Johanna Lekhammar

Att hitta andra vägar
 
Det blir inte alltid som man har tänkt eller planerat. Ibland tar livet en annan riktning. För snart två år sedan föddes en liten vit tik i Jämtland. Hon skulle sedan bli vår och vi skulle döpa henne till Hiku. Det betyder ungefär ”vit is” på grönländska. 
Hiku tog oss med storm. Hon var en tuff, obrydd och nyfiken valp. Hon skulle utforska världen och allting tydde på att hon även skulle bli en tuff draghund; envis, framåtanda och mod. Hon tog sig fram i terrängen utan svårigheter, över stock och sten som om världen tillhörde henne. När vi lät henne släpa på en tom flaska, eller en filt, noterade hon det knappt. 
Vi satte henne i spannet efter att ha arbetat på grunderna. Hon sprang som om det var världens naturligaste sak. Hon började sedan gå i led med Akira, och klarade uppgiften med bravur. 

Så långt var allting som det skulle, så som vi hade planerat. 
Men sedan började någonting att hända. Hiku började tveka. Hon kunde ha dåliga dagar. Hennes lina började slappa allt oftare. Hon tappade sugen. När vi insåg detta så avbröt vi. Hon fick en paus. Och jag började fundera över vad det kunde bero på. 
Var det farten? Vi har ju huskies som pressar upp farten. Men vi har alltid försökt att köra i Hikus fart, så att det inte ska gå för fort. Jag har provat att köra bara Hiku, i väldigt lugnt tempo. Men det blir samma resultat. Var andra dåliga erfarenheter i spannet? Spannet har växt, individer har bytts ut. Vi har gått från att köra med ”lugnare” individer, till allt mer hetlevrade hundar. Chilly kom förra sommaren, hon och Hiku var bästisar under Chillys första halvår, men efterhand blev deras relation mer komplicerad, och de har vid två tillfällen rykt ihop i spannet. Efter den andra gången slutade vi köra dem i samma spann. 
Tillslut insåg jag att det är lite meningslöst att grubbla på detta. Det är väldigt svårt att veta orsakerna, det bästa sättet är väl att testa sig fram och se om det går att hitta tillbaka till draget. Man får ha några hypoteser och testa dessa.
 
Men det handlar också om acceptans. Och om kärlek. Det blir inte alltid som man tänkt sig. Hiku och Chilly är helt separerade fortfarande, någonting vi inte hade planerat. Hiku vilar från draget. Man får ta det som det är och hitta andra vägar i livet. 

Jag älskar Hiku. Jag har lovat henne att hon duger som hon är. Vi kommer självklart att försöka väcka hennes draglust igen, eftersom hon faktiskt gillade det i början. Men skulle det vara så att hon faktiskt inte vill så är det helt ok för oss. Vi älskar henne inte som en draghund utan som en familjemedlem. Hon är en fantastiskt härlig tjej, så trygg, framåt och positiv. Jag ska gå lite kurser med henne, till exempel aktivering. Hon älskar all form av kontakt, -tricksträning och andra utmaningar. Hon har så mycket att ge, den tjejen! Jag skulle inte kunna tänka mig ett liv utan Hiku, hon är en del av oss, med eller utan dragvilja. 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln