Linda Lindholm

Den lilla flockens vara eller inte vara

En fråga jag ofta får, oftast av andra polarhundsägare, är när kommer hund nummer fem? och det är en fråga jag ställer mig själv ibland också. När är det egentligen dags för hund nummer fem? Eller en kanske mer adekvat fråga, vill jag ens ha en femte hund?  

Skulle jag få välja ur enbart ett träningsperspektiv vore det självklart helt underbart att ha fler huskies, jag skulle gärna träna större spann och kunna tävla i mer än två-spann. När jag däremot tänker i ett större perspektiv känner jag en viss ambivalens. Livet jag har med mina fyra pälsmonster nu kombinerar det bästa av två världar. Jag kan ta med alla fyra på olika tillställningar, gå på promenad med alla fyra ensam och ha alla inne samtidigt utan att det blir kaos. Samtidigt kan jag välja att träna eller gå promenad där jag bara tar med en eller två av hundarna, med vetskapen om att jag har tid och möjlighet att erbjuda alla fyra lika mycket kvalitetstid eller ensamtid med mig. 

Dynamiken i min lilla flock om fyra är helt fantastisk. Jag fascineras ständigt av mina hundars otroliga samspel och jag kan sitta i timmar och studera dem. Den respekt och kärlek de har till varandra är magisk och jag blir alldeles varm i hjärtat av att se dem tillsammans. Genom att addera ännu en individ i flocken skulle jag riskera detta samspel och dynamik, för det är såklart inte säkert att känslan skulle bli den samma om flocken skulle växa i antal. Är det något jag är beredd att göra? Jag tampas med frågan om jag skulle ha möjlighet att ge lika mycket tid och kärlek till fem stycken individer, utan att tumma på kvalitén, som jag kan till mina fyra? 

I mitt huvud känns fyra hundar som en slags gräns, skulle jag gå över den skulle mitt liv med hundarna antagligen behöva förändras, och även om en hund mer eller mindre kanske egentligen inte gör någon större skillnad, är det de små skillnaderna som gör att jag gång på gång kommer fram till samma slutsats. Tanken på att jag till exempel inte längre skulle kunna ta med alla hundar på samma promenad (för att de helt enkelt skulle bli för starka att gå med själv) är ett exempel på en liten, vardaglig händelse som jag plötsligt inser betyder massor. 
Många av mina vänner och bekanta lever med betydligt större flockar än vad jag har och samtidigt som jag på ett sätt kan avundas dem och sakna den typen av liv, känner jag mig helt enkelt inte redo för det just nu. Jag är inte redo för att ständigt behöva välja. Jag vet att deras hundar har det helt fantastiskt och de blir överösta med ovillkorlig kärlek. Det handlar inte om det, jag försöker inte på något sätt få det att låta som att mina hundar skulle leva ett bättre liv. Det handlar om att jag inte är redo att hamna i en situation där jag inte längre kan räkna med att kunna ha med alla hundar på allt jag gör, och den friheten vill jag inte förlora. Skulle jag plötsligt vilja packa in mig själv och hundarna i bilen för att sedan bege mig ensam till fjällen för en veckas vandring så skulle jag kunna det – ensam. 

Den slutsats jag alltså om och om igen kommer fram till är att jag som det ser ut nu inte kommer vilja addera ännu en medlem till flocken. Jag vill kunna ge all min tid och kärlek till de fyra hundar jag har och kommer värdera ensamtid och andra aktiviteter med Lufsen och Bamse högre än dragträningen i sak. Jag hoppas ni förstår hur jag menar, det här är bara mina tankar och känslor inför min egen situation och flock. Hur många hundar en sedan väljer att ha och hur en väljer att leva sitt liv är helt upp till var och en, i slutändan är det viktigaste att alla lever ett liv vi trivs med och att vi har en meningsfull tid ihop med våra hundar <3
 
Nu håller vi tummar och tassar för att kylan är på väg hit och att vi får ett vitt och kallt december. God Jul! Vi hörs nästa år. 
/Linda och lilla flocken

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln