Amanda Vikner

Smittad av den obotliga sjukdomen  

Jag stod på startlinjen, för andra gången någonsin på en släde, andra turen någonsin med Yarak. Jag känner inte ens hunden. Men här stod vi, redo för att starta DP10 i Grövelsjön. Alla berättade hur svårt det var för de startande ekipagen året innan, hur tuff bana det var. Det hjälpte inte min redan sammanbitna känsla, men jag kände att vi gör det som en erfarenhet, något vi båda kan ta med oss i ryggsäcken. 
3 - 2 - 1 - GO! Jävlar vilken fart han drog iväg i, start i nedförsbacke och sedan en skarp högerkurva. Hur svänger man ens en släde? Kommer han ens att lyda mina kommandon? Kommer jag ihåg vad Tobbe sa på bangenomgången? Vad är svängskylten, var den röd eller blå..? Min puls var skyhög, min nervositet behöver vi inte ens tala om. 

Vi tog oss ut på sjön för att sedan stiga de branta och långa backarna upp på fjället. Det var allt annat än mysigt som jag hade förväntat mig. Kramp i benen, halsbränna och svettigt i uppförsbackarna. Full fart i nedförsbackarna så det var full sjå att styra släden i den täta skogen. Vilken upplevelse. 49 minuter senare var vi i mål. Herregud vi klarade det!! Min fantastiske Yarak och jag tog oss genom DP10 med ett förstapris och en andraplacering. Min första draghundstävling och min första meritering, och vi klarade det tillsammans. Tänk vilken tur jag hade som fick Yarak, och vilken tur han hade som fick mig. Vi är så lyckligt lottade han och jag - han är en utmärkt läromästare till både mig och Qanik. 

Min underbara lilla snöflinga. 4 månader gammal nu. Hon är tuff, envis, självsäker, orädd och modig. En genomsnäll liten malamuteunge som har tagit mitt hjärta med storm. Hon är otroligt lättlärd och positivt inställd till livet. Inga hinder stoppar henne, hon har en inställning på livet som säger ”Det har jag aldrig provat, men jag klarar det säkert!” En riktigt Pippi Långstrump-kopia, vild men tam.  
Sedan mitt senaste inlägg har vi såklart tränat lite småmoment i lydnaden, som min träningsplan löd, men med tanke på hennes frihetsvilja och självständighet så har jag fått lägga mer fokus på vår relation och vår grundlydnad än vad jag hade planerat. Det är annat med Tollaren som är mer signalkänslig och samarbetsvillig. Polarhunden är av helt andra kaliber, och det är en utmaning jag älskar! 

Dragträningen har startat, och lilla fröken fräken visar utmärkta egenskaper till att bli en duktig draghund. Hon tuffar på med spänd lina hela promenaderna och om hon stöter på ett problem så löser hon det 10 gånger av 10. 

Hur bär vi oss åt när vi tränar? Det finns, vad jag som rookie har förstått, många tekniker för att träna fram en bra draghund, jag har plockat lite av de olika bitarna som jag anser tycker låter sunt och som matchar mina mål och ambitioner med min blivande draghund. 
När jag säger ”går med spänd lina” så är det på våra koppelpromenader. Jag har tollaren oftast springandes lös på promenader vilket har gett Qanik en hög motivation att jobba sig framåt till henne, under tiden hon galopperar så gott som stillastående (i min gångfart), har jag tränat in kommandot ”Yapp, Yapp”. Det har gett fantastiskt bra resultat! Det gäller att hitta hundens motivation, och nu är den motivation befäst med kommandot ”Yapp, yapp”. Hon har även fått släpa på en handduk i nome selen några gånger, här har hon verkligen fått blomstra! Qanik går från klarhet till klarhet och jag ser en god teknik i traven, en lagom bra lyhördhet samt en vilja att dra och fortsätta ta i! 
  När vi har svängt höger eller vänster så säger jag alltid rätt ord i samma stund som hon svänger, vilket har gjort att Qanik får en naturlig inlärning av de kommandon. Det sitter inte riktigt lika befäst ännu - vilket man då kan fråga sig om hon egentligen har en medvetenhet om vilket håll hon går, eller om hon bara tuffar på. Jag kommer att träna vidare på detta sätt ett tag till för att envisheten hos mig vill inte ge sig riktigt ännu, om det inte fungerar så har jag ju lärt min tollare att svänga höger och vänster på agilityplanen med hjälp av freeshaping, klicker & belöningsplacering, så då borde jag kunna lära malamuten på samma sätt fast man tar med det ut i skogen? Däremot vill jag jobba så lite som möjligt med godisbelöning i det här fallet med Qanik, då hon är så besatt av mat - och jag vill inte att hon ska förvänta sig en godisbit så fort hon hör ordet ”höger” eller ”vänster”. Om ni förstår hur jag menar? Har ni några andra tankar om detta får ni gärna slänga in en kommentar, jag blir bara tacksam!  

För övrigt så är jag otroligt glad över att jag hittade min väg till malamute/polarhundsvärlden! Jag har haft en fantastisk vinter med bra vänner och omringats av hundar, nya erfarenheter och massor av ny lärdom. Dem varnade mig om polarhundssjukan, men jag tänkte aldrig att jag skulle bli smittad såhär snabbt. Jag längtar redan efter nästa valp, efter att få bygga upp mitt egna spann som grundar sig på Yaraks fart och dragkraft tillsammans med Qaniks envishet och trygghet. Vilka hundar! Vilken tur jag har som får börja såhär. Tur, tur, tur! Jag är otroligt tacksam till alla som hjälpt mig på min resa hit, och det ska bli otroligt roligt att se vart livet tar vägen nu.

Vill du veta mer om Amanda?

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln