Kaj Wallin

Sommaren har verkligen varit märklig i år – ja, egentligen hela året – och det sänder oroande signaler inför vad som kan väntas hända med klimatet. Det är en fråga som engagerat mig under många år och numera, när jag nu försöker starta upp något slags jordbruksverksamhet och satsar lite mer på hundkörningen, känns påtagligt nära. Hur kommer det egentligen se ut framöver? Har vi någon snö att se fram emot om vintrarna, kommer vi smälta bort i sommarhetta? Ett är säkert och det är att vi har förändringar att vänta eftersom mänskligheten har så svårt att bryta sina mönster och se djupare än botten i sin plånbok, men vilka dessa blir hänger samman med så oerhört komplexa system att svaren blir mer eller mindre gissningar och sannolikhetskalkyler.

Året började i alla fall med en alldeles fantastisk vinter där det föll tillräckligt med snö för ett par tre månaders körning också här hos oss i norra Uppland. Jag hade tagit semester för att tillbringa ett par månader varhelst jag kunde hitta snö och trevliga spår, men samma dag semestern började föll de första flingorna hemmavid och jag blev kvar. När snön sedan smält undan framåt april och vägarna till slut låg isfria fick vi en tummetott till barmarkssäsong som bara varade ett par veckor – sommarvärmen stormade in redan i maj och höll sedan i sig med rekordtemperaturer och torka, och den verkar inte riktigt vilja släppa taget än.

Det mesta av min planering har i år fallit ihop. Tanken var att jag skulle börja köra in småkillarna Sune och Bengtsson lite lätt under säsongsavslutningen på barmark – men den avslutningen blev ju så kort att jag inte ens hann börja. Sommarplanen var att vi skulle ge oss ut på många både korta och långa vandringar, men värme och torka satte stopp för det – för varmt för hundarna att bära, för torrt i markerna så vatten har varit svårt att hitta och eldningsförbud på det så det inte gått att laga mat till skogs. Vi har blivit hemmavid och hundarna har i det stora hela inte orkat annat än att vila sig i skuggan. Till nästa år ska jag gjuta ett ordentligt bad de kan svalka sig i. En hundpool.

Såhär ett par veckor in i september borde höstens träning vara igång på allvar – förra året, som visserligen gav en ovanligt tidig start på dragsäsongen, hade vi vid det här laget kört över en månad – men sommaren biter sig envist fast. Fem träningspass har vi hunnit med hitintills, däremellan har det varit alltför varmt och fuktigt. Höstplanen ser därmed ut att komma på skam precis som vår- och sommarplan – en höstplan där vi skulle varit ordentligt igång med träning samt Selmas och Eivis förberedelser inför tvåspann scooter på Barmarks-SM.

För någon månad sedan installerade jag en liten behändig väderstation på vedbonocken. Den ser väldigt professionell ut där det tronar i vitt mot takets röda, med små tingestar som rör sig och snurrar. Trådlöst far en hel hög med information genom etern från den till en liten display jag har i huset – serverar exakta uppgifter om temperatur, luftfuktighet, solstyrka, lufttryck och regnmängd samt, som pricken över i, levererar väderförutsägelser om den närmsta framtiden och visar på månens fas. Mia undrar nu om jag ska bli en sån där vädergubbe som skriver noteringar om vädret i små anteckningsböcker – som vår närmsta granne i Flymyra som uppenbarligen fört bok i trettio år ... och sparat dem – men det är ju inte riktigt det som är poängen, jag vill bara veta lite mer exakt hur det ser ut just här och nu.
 

Den övre gränsen för oss är femton grader – över det så kör vi absolut inte. Ligger tempen på mellan tio och femton tittar jag på luftfuktigheten – i det här spannet vill jag inte gärna att luftfuktigheten ska vara över sjuttio procent, helst inte över sextio. När sedan temperaturen kryper under tio grader bryr jag mig mindre och mindre om fuktigheten ju närmare noll det blir. Till det här får man också räkna in solstyrkan, för stark sol en klar dag värmer oerhört mycket. Och så har vi det där med känslan, hur det känns i näsan och på huden – när luften luktar krispigt och klart.

Det kan ju verka lite överdrivet petigt det jag håller på med, men jag har ingen anledning att inte vara noggrann när det gäller förhållandena som råder när vi kör, snarare tvärtom – jag har all anledning att vara kinkig. Dåliga förhållanden kan göra en tur som skulle vara trevlig till en ganska otrevlig upplevelse för en hårt arbetande hund, och det finns ingen anledning för mig att utsätta mina vänner för det – allra helst om jag ska bygga upp något för framtiden och vill ha ett team som tycker att draget är en fest. Jag behöver inte ha bråttom och stressa fram i träningen. Här hemmavid, när vi ska träna, kan jag se till att förhållande är bra – och lämna det usla till stunderna då vi inte kan välja.

Dessutom. Den här säsongen är något av en mellansäsong för oss i teamet. De är unga och de yngsta av dem ska nu köras in och få med sig positiva erfarenheter inför framtiden. Det viktigaste den här säsongen blir att bygga upp dem tillsammans, skapa ett lag som är följsamt och springer med glädje – inte att få så många mil som möjligt i benen.

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Linda » Linda Lindholm:  ”Håller med dig Linda, hösten är en härlig period med sin höga och syrerika luft.”

  • Therese » Linnea Sixtensson:  ”Följer med spänning gärna din resa och få lite erfarenheter, inspiration och tip..”

  • Alexandra » Linnea Sixtensson:  ”Hej och tack Tack för att du skrev detta inlägg och gav mig en känsla av samhö..”

  • Mikaela » Victoria Gideonsson :  ”Snyggt!! Håller på o samlar information inför mitt hundgårdsbygge. ☺️ ”

  • Elena » Amanda Gardelin:  ”Hej! vad häftigt .springa ocr med hund.. Men var hittar jag dessa tävlingar? /El..”

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln