Nicole Fhors

OM MENING, LÄNGTAN OCH OSKRIVNA KONTRAKT
 
Utanför mitt fönster singlar snöflingorna sakta ned över ett landskap höljt i tjock, mystisk dimma. Det har hunnit bli oktober och där vi bor har den första snön lagt sig som ett vackert, vitt täcke över fjälltopparna. Det dröjer inte länge nu innan resten av vidderna, skogarna och byn kläs i vinterskrud. Där jag sitter i min kökssoffa vid fönstret, i skenet från levande ljus på bordet och ljudet av brasans trygga sprakande, får jag ett plötsligt behov av att nypa mig själv i armen. Än en gång slår det mig plötsligt – detta är faktiskt på riktigt. 

Igår när jag rensade i mitt arkiv av bilder och videoklipp jag dokumenterat under 2018 snubblade jag över mappen jag gjorde i vintras, strax efter VM i Sveg. En mapp fylld av snabba, atletiska draghundar, snöklädda fjäll och slädturer kring Hovärken. Och så mitt bland filerna en egen mapp, märkt Glöte. Bilder och filmer från den dag då vi på nytt besökte torpet vi idag bor i. Och från den dag då vi fick samtalet från mäklaren om att budgivningen startat. Och filmen från dagen då vi sålde – och visste att vi nu äntligen på fullaste allvar kunde köpa torpet vid Glötesjön. Att återupptäcka alla de där filmklippen och bilderna, höra mig själv prata kring mina tankar och förhoppningar, och idag sitta här i kökssoffan i torpet – det är en oerhört speciell och mäktig känsla. Jag vet inte hur många gånger jag tittat igenom samma filmklipp, om och om igen. Jag kan liksom inte sluta. Det är så otroligt märkligt – mäktigt – att så mycket kan förändras på så kort tid!

Jag ser så väldigt fram emot den första vintern i vårt nya hem. Efter att få upptäcka alla nya träningsmöjligheter med allt vad det innebär för hundkörningen. Jag längtar efter att få uppleva hur hundarna får sina tjocka vinterpälsar, efter att få gräva ned fingrarna och ansiktet i den och dra in doften. Jag längtar efter timmarna på släden, de där tystna, vackra turerna då allt jag hör är vindens sus, våra synkroniserade andetag och medarna som glider mot spåren. Och det rytmiska ljudet av mitt hårt bankande hjärta. Det är fantastiskt att köra hund även med ATV:n på barmark, att köra hund med cykel och vagnar med vinden piskandes mot ansiktet, men det finns verkligen ingenting som mäter sig med att se polarhundarna i deras rätta element. I en vit fjällvärld framför en mjukt glidande släde i vitgnistrande guld. Och i år kommer jag få uppleva det på en nivå jag aldrig upplevt förr. Vetskapen gör mig så själaglad att jag kan gråta. Trots vetskapen om blåfrusna fingrar och tår och all ändlös skottning som säkret väntar oss och alla de andra utmaningar som sannolikt kommer med kylan när man lever som vi nu gör.

Den här säsongen har vi valt att inte fara iväg för att själva delta på tävlingar, utan helt lägga tid och energi på att bygga upp spannet. Unga hundar går nu sin första säsong, valparna som kommer köras in i vinter och vi har en flock som på kort tid ökat dubbelt upp i antal individer och som behöver tid att jobbas och växa ihop. Det flocken behöver mest av allt just nu är just det. Tid, tålamod, växtutrymme och uppbyggnad. Utöver det att vi personer som står bakom hundarna i flocken också behöver av detsamma. Tid att komma ikapp. Tid att landa i allt nytt, i studier och i jobb. Det känns oerhört skönt att ha tagit beslutet att inte fara land och rike runt den här säsongen. Vi kanske kör någon turklass senare i vinter, om andan faller på och hundarna känns redo, men inga krav eller stora förväntningar på prestationer. Vi gör det vi känner för, men tränar på som om vi förbereder oss. Kanske åker vi till Polardistans och Vildmarksracet, bara för att titta och mysa och insupa energin. Men vi låter det förbli obestämt just nu – går på lust och känsla.

Vi tränar ändå stadigt och flitigt nu, med mål och noggrant uppdaterad loggbok. Hundarna växer både mentalt och fysiskt allteftersom veckorna går – vilket privilegie det är att kunna spendera så mycket av min tid med dom nu när jag studerar på distans och jobbar allt mer hemifrån. Att kunna sela på och fara ut på träningstur eller andra spontana äventyr som när det passar oss om dagarna. Att kunna följa impulser. Känslan av att i så stor mån kunna styra min egna tid är verkligen oslagbar. Det är inte alltid enkelt det heller, det har sina fallgropar som allting annat i livet, men gud vad jag älskar friheten i det. Av att inte styras av någon annans klocka än min egen och hundarnas. Att sätta mina egna ramar. Att kunna gå upp när jag är utvilad, äta när jag är hungrig, sova när jag är trött. Ligga raklång på backen i en timme om jag känner för det. Ta ansvar för det jag själv gör eller inte gör. Vara min egen, på riktigt. Inte alltid rosenskimrande, inte utan massor av jobb, men så otroligt mycket enklare att finna mening i. Och det är ju egentligen precis det jag längtat efter hela tiden. Att finna en mening i sådant jag gör. Att leva meningsfullt, i mina egna ögon. 

Avslutningsvis; sist jag skrev här så hade Surprise nyligen flyttat in i flocken. Det har nu gått snart tre veckor och lilla fröken energibomb har börjat landa. Den här första tiden har vi prioriterat att lära känna varandra, bygga trygghet och relation, samt få utlopp för energin och jobba mycket stressreduceringen. Surprise var väldigt uppe i varv när hon först kom hit, vilket lätt blir en tickande bomb med en som redan bär på så mycket energi och som nyss flyttat till ett helt nytt hem, ny flock, nya människor. Därför har det varit av största vikt att ge henne utrymme och hjälp att varva ned med hjälp av tydliga ramar, lagom mycket aktivitet, kvalitativ sömn/vila och väldigt mycket närkontakt. Det är inte alla huskies som verkligen kräver gedigen människokontakt sålänge de har sällskap av flocken, men jag upplever att Surprise är en individ vars behov av mänsklig kontakt är otroligt fundamentalt. Det är inte främst i flocken eller hos de andra hundarna jag ser henne söka trygghet hittills, utan i oss människor. Det har sina stora fördelar, för det gör henne väldigt lättmotiverad och följsam. Hon vill verkligen vara nära och slår gladeligen knut på sig själv för att göra oss nöjda. Men det innebär också att hon blir beroende av oss, sina människor, på ett vis som de andra hundarna inte riktigt blir. På gott och ont. Jag ger henne gärna det; den extra tiden av närhet, den extra energin och kärleken jag upplever att hon behöver. Kanhända är det ett behov som är extra starkt just precis nu, när hon är ny här och att det med tiden avtar något. Kanhända är det ett behov som alltid kommer vara lite extra stort i jämförelse med de andras. Det spelar ingen roll, för oavsett hur det är med den saken så är det vad hon behöver. Och vårt jobb är att ge henne det hon behöver för att må bra och trivas. Vårt jobb är att älska henne, villkorslöst. Med hull och hår, styrkor och svagheter. Som den levande, kännande, tänkande individ hon är. Det är det oskrivna kontrakt vi skrev med henne när vi valde att ta in henne i vårt hem.

Och jag vet att vi får igen det. Alltihop. Att vi får direkt feedback och betalt för precis all energi och extra tid vi nu lägger ned på henne. Jag ser hur hon växer för varje dag, ser hur hon finner allt större trygghet i oss, i sina flockkamrater och sitt nya liv. Jag ser att hon ger allt och lite till i träning, gör sitt yttersta för att göra alla glada, göra rätt och bara vill bli älskad. Sedd. Känna sig önskad. Hon jobbar oerhört hårt på att nästla sig in i våra hjärtan, krypa under våra skinn (bokstavligen) och överösa oss med all sin intensiva kärlek. Vi tar emot. Vi tar emot och gör vårt yttersta för att hon ska känna sig älskad och sedd. För att hon ska känna att vi verkligen, verkligen vill ha henne hos oss. För att det i hennes ögon är det värsta av straff som rimligtvis finns att bli ignorerad, vara osynlig. Och jag kan nog känna igen mig i det.
Lilla sprättan. Räkan, tokan, snurran, Smella-klonen, Duracell.
Välkommen in i våra liv. I våra hjärtan.

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln