början av mitt tävlande med hundar så kände jag den, den känslan när det bara finns vi och när jag väl känt den så ville jag känna den igen och igen. Och ju mer man hamnar i den sinnesstämningen, ju enklare är det att komma tillbaka dit. Även om vi råkar stå på startlinjen på SM med många blickar på oss så finns inget annat än vi och hundra procent fokus på det vi ska göra. Ni vet hur det lätt annars blir, man ska göra något som gör att man måste koncentrera sig på nuet men tankarna seglar lätt iväg, och gärna till saker som inte alls har med uppgiften att göra. Hur många har inte kört bil från punkt A till punkt B och väl framme vid punkt B så har man ingen aning om hur man kom dit? När vi står på startlinjen finns inget sånt, det är bara jag och hundarna. Totalt fokus på uppgiften. Inget annat.

För att enbart kunna fokusera på uppgiften som jag har framför mig så har jag tagit kontroll över de saker som jag kan kontrollera, och släppt det jag inte kan påverka. Jag har hittat en rutin som fungerar för oss och som gör att jag kan känna mig fullständigt fokuserad, trygg och lugn på startlinjen. Det handlar om att allt från att kontrollera utrustningen till hur och när hundarna ska vattnas och fodras innan start. Det har tagit ett tag att hitta rutinen som jag har inför en tävlingsstart men tack vare den så är jag inte bara mer förberedd när jag står på startlinjen, jag klarar även av eventuella störningar inför en tävlingsstart på ett helt annat sätt. Dels för att sakerna som ska göras sitter i ryggmärgen och kan göras snabbt och korrekt och dels för att jag vet att vilket sätt som är det näst bästa när det första alternativet av någon anledning inte fungerar, jag har alltså en plan B som jag fått när jag utvecklat plan A.

En sak som jag blivit mycket bättre på är att våga förlora. Som någon som hade för mycket tid över lär ha sagt: att våga förlora är att våga vinna. Tidigare har jag safeat lite väl mycket. "om jag tar i fullt nu så kanske jag inte orkar imon, därför tar jag det lite lugnt nu". ungefär så tänkte jag när jag tävlade i Canicross på SM för ett par år sedan med Liam. Resultatet blev att vi hamnade utanför pallen och att jag sprang över en minut snabbare dag 2 jämfört med dag 1 när jag visste att jag inte behövde prestera dagen efter.... 80 %  av en prestation beror på ens mentala inställning, och den helgen hade jag jäkligt kass inställning första dagen! Det handlar lite om att bli bättre på att se möjligheterna i de situationerna man ställs inför och att våga tro på sig själv, att man är bra helt enkelt. Min inställning på ovanstående SM skulle istället ha varit "okej, nu kör vi fullt ös och så får vi se hur långt det räcker. Vi fixar det här!" Om det nu sedan inte skulle räcka hela vägen, ja då vet man vad man behöver jobba på. En väldigt kuperad bana kan man antingen se som något jobbigt eller se som ett perfekt tillfälle att se hur väl backträningen har gett resultat. På nästkommande tävling efter föreläsningen så kunde jag se väderförhållandena som ett betydligt mindre problem än tidigare. Lördagens värme gjorde att jag såg det som ett bra tillfälle att se hur hundarna presterar under just de förutsättningarna. Söndagens ösregn vändes till något positivt då det innebar att hundarna blev nedkylda under racet och att jag nu fick tillfälle att verkligen tänka på körtekniken och utmana mig själv att våga mer.

Något som var extra intressant som Eva Marie tog upp var ett ord som jag kommit att ogilla, ordet tur.

Jag ryser nästan bara jag hör det och jag blir irriterad när jag tänker på tur i samband med prestationer. När folk säger att man haft tur, i synnerhet när man tävlar i en sport som inte är en bedömningssport, så förminskas själva prestationen och arbetet bakom prestationen. Tur har man när man vinner på lotto, inte när man vinner ett SM. När Charlotte Kalla sprintade förbi två tävlande på senaste OS och tog ett guld för Sverige i stafetten, berodde det på att hon hade tur? Eller berodde det på att hon hade rätt inställning och en fysik som svarade på krav som hennes hjärna ställde, något som beror på år av både mental och fysisk träning?

Jag vet inte hur många gånger jag hört vilken tur jag har som fått en så duktig hund som Timmie. Precis som om han för det första bara ramlade ner från himlen rätt i min famn, och för det andra har styrkan och snabbheten i sig utan någon form av träning.

Jag spenderade mycket tid hos uppfödaren när Timmie och hans syskon var små för att försöka välja ut den rätta hunden för mig. Jag fick naturligtvis även hjälp av uppfödaren att välja ut honom så det är inte "tur" att jag fick just honom utan han är ett medvetet val. Precis som det inte är "tur" att han presterar som han gör. Anledningen till att han presterar är för att han är tränad på ett sätt som passar honom, äter mat som passar just honom och har en balans mellan vila och träning som passar honom. Det har inget med tur att göra utan det är med kunskap och erfarenheter som jag har kunnat skapat en tillvaro, med allt vad det innebär, som gör att han kan prestera bra! Det verkar folk glömma! Anledningen till att jag har fått bättre teknik på cykel har inte något med tur att göra, utan det beror på att jag spenderat många timmar på sadeln för att bli bättre. Anledningen till att jag nu känner mig betydligt säkrare på trehjulingen än vad jag gjorde för nån månad sedan beror på att jag har tränat och att jag har funderat, diskuterat och förberett mig på hur jag ska agera i olika situationer för att få bra teknik och kontroll över fordonet. Bakom en prestation finns inte tur, där finns någon som jobbat arslet av sig för att nå ett mål vad än det målet må vara.

Det som jag tror att många av oss måste bli bättre på är att ta åt sig av sin framgång. Det har jag själv haft svårt för tidigare men nu kan jag göra det mycket bättre, troligtvis för att jag slutat tro på påståendet att jag har tur hela tiden. När du står där överst på prispallen så beror det inte på att du haft tur, utan för att du förtjänat det! Tro på dig själv! 

Vill du veta mer om Anna-Carin Lönn?

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln