2017 > 01

När kan jag börja träna min hund?
 
”När kan jag börja träna min hund” Är den frågan jag hör och ser mest inom hundsport sammanhang. Och det är en helt rimlig och logisk fråga. Det är många som skaffar valp med tankarna och förhoppningarna om att denna valp är en blivande tränings och tävlingskompis, jag var en av dessa när jag skaffade Gustur för 1,5 år sedan. Jag önskar det fanns ett tydligt och konkret svar på denna fråga, men det gör det inte. Alla hundar är individer och behöver olika förutsättningar och faktorer för att kunna prestera. Vad man tränar och hur man tränar spelar även det stor roll. Men jag ska på bästa sätt försöka förmedla den kunskap jag har gått ut efter när jag planerar träning av hund.
Vad är träning? Begreppet träning är stort, och alla har sin bild vad träning är. Dessutom finns det passiv och aktiv träning, mental och fysisk träning. Eftersom denna blogg handlar om draghundar så är min utgångspunkt här fysisk träning för hund. Dragträningen kräver fysik av både hunden och människan, men man behöver även träna lydnad och kommunikation för att få allt att fungera. Fysisk träning för mig är när man anstränger kroppen så mycket att den måste anpassa sig för att klara belastningen, detta brukar kallas att man deformerar vävnaden inom fysiologin, tex för att orka bära mer måste muskelvolymen öka.
Oavsett träning så finns det två faktorer som är grundläggande när man ska planera sin träning; Förutsättningar och Mål. Förutsättningar är vad man har att jobba med. Där kommer din egna förmåga in, vad kan du, när har du tid och vilka redskap har du att tillgå. Miljön runt omkring är en annan del, hur är underlaget, är det varmt eller kallt, kan jag träna själv eller med andra. Den viktigaste faktorn här är såklart Hundens förutsättningar. Ålder, storlek, ras, motivation, eventuella skador är alla viktiga att ta hänsyn till och lägga upp träningen efter. En liten hund på 12 månader är ofta färdigväxta medans en större hund på 12 månader inte vuxit klart än. Samtidigt som en hund på 10 kg behöver ta i mycket mer för att dra en cykel jämfört med en hund på närmare 30 kg. När man lägger upp det såhär visar det tydligt att det inte finns något universellt svar på frågan om när man kan börja träna sin hund.
Vad man har för mål mer träningen är alltid viktigt att ha med i planeringen av sin träning. Jag brukar använda mig av SMARTa mål, det vill säga
Specifika, tydliga mål gör det lättare att planera in träning                                                    
Mätbara, så du ser om träningen ger resultat eller inte
Accepterade, att detta är hållbar och sund träning som gynnar hälsan.
Realistiska, hitta en lagom nivå, man vill klara sina mål samtidigt som man ska behöva kämpa lite för att nå dit
Tidsbestämda, när ska målet vara uppfyllt
Man kan självklart ha många SMARTa mål samtidigt, både långsiktiga och kortsiktiga. Sin träning lägger man sedan upp efter dem förutsättningar man har idag för att nå sina mål.
 
Så NÄR kan jag börja träna min hund? Mitt svar blir; NU! Du kan börja träna din hund utifrån dem förutsättningarna ni har idag. I början kan träningen bestå av att bara lära in höger och vänster kommandon. Första springpasset borde endast vara en normal promenad men som innehåller en kort sträcka med lite lätt jogg. Sedan kan ni långsamt och succesivt öka träningen och belastningen för att nå målen ni satt upp. Genom att ha tydlig plan och mål ser man snabbt om träningen ger resultat eller går åt fel håll. Om det utvecklar sig negativt kan man snabbt stanna, backa bandet och börja om ännu långsammare. Lär känna din hund, vad visar den för tecken när den är pigg respektive trött, vad är normal temperaturen, hur mycket brukar hunden dricka? Små förändringar i hundens beteende ger oss svar på hur den svarar på träningen.

Sammanfattningsvis finns det tre viktiga delar jag önskar kunna förmedla genom denna text. Träna utifrån vad ni har för FÖRUTSÄTTNINGAR. Öka LÅNGSAMT OCH SUCCESIVT för att nå era MÅL.
Lycka till!
 

Vill du veta mer om Amanda?

Läs hela inlägget »

Nu i Augusti är det 10 år sedan jag skaffade min första siberian husky, vilket även kom att bli min första egna hund. Där och då hade jag nog aldrig ens kunnat fantisera om alla de äventyr denna lilla tös skulle dra med mig på och vilken stor betydelse hon skulle komma att ha.

För 10 år sedan hade jag ingen aning om vad en dragsele var och än mindre om att sporten ens existerade. Men tack vare uppfödaren till min första, och även andra hund, kom jag i kontakt med draget och det har gått från att bara ha varit en kul grej till att bli en livsstil och passion.

Första gången jag testade drag var i slutet av februari 2009 och jag minns det som igår. Det var en grå och regnig dag någonstans i de skånska skogarna och jag ställde mig på trehjulingen med skräckblandad förtjusning och svischade
iväg med två hundar framför, en helt fantastisk känsla. Och trotts den paniken som uppstod när vi skulle vända tillbaka och det bara blev ett enda kaos av alla linor och hundar var jag helt såld. Efter detta införskaffade jag mig en egen
kickbike och på den vägen är det.

Det som jag verkligen gillar med dragsporten är att det är så enkelt och så
otroligt roligt att utöva tillsammans med din(a) bästa kompis(ar), och att det går att utöva oavsett om du har en tax, pudel eller en renavlad draghund. Det enda man egentligen behöver för att komma igång är en dragsele, expanderlina och ett dragbälte och så är det bara att börja springa, eller så tar man och dammar av cykeln/skidorna. Krångligare än så är det inte :)

Själv har jag fått otroligt mycket hjälp av de ”gamla rävarna” längs med vägen, vilket har tagit mig dit jag är idag och det är jag väldigt tacksam för. Jag är själv inte den som vill vara festens mittpunkt och är inget större fan av att stå och föreläsa men att få prata om något man verkligen brinner för och få introducera sporten för fler och kunna ge tillbaka av det man själv fått, gör jag mer än gärna.

Sedan hösten 2013 har jag tävlat på elitnivå i 4-spann på både barmark och släde sprint och det har blivit en hel del medaljer. I år blir det inte så mycket tävlande då jag tyvärr haft lite otur med skador och även har en generationsväxling bland hundarna. Men till nästa säsong har jag ytterligare 6 tävlingsklara, varav 4 är egenuppfödningar så det ser jag verkligen framemot. Så i vinter ligger mer fokus på att köra in unghundarna och lägga en bra grund för dem.
För att göra en lång historia kort så har jag gått från en hund, jobbat som styrman och bott i lägenhet i Malmö till en flock på 13 hundar och bosatt i slädhundsmeckat Kiruna, där jag idag jobbar som chefs handler på en turistkennel. Så ni kommer att få ta del av min vardag på kenneln och följa med på våra äventyr och så får man se vad framtiden för med sig.

Vill du veta mer om Malin Granqvist

Läs hela inlägget »

IronDog Österrike 2015

En tävling som inte är lik de andra inom draghundsvärlden.
Jag blev kontaktade av Thomas Minnich som nu mera bor i Helgum, Västernorrlands Län med sin fru Ingrid. Han tyckte att vi skulle dra ihop ett gäng och åka ner till Österrike och tävla i Iron Dog. En tävling som består av 3 starter på under 24 timmar med samma hund. Ett Triathlon med hund.

Start 1: 200m simning, 4 km cykling/kickbike och 4 km löpning.
Start 2: Nattlöpning med pannlampa 4 km.
Start 3: 200m simning, 4 km cykling/kickbike och 4 km löpning.


Vi lyckades samla ihop ett gäng och fixade lite sponsorer och sedan var vi påväg ner till Österrike i bilar. Bara resan ner är ett minne. Under hela resan höll vi ihop och hade så roligt. Det var Jag ( Linda), Irene Ax, Irene Hansen, Pernilla Lindeberg, Kent Lagergren och Thomas Minnich som åkte, eller ja Thomas var redan nere. Vi bodde i tält på tävlingsplatsen, förutom de två första nätterna då vi tältade hos några bekanta till Thomas som också var med och arrangerade tävlingen, Tamara och Reinhard som också kom att bli otroliga vänner för livet. 

Jag valde att tävla med min första hund Zero. En krävande bana som kräver en hund du kan lita på, där av att det blev Zero. Jag vet att han ställer upp när det behövs. Plus att han är den enda som skulle simma med mig.
Vi samlade ihop oss och tränade men också så passade vi på att gå banorna som var nått helt magiska om man jämför med Svenska barmarksbanor. Cykel och kickbikes banan var lite med livet som insatts på vissa ställen, det var rötter, skarpa svängar och vattendrag som man skulle ta sig över. Löpningen var lika så. Ett ställe på löpningen så fick du klättra med hundarna, ta dig nedför så pass sluttande backar att du fick kana ner på rumpan och springa i bäckar. Den avslutades med att man fick hoppa mellan stenar innan du kom upp på raksträckan innan mål.

En helt otrolig tävling som går varje år och där flertalet av deltagarna återkommer år efter år. Tyvärr fick jag förhinder detta året och kunde inte följa med, men hoppas på att åka nästa år igen. Irene Ax, Pernilla Lindeberg och Kent Lagergren var dock på plats i år igen och visade upp den Svenska styrkan.

Bild från där vi simmade
Bild från där vi simmade
Del av löpsträckan, klättringen, Thomas står och inspekterar
Del av löpsträckan, klättringen, Thomas står och inspekterar
Del av löpsträckan, Irene Hansen och Thomas kollar snabbaste vägen över.
Del av löpsträckan, Irene Hansen och Thomas kollar snabbaste vägen över.
Del av cykling/ kickbike sträckan. Kent, Thomas och Tamara diskuterar.
Del av cykling/ kickbike sträckan. Kent, Thomas och Tamara diskuterar.
Jag och Zero kämpade oss till en 12:e plats av dryga 48 startande (mixad klass).
Jag och Zero kämpade oss till en 12:e plats av dryga 48 startande (mixad klass).
Trötta och glada att vi kämpade oss igenom vårt första Iron Dog ihop.
Trötta och glada att vi kämpade oss igenom vårt första Iron Dog ihop.

Vill du veta mer om Linda Lindqvist

Läs hela inlägget »

Varje gång jag ska skriva ett inlägg börjar jag med att stämpla en rubrik. Det intressanta är att när jag stämplat in min rubrik och är hugget i sten-säker på vad jag ska skriva om så hinner rubriken ändras ca 10 ggr under inläggets lopp, just för att när jag väl är igång så är det som att alla tankar, alla upplevelser och framförallt alla KÄNSLOR bara sprudlar ut, viket gör att det ena leder till det andra och VIPS så är gick man från "öronvård" till "VM 2015".

Ofta kommer min inspiration från någon helt brutalt osammanhängande situation och tanken slår till från ingenstans, att DET DÄR men måste jag skriva om. Men lika snabbt som den kommer kan den också försvinna så jag måste skriva ner det fort som satan innan det är borta igen. Och detta händer kanske 4 ggr om året, vilket gör att jag varit orolig för hur jag ska klara av detta upplägget med att skriva ett inlägg i månaden. Men då slog det mig att mitt "bekymmer" att rinna iväg på ett annat spår och börja fundera kring en tredje sak samtidigt som jag skriver om någon annat - kan användas för att detta ska gå ihop! 

Med andra ord tar mina inlägg aldrig slut, utan det är som ett enda långt inlägg, fast med olika ämnen, därav kan dom ibland sluta i något som känns som "mitt i" osv ;)

Min Xoxi

Vart var vi? Jo, prestationsavel, köksavel & rasavel, det var den senaste tråden.

Jag lovade att fortsätta men ack var det rycker i ett annat ämne, som jag ändå anser har väldigt mycket med saken att göra, men jag ska försöka hålla mig denna gång och vänta tills detta ämne är klart innan jag smyger över!!!

Jag nämnde i förra inlägget att jag är uppvuxen, präglad, "lärd" att det är SKK som gäller. Allt annat är BAJS. - "Man ska veta vad man håller på med och allt sånt hittar vi på avelsdata." Problemet med SKK är att vi lär oss att allt som står inom SKK är "rätt", vi litar på att dom gör allt för att våra hundar ska ha de bästa förutsättningarna, och NOG gör dom det individuellt, men i avelsfrågan då? I'm not so sure...

Går man in i en diskussion med en blandrasägare och ifrågasätter "hur kan man stötta köksaveln" får man ofta tillbaka - "blandraser är friskare än renraser!!!". Hm, visst finns det friska blandraser & sjuka renraser, men att det ska vara ett argument bra nog för att försvara "min hund är söt, din hund också, ska vi para?"-avel är bara BIG NO.

MEN, hur mycket det än tar emot så finns det viss sanning i det där. Rasavel är knappt i hälften av fallen sund(men detta försvarar inte köksaveln). Visst, allt är individuellt, och RASindividuellt framförallt, men tittar man på RAS-kraven så blir man ibland mörkrädd. När du har en liten ras(få individer) och du måste börja göra uppoffringar i aveln för att komma vidare, och du inte längre kan välja en hund som har ALLT utan det måste gå igenom trots ett skönhetsfel, eller en mental brist, eller till & med hälsomässig brist, ja vad är slutresultatet då? För den vanligaste lösningen i denna fråga är att oftast ligger skönheten som prio 1, och det är vi vidriga människor som gör det valet, och där står vi med klådor, HD/ED fel, andningsproblem, Epilepsi, rädslor, dåliga nerver & aggression. Och detta är inte en överdrift, för tittar vi noga har vi det runt oss i träningsgrupper, kompisar, släktningars hundar, u name it.

En annan intressant sak inom Avelsdata är att vissa förlitar sig ENDAST på vad som står där. Man gör en provparning & titta, detta blev ju super? den kör vi på! - Men allt som inte står med på avelsdata då? Alltså missförstå mig rätt, jag är evigt tacksam till SKK, avelsdata & alla möjliga system vi har att tacka, men jag kräver mer kunskap i människorna som använder sig av det. För HUR mycket hysteri har det inte varit inom HD till exempel, och man snöar in sig så djävulskt i dom där bokstäverna för att sedan stå med en kull fulla med allergier & skit för du har inte sett över HELHETEN, och allt står inte på SKK, det är egentligen bara det jag menar, att allt står inte och bara för att det inte står innebär det inte att det inte finns. Sen försvarar man sig med att man "gjorde allt inom RAS", som att det skulle vara ett försvar till att inte ha gjort det lilla extra, och ytterligare bidragit med ett svar på när vi människor försöker göra något "bra" för vår egna vinning.

OBS!! Givetvis blir det ibland fel av flertal andra anledningar, i detta inlägg syftar jag på de som kanske främst avlar efter exteriör och ej prestation.

FORTSÄTTNING FÖLJER
 

Vill du veta mer om Moa Bäcklund

Läs hela inlägget »

Ambassadörer för vår sport

Draghundssport – fartfyllt och spännande. Adrenalinfyllt, endorfiner och naturupplevelser. Det har nog inte undgått någon utav er aktiva därute hur intresset för draghundsporten ökat markant de senaste åren. Det är en oerhört spännande sport och motionsform som alltfler ekipage lockas utav och funnit en begynnande passion för. För vissa har det blivit en rolig hobby, för andra rent utav en livsstil och en karriärsbana.

I takt med att intresset ökar har det vuxit fram allt fler forum inom temat på sociala medier; ett fantastiskt sätt att finna likasinnade och ett slagkraftigt sätt att sprida information på. För nybörjare är det ett enkelt sätt att nå ut med och få svar på frågor de sitter på, för erfarna är det ett sätt att dela med sig av sina upplevelser och teorier, för att inte tala om det sociala utbytet.
Ja, även denna webbsida är ett bevis på att där finns en hunger och en efterfrågan vad gäller information, kunskap och inte minst inspiration därute bland hundägare. Vilket är otroligt roligt att se!

När det är så mycket information som sprids kan det dock lätt bli en djungel att navigera igenom, även för den med lite kött på benen och här tror jag att det ibland är alldeles för lätt att glömma bort att våra verkligheter och utmaningar faktiskt kan se väldigt olika ut. Det är lätt hänt att tappa sitt kritiska tänkande och det är lätt hänt att det blir missförstånd när olika människor delar med sig av sina övertygelser som inte alltid stämmer överens med andras.

Ja, men vad är egentligen lösningen när hunden stannar för att nosa och kissa mitt i dragrundan? Hur får vi våra unga, gröna hundar att förstå att de ska jobba framåt? Hur många träningspass bör man ligga på i veckan? Vilken gångart? Distans? Foder? Utrustning?

Såhär är det: det finns inga universallösningar eller ett enda svar som passar alla.

Jag tror att vi alla gör klokt i att ibland därför ta ett steg tillbaks och påminna oss själva om att det som är verklighet för en själv inte alltid är det för en annan. Det är långt ifrån alla dragsportsentusiaster som verkligen drömmer om att leva tillsammans med stora flockar och satsar på att skaffa sig stora spann. Ja, långt ifrån alla har ens hundar avlade för drag.
Det är inte alla därute som drömmer om att flytta till mer snösäkra marker eller vill lägga stora pengar på de mest omtalade fordonen inom sporten. Det är heller inte alla som vill elitsatsa i tävlingssammanhang – eller för den skull tävla alls. Och inte varenda kotte därute vill lägga varje ledig timme på att köra timmar i sträck i mörkret bakom arbetande hundrumpor. För många ekipage är draget ännu en rolig aktivitet jämte andra. En tränings- och aktiveringsform att göra tillsammans med sin hund. Ett sätt att underhålla, stärka och socialisera. För andra är den stora passionen, det som ständigt ryms i ens tankar och till och med blir ett levebröd.

Vi har alltså våra olika bakgrunder, förutsättningar och drömmar. Våra mål som skiljer sig vitt åt och likaså våra olika teorier och kunskapsnivåer. Vi har olika mycket tid att lägga ned på vår träning och hundar som fungerar på olika vis. När vi då ger råd, delar information, läser bloggar och ställer frågor bör vi därför fundera över vad som egentligen är relevant. Det tar tid att lära sig allting i praktiken och som ny gör man ofta misstag. Som mottagare tar det tid att lära sig sålla bland informationen, att testa sig fram, plocka lite där, plocka lite här och sedan gå på vad som fungerar för en själv och de hundar man har. Har man lite tur kanske man lär känna någon som kan fungera som mentor, men inte alla har den lyxen. Och det är just här som jag tror att det blir viktigt att försöka sätta sig in i varandras situationer, att ibland vidga sina egna perspektiv lite.
Inte minst tror jag att vi alla vinner mycket på att vara en gnutta ödmjuka inför att vi faktiskt inte sitter inne med svaren på precis allting. Oavsett hur lite eller mycket erfarenhet vi har.

Ja, draghundsporten växer lavinartat och med den frågorna. Vi som redan är en del utav det, som sitter inne på erfarenhet och kunskap är således automatiskt ambassadörer för vår sport. Inte bara vad gäller saker såsom hundhållning, utan även rent socialt. Det blir på sätt och vis vår uppgift att välkomna nya in, att hjälpa rookies att ta deras första stapplande steg in i vår fantastiska och fartfyllda värld. Att stötta och coacha, snarare än att kapa deras ben. Är det någonting jag bär med mig av de flera fantastiska mentorer jag mött under de år jag varit en del av draghundssporten, så är det just det. Hur varmt de bjudit in för att dela med sig av sin kunskap. Och hur värdefullt det varit att få se kunskap omsättas i praktiken, att få utbyta tankar och bolla idéer. Att få lyfta mina frågor utan att någon kommit med pekpinnar eller tyckt mina frågor varit dumma.

Idag står jag vid en slags vägkorsning där jag själv börjar få testa mina vingar som coach och har börjat lära ut det jag själv kan. Jag finner mig plötsligt stå där lite på andra änden, men vänner, bekanta och okända som hör av sig med funderingar eller vill få komma ut och köra hund med mig. I takt med att jag får dela med mig av min kunskap märker jag hur jag växer.
Hur jag utvecklas av att tvingas reflektera över vad och hur jag egentligen gör, för att jag ska kunna förklara för andra. Det är oerhört kul och otroligt spännande. Och jag gläder mig över att nybörjare därute faktiskt vågar ta kontakt!

Nu är det min tur att skicka det vidare. Allt som jag hittills har samlat på mig, sållat och format för att det ska passa mig, mina hundar och det vi håller på med. Mina sanningar, men för den skull inga givna sanningar, som kanske kan hjälpa någon annan därute framåt.

Nästa gång vi hörs av här på Draghundar.se ska jag dela med mig av de förändringar som sker i min flock i nuläget; vi väntar nämligen tillökning. Tänk att det snart är dags att hämta hem ännu ett litet stjärnskott! Hur jag jobbar med henne och förbereder henne inför livet som draghund, det får ni läsa mer om i nästa inlägg.

Vill du veta mer om Nicole Fhors?

Läs hela inlägget »

Det här med att bli nybliven polarhundsägare blev intensivt för min del. Impulsivt och rättfram så dundrade det in en hanhundsaggressiv omplacering på 5 år till min flock. Den ståtlige Noatak's Glacier Uyarak Du Nuna. Det var inte alls meningen att jag skulle äga två malamuter inom loppet av 3 veckor.

Jag tänkte inte ens skaffa malamute förrän 2018, då med en parning som Team Snowquest hade länge planerat med den fantastiska tiken Khaleesi, som jag känt sedan hon var valp. Men Khaleesi ville annat. Hon parade sig självmant med Is - och tänk vilken tur det blev. När Sandra först skrev till mig att Khaleesi hade ploppat ut 8 valpar trodde jag inte mina öron, som såklart i samma veva kunde jag inte tacka nej när erbjudandet kom. Tankarna börjar såklart snurra, där man funderar på om man verkligen har tid för en valp just nu. Men egentligen, NÄR är det rätt tid för en valp? Har man någonsin "rätt tid" för en valp? Så jag började längta, drömma och skriva träningsplan till valpen.

När Qanik och hennes syskon var 6 veckor gammal så fick jag förfrågan om att ta över den här hanen på 5 år. Ödet ramlar in, tänker jag. Har jag verkligen tid och möjlighet för att ta hand om en valp, och en problemhund? Plus mina två andra relativt unga hundar. 4 hundar och jag. Jo, men när en hund möter avlivning eller "rehabilitering" av en problemhundskonsult så kunde jag inte låta Yarak gå till spillo.
Så, jag satte mig i bilen för att åka 110 mil enkel resa rakt upp i Sverige för att hämta hem honom. Redan där och då föll jag pladask för hans vackra utseende och hans vänliga blick.

Så, nu står jag här. Med Qanik 9,5 vecka gammal och Yarak 5 år gammal. Den här bloggen kommer att handla mestadels om Qanik, hur ni ska få följa hennes träning till att bli en färdig, vuxen draghund och samtidigt kombinera detta med rallylydnad. Det blir min och hennes nybörjar-resa tillsammans, eftersom allt det här med polarhund är som ni nyss läst väldigt nytt för mig.
Som den beteende- och hundnörd jag är så kommer jag skriva en del om inlärning och hur jag tränar min valp. Varför jag tränar på ett visst sätt och vad det kommer att leda till.

I skrivande stund har jag haft Qanik i en vecka. Den veckan var väl (förvånansvärt nog) inte riktigt som jag planerat. Så den där valp-träningsplanen jag skrivit ligger vi efter lite med. Vi har mest spenderat tiden i bilen, för att resa upp till Boden på Snöträffen. Malamuteklubben ville ha funktionärer, och jag ville lära mig om hur en draghundstävling fungerar. Samtidigt som jag ville finnas tillhands för Sandra och hennes spann som skulle meriteras i DP60(Det blev ett förstapris och dessutom vann dem klassen med den oslagbara tiden 04.52.06)
Snöträffen innebar ju däremot en hel del ensamhets- och socialiseringsträning för Qanik. Detta var otroligt nyttigt för henne och vi alla inblandade är väldigt imponerade över hur lugn och accepterande hon var över hela situationen. "Dem ska lära sig i tid" var kommentaren jag fick av dem flesta som hälsade på henne där uppe, och ja det ligger ju en sanning i det. Inte nu förrän en vecka senare får vi komma hem till Mora på grund av en hel del omständigheter. Så nu ska vår träning börja på allvar!

"Allvar?" tänker ni säkert nu. "Det är ju bara en liten valp.."
Jag ska förklara. Fram till att valparna är 16 veckor gamla går dem igenom en period som kallas för socialiseringsperioden. Det en valp lär sig under den här tiden är det som sitter mest befäst hos hunden i resten av hundens liv, och det går lättast/snabbast att lära valpen det du vill att den ska kunna fram tills att den är 16 veckor gammal då den är som mest tillgänglig för nya upplevelser och ny inlärning under den här perioden. Önskade beteenden och även oönskade beteenden befäster sig väldigt lätt för hundarna i denna ålder - så därför gäller det att lättsamt sätta fart. För sedan när valpen har fyllt 16 veckor bör den få återhämtning samt vila av all den nya information som man proppat in den lilla hjärnan.

Vad är nu mitt mål med Qanik fram tills att hon är 16 veckor gammal? Detta innebär att jag har alltså 6 veckor på mig att träna henne till att bli den önskade vuxna hund jag vill ha i framtiden. Vad vill jag ha för hund i framtiden?
En lycklig och lydig hund. Jag kommer att klickerträna Qanik och jobba en hel del med freeshaping, vilket innebär att jag kommer förstärka alla önskade beteenden som hon självmant bjuder på. Jag kommer också att lära henne början på fritt följ, fotposition, ögonkontakt med och utan störning, början på apportering, inkallning, följsamhet, kroppskontroll, ökat samarbete med mig och resterande hundar/människor i flocken, dragvilja i olika träningsformer samt passivitet.
Jag vet att det låter mycket, och kanske tillochmed kravfyllt. Men allt detta kommer att göras på hennes egna initiativ, med lekfull inlärning och såklart totalt kravlöst.

Välkomna på vår resa! Qanik kan ni följa på hennes egna instagram @malamuteqanik, och resterande flocken kan ni följa på @pawsofamanda.
Om en månad kommer jag att ge er ett nytt inlägg med nya mål, vad vi har tränat, hur jag har tränat det och såklart RESULTATEN av den träningen. För vad är träning utan resultat?

Vill du veta mer om Amanda

Läs hela inlägget »

Att jaga en känsla
 
Som för många andra barn så var mitt första möte med draghundar ett gäng med huskys på en skidort i fjällen. Ett gäng fluffiga hundar med häftiga ögon som ivrigt väntade på att få dra iväg med släden med turister genom det vita landskapet. Jag ville så gärna åka men fick inte, och inte hade vi någon egen hund som jag kunde testa med utan det skulle dröja många år innan jag äntligen fick testa på det här med draghund.
 
2009 åkte jag iväg till Filipstad, ett par mil norr om Karlstad, för att titta på en barmarkstävling. En tävling som hade drygt 20 starter, vilket är lite skillnad mot dagens barmarkstävlingar där antalet starter utan problem kan ligga runt 80-100 st, och bestod nästan uteslutande av förare från närområdet. Jag stod vid starten och såg förare som tillsammans med sina fågelhundar, blandraser, alaskan malamute och siberian huskys göra sig redo för starta, alla lika upphetsade vilket somliga hundar ljudligt visade med hjälp av sina röstresurser. Energin som frigörs när ett taggat ekipage startar är helt otrolig och jag blev alldeles lyrisk av att se hundarna göra det de älskar. Efter ett par polarhundar så kom ett annat ekipage till start, ett ekipage som kom att bli en inspirationskälla för mig, nämligen Hans Pettersson med sin riesenschnauzer Lack. De visade mig att det går alldeles utmärkt att konkurrera i draghundsporten med en ras som inte är avlad för ändamålet, och dessutom göra det med bra resultat, och Hasse har under årens lopp alltid delat med sig av sin kunskap och sina trix.

Sedan dess har jag tränat och tävlat mina riesens och även spaniels inom såväl barmarksdrag, nordisk stil som slädhundsstil, så väl i Sverige som utomlands. Att träna drag är något av det roligaste jag vet men för att hålla min motivation uppe så måste jag ha lite tävlingar inplanerat i min kalender som mål, annars blir det lätt att de där träningspassen i +2 och ösregn inte blir gjorda. Oavsett vilken stil jag tävlat i och oavsett vilka utav mina hundar jag kört så har tävlingsmålet varit att jaga våra konkurrenter och att försöka ta oss så högt upp på pallen som det är möjligt. Men det finns något annat som jag också jagar, som inte kan mätas eller jämföras med andra, som ofta kan innebär att man står högst upp på pallen men som inte nödvändigtvis behöver innebära att man vinner tävlingen, nämligen en känsla.

Den känslan kan bäst beskrivas med ordet "flow". Känslan av flow är att ha gjort ett perfekt lopp tillsammans med sin hund eller hundar, när precis allt stämmer och när man tillsammans har klarat av en bana och tacklat dess utmaningar. Den känslan är svårslagen och när man väl känt känslan så blir den som en drog. Man vill ha mer, man vill känna den igen, och igen och igen.
 
Under åren har jag fått uppleva flow flera gånger tillsammans med mitt gäng hundar men det finns ett lopp som speciellt etsat sig fast i mitt minne. Det var när jag och min riesenschnauzer Timmie tävlade i BW B (cykel damer - grupp B) på SM i Filipstad. Den banan är krävande med sina många uppförsbackar som är både långa och branta. Jag minns hur Timmie tog varje kurva helt perfekt, hur han svarade på varje kommando i samma sekund som jag tänkte dem och hur han sprang förbi andra ekipage utan knappt notera att de var där. Jag minns när vi kom ut på en lång och flack raksträcka och att han då la sig ner ännu mer i selen och tog i som om det gällde livet, utan att jag bad honom. Jag minns hur vi tillsammans kämpade oss upp för den sista branta backen, där både han och jag tog i för kung och fosterland, innan banan sedan slingrade sig ner mot stadion och målet. När vi kom i mål så kommer jag ihåg hur sekunderna inte kändes viktiga, att det inte spelade någon roll om vi vann eller kom sist. Känslan av flow tillsammans med Timmie slog allt och det är den känslan, och jakten på känslan, som motiverar mig än idag.

Vill du veta mer om Anna-Carin & Team Lillaliam

Läs hela inlägget »

Ledarskap...vad är det egentligen?

Hej allihopa!
Mitt första blogginlägg här på sidan, just nu är det -42 grader här utanför Kiruna. Alla mina 20 hundar myser på inne i värmen och träningarna är inställda… Men, det verkar inte hålla i sig så snart är vi igång för fullt igen. Ibland är det bra med lite vila också!

Här ska ni få läsa mina tankar kring ledarskap. Ett laddat ord som är enormt vanligt att använda vid ex. vissa hundproblem. Kom ihåg, detta är mina tankar och erfarenheter och det som fungerar för oss. Ni får gärna kontakta mig om ni har några funderingar.

Man har ju fått lära sig allt om ledarskap tidigare. Att hunden aldrig skulle få ta initiativ till nåt, man fick aldrig leka med hunden om den kom och ville leka, man fick inte gosa med hunden när den kom för att gosa eller ge den uppmärksamhet när den "frågade" efter det, den fick aldrig vinna en lek där ni kampar med hunden. 
Hunden ska alltid gå sist in och ut genom dörren, hälsas på sist när man kommer hem, äta efter att familjen har ätit... ja, man ska helt enkelt visa att hunden inte betyder nåt och att det är vi som bestämmer!
Om man inte följer dessa regler så kommer hunden att ta över och börja bestämma.. Men HALLÅ, bestämma VAD?? Ta över HUR?? Att det ALLTID är ägaren som ska ta initiativ till ALLT som hunden ska göra.. hmm, hur kul blir det då? VISST, vissa raser/individer kanske kräver lite mer riktlinjer, men att vi som hundägare ska hänga upp oss i ledarskap, tror jag inte riktigt på!
Ja, nu kan jag bara skriva hur jag gör, och hur jag ser på "ledarskap"
Jag lever ihop med en stor flock, just nu 20 hundar och två katter… Mina hundar RUSAR ut genom dörren så snart jag öppnar den, långt innan jag tar mig ut.. (Ja, jag bor så att jag kan öppna dörren och släppa ut de, bor man i lägenhet eller annat, så förstår jag att hundarna inte kan rusa ut, men då handlar det om lydnad och inlärning, inte om ledarskap) Mina hundar äter oftast innan mig, tigger vid matbordet, och får rätt ofta smaka på det som vi äter...från matbordet :) Kanske för att jag vill ha en hund som tigger, och tror inte att dom en dag kommer att hoppa upp på matbordet och "ta över" det ;-)
Anledningen till att jag gillar hundar som tigger, är att om min hund tigger, betyder det att jag har något de vill ha, och jag kan få de att utföra något för att få det.
De får ligga i soffan, och jag anpassar mig till vart dom ligger, inte så att jag kör ner dom om dom ligger på "min" plats.. och jag tror absolut inte att dom en dag kommer "ta över" soffan eller sängen heller.. Men vem vet? ;) De kommer rätt ofta och lägger sig i mitt knä, eller nära, för att få lite närhet och gos, och inte har jag hjärta att köra bort dom då, för jag vill ju oxå ha närhet, och värma mina händer i deras päls, och jag tror absolut inte att dom känner nåt övertag även om det oftast är dom som kommer till mig för att få lite gos. Rätt ofta (typ jämt) kommer dom med leksaker och vill leka, vissa oftare än andra, och inte kan jag säga nej till lite lek, där jag lägger inte lite träning, även om det är hunden som kommer och bjuder upp till lek....och kan nån säga åt mig hur det kan göra att mina hundar en dag kommer ta över??

Så här brukar jag förklara mitt "ledarskap".
Jag tycker man ska ha en kompis relation med sin hund, en sån där kompis som  man alltid vill hitta på saker med (var kanske mer vanligt när man var ung och gick i skolan). En som man såg upp lite till och ville umgås med....just för att det var ROLIGT att umgås med den personen. Tänk om alla hade fått en sån relation med sin hund! Hunden ser upp till sin ägare och vill bara vara med h*n, för så blir det, om man har en sådan relation. Så även om mina hundar rusar ut genom dörren, (visst, bor man i lägenhet, så kanske man ska ha lite kontroll när man går ut genom dörren) äter från mina händer vid matbordet, skäller när det kommer folk, ligger över mig i soffan, får oftast leka när dom vill, så tycker jag att jag har en rätt bra relation till dom och det märker man på annan typ av vardagslydnad. Inkallning till ex. mina hundar vill ju vara med mig, så det finns inget intresse att rusa iväg till andra/annat, dom vet att det händer nåt kul när jag ropar på dom! Jag kan faktiskt säga åt dom att gå å lägga sig på bädden om vi har besök, och dom är rätt bra på att lyssna, även om jag inte följer "lederskapsreglerna"

Jag vill oxå umgås med hundarna, och leka med dom, och ser det mer som en kompis relation än ett ledarskap! På så sätt är man mer ärlig mot sin hund, och jag tror att hundarna förstår mig bättre. Jag är heller inte den som hela tiden är där och sätter regler och bestämmer vad dom får göra och när dom får göra det. Förstår att ingen vill umgås med en sån människa ;) Självklart har jag regler, och vissa saker får dom ju absolut inte göra, men det får inte gå till överdrift, som det känns som att det gör när man pratar med nån om ledarskap....man blir den tråkiga tjatiga hundägaren, som hunden tappar intresse för ganska snabbt.

Om man från början har en bra och rättvis relation med sina hundar så kommer de även att ta en korrigering på ett bättre sätt. Om vi tänker så här:
Om någon jag inte känner så väl, eller har en bra relation med säger något som kan tolkas som negativt till mig, så blir det direkt försvar och irritation.
Ex. om någon skulle tycka att jag hade fel färg på min tröja (som ett exempel). Medan om en nära vän skulle säga åt mig att den tröjan kanske inte riktigt passar, så tar jag det på ett bättre sätt.. Tänk efter, nu känner ni väl igen detta? De ni har nära och bra relationer med kan ni ta ”korrigeringar” från på ett bra sätt, medan de ni har en sämre relation med är det svårare att ta en ”korrigering ifrån?
Mina hundar är mina bästa kompisar, och jag gör allt jag kan för att vara deras bästa kompis. Det ska vara kul, ge glädje och vänskap!! Finns inga bättre vänner ;)

Så det var mina ord om ledarskap, finns säkert många olika tankar om detta och alla får göra på sitt sätt. Jag har iaf hittat ett sätt som jag och mina hundar trivs med och det viktigaste av allt, VI har kul!! :)

Hur jag jobbar med att stärka relationen, och hålla en bra balans i flocken får ni läsa mer om i nästa blogginägg från mig!

Kör hårt så länge!

Vill du veta mer om Cari & Topdog

Läs hela inlägget »

Hej!

Fick frågan om att skriva en blogg och första svaret är ju självklart ALDRIG!
Man har ju inte tid men när jag funderade en stund så självklart kan jag skriva några rader då och då för att vi behöver visa oss mer tillsammans inom vår sport är mina tankar.
Det finns så många duktiga hund människor där ute som jobbar med hundar och älskar den sport vi håller på med.

Jag heter Mats Pettersson är 45 år gammal har jobbat som Ambulans Sjukvårdare i 15 år, spelat Ishockey i 20 år och ÄLSKAT hundar i 45 år.
Hundar och djur är och har alltid varit ett stort intresse då min morfar drev en av Kirunas Första Hemma kennel där jag rastade hundar och sprang med de.
"Morfar när jag blir stor då ska jag ha mins 5-6 hundar"
Idag har jag 80 vuxna Alaska Huskys och jobbar med mina hundar varje dag på Kiruna Sleddog Tours. Där vi driver ett turism företag med guidade turer.
Jo jag älskar mitt jobb och det ger mig möjligheter att göra det jag vill mest, att tävla med hundarna och utmana mig själv och förbereda oss inför världens längsta hundspanns tävling Iditarod.
Där jag som enda Svensk med egna hundar deltagit de tre sista åren och genomfört loppet med 12 till 13 hundar i spannet.

I skrivande stund är vi inne i en intensiv tid med turism jobb och långdistans träning. Jag har precis genomfört 400 mil vid års skiftet i tränings mil med de 20 hundar jag tränar inför Iditarod

Följ med mig i min blogg och på mitt äventyr framöver så skall jag berätta mer om min filosofi med hundarna. Hur jag tränar och förbereder både mig själv och mina bästa kompisar (hundarna) inför Världens Längsta Hundspanns tävling.

Vårt Safari Base där vi bor med våra hundar utanför Kiruna.
Vårt Safari Base där vi bor med våra hundar utanför Kiruna.

Vill du veta mer om Mats Pettersson & Kiruna Sleddog Tours

Läs hela inlägget »

Förberedelser inför SM och hitta rätt fokus innan tävling

Jag heter Emma Hammar och kommer blogga den 1.a varje månad på draghundar.se. Tycker verkligen det här är jätteroligt att få vara med från starten och blogga om mina erfarenheter inom draget. Jag tänkte att mitt första inlägg ska handla om mitt och Yxas deltagande i vårt allra första SM 2016.
Jag kommer dela in min upplevelse om SM i flera delar och i del 1 går jag igenom förberedelser inför tävling och hur jag fokuserar för att hantera nervositet och ta hand om min hund på bästa sett. I del 2 berättar jag vidare om tävlingen och hur det gick  

Jag är en inbiten tävlingsmänniska och har alltid varit, så det har hela tiden varit en självklarhet att jag ska tävla drag. Däremot har jag inte haft hundar som har kunnat tävla av olika anledningar med framförallt på grund av skador. Så jag har hållit träningen på aktiveringsnivå tidigare år. Men det här året 2016 så har min Border Collie Yxa blivit tillräckligt gammal så jag kunde börja träna henne på riktigt med kondition och styrka. Jag och Yxa deltog i vårt första SM i Timrå i början av oktober 2016.

Vi tävlar i DBW som är cykel, dam. Vilket innebär en förare på cykel och en hund som drar framför. I den här klassen tävlar damer och herrar för sig. Det är för att i klasserna med en hund så har förarens kondition och styrka stor betydelse. Eftersom Yxa är en Border Collie går vi i B hundsklassen vilket är alla övriga raser som inte tävlar i A eller C klassen. I B hundsklassen är det väldigt spritt med raser och alla med olika förutsättningar.

Jag hade inga höga mål inför SM då det är vårt första. Så mitt mål var att vi skulle delta och strunta helt i resultat. Jag själv har begränsade förutsättningar med min whiplashskada och jag kom igång lite sent med min egen träning. Så mina förberedelser låg i att se till att jag och framförallt Yxa får en riktigt trevlig upplevelse tillsammans.
Först ville jag inte ens nämna att jag och Yxa skulle till SM för jag var så rädd att någon av oss skulle skada sig. Egentligen är jag inte skrockfull men jag har sett fram emot tävlingen i så många år och nu när det äntligen var på väg att bli verklighet så kunde jag inte tro att det var sant fören jag står på startlinjen. Vi kom dit vilket var en ren lycka!

Vi började vår SM resa med att åka upp hela flocken på fredagen. Vi checkade in på vandrarhem och åkte för att reka tävlingsplatsen. Jag fick med mig min man och mina andra hundar som hejjarklack. Vi tog en promenad innan mörkret föll och gick hela banan på 4,8km för att se hur den ser ut. Här fick jag mig en smärre chock. Terrängen och backarna de hade i Timrå går inte ens att jämföra med terrängen jag tränar i hemma. Jag tränar mest på flack mark då det är dåligt med backar hos oss. Nervositeten för om vi skulle fixa detta var något jag genast fick ta tag i! Att vara nervös hjälper oss inte. Jag taggade om och konstaterade att vi ska göra vårt bästa och att det här blir ett perfekt tillfälle att se vad vi går för. Jag visualiserade mig banan på kvällen och tänkte ut hur vi strategiskt ska ta oss igenom banan. Vilka var våra styrkor och vilka var våra svagheter för den här banan. Använda styrkorna till max och ha en plan för våra svagheter, det ägnade jag mina tankar åt kvällen innan.

Åter till förberedelserna på kvällen innan. Vi gick banan och tog reda på hur den såg ut och vilka backar och kurvor som kräver lite extra planering. Vi lyssnade på infon och tog reda på vårt startnummer dagen efter. Vi skulle starta 13:17 vilket är en riktigt bra tid för oss att starta. Perfekt!

Inför tävling tar jag alltid reda på allt för att jag ska ha full kontroll. När jag har fullkontroll blir jag heller inte speciellt nervös. I andra sporter har jag koll på hur jag vill ha mina förberedelser inför tävling men vi har inte tävlat så många tävlingar i drag och aldrig ett SM så vet inte alls vad vi hade att förvänta oss. Alltså är det viktigt för mig att ta reda på allt. Har jag koll så kan jag fokusera och jag vet hela tiden vilka uppgifter jag har att göra. Är hjärnan upptagen med fysiska saker att göra hinner jag inte med att vara nervös heller. Jag tänker likadant oavsett vilket sport jag tävlar i men checklistan kan se aningen annorlunda ut. Här delar jag med mig av hur min checklista såg ut inför förberedelserna på SM, vad som är viktigt för mig och min hund. 

Checklista med vad jag går igenom innan tävling

• Vilket startnummer har vi och här efter planerar jag vilken tid Yxa ska ha frukost och om hon ska ha frukost eller äta efter tävling. Gör ett schema för när hon ska få dricka och hur mycket
• Packa min tävlingsväska med rätt utrustning samt värmande kläder för mig och Yxa som vi kan ha på oss precis innan start och direkt efter målgång
• Hur ser tävlingsområdet ut
- Vart anmäler jag?
- Vart är fordonsbesiktningen?
- Vart kan jag parkera?
- Vart kan jag rasta hunden?
- Vart är start och mål?
- Vart kan jag värma upp?
- Övrigt jag behöver veta om tävlingsplatsen?
- Ta reda på vart toaletten finns. Finns det flera? (med en IBS mage är detta livsnödvändigt att veta och med den vetskapen kommer jag behöva den färre gånger än om jag inte vet)
• Kolla så att utrustningen är med och att den är hel. Detta kollar jag både på morgonen/kvällen innan jag åker samt när jag tar fram allt på tävlingsplatsen
• Tid
- Vilken är vår starttid
- Vilken tid jag ska stå beredd vid starten
- Lägger upp en plan för när jag ska börja värma upp oss samt vart och hur länge
- Hur lång tid tar det från uppvärmningsplatsen fram till start att gå 
- Tiden att gå från toaletten till start
- Ha täcke till Yxa och jacka till mig att ha på oss mellan uppvärmning och de minuterar innan vi startar
• Logistik
- Vart kan min cykel stå
- Vart kan jag ha mina saker till mig och Yxa? Vid bilen eller närmare tävlingsplatsen?
- Vart ska min handler vara vid start och vid mål (min fantastiska man som hjälper till)

Allt det här går jag igenom med mig själv tills jag är nöjd kvällen innan. Sen tar jag det även med min man så han vet vart jag behöver honom och när. Eftersom vi har flera hundar med oss upp som inte är med och tävlar behövde vi även planera så vardagen får plats under dagen också. När ska de ha mat och när ska de rastas. Är det inte fixat blir jag lätt orolig för hundarna jag inte ska tävla. Därför ska det också ingå i min planering. Har dem det bra så kan jag släppa tankarna på dem och fokusera på det jag ska göra. Allt kring deras skötsel tar min man hand om.

För varje tävling lär man sig dessutom vad i checklistan som behövs läggas till eller förändras för att den ska passa sig och hunden så bra som möjligt. Man behöver också vara beredd på att saker kan ändras och då faller planen om man inte har en plan B.
Tanken med att ha en checklista inför tävling är för mig att
• Ta hand om mig på bästa sett så jag mår bra
• Ta hand om min hund på bästa sett så hon mår bra
• Ha kontroll på läget
• Veta vad som måste göras
• Minska väntetider (vänta gör mig lätt nervös)
• Ha något att göra
• Ge oss förutsättningar att kunna prestera på topp
• FOKUS! Jag har en plan och jag kan fokusera på tävlingen!

Anledningen till varför jag skriver att jag ska ta hand om mig först är för att om jag inte tar hand om mig mina behov så kommer jag ha sämre förutsättningar för att lyckas ta hand om min hund på bästa sett. Jag har en krånglig mage med IBS och jag har en kropp med smärta på grund av whiplashskadan. Jag måste alltid ha det i åtanke först.
Mina checklistor ovan är de som gäller inför tävling. Sedan hade jag självklart en plan för vad jag skulle göra på banan. Men mer om det i nästa blogginlägg.
 

Vill du veta mer om Emma Hammar & Hundreda

Läs hela inlägget »

Senaste inläggen

Bloggarkiv

Senaste kommentarer

  • Linda » Linda Lindholm:  ”Håller med dig Linda, hösten är en härlig period med sin höga och syrerika luft.”

  • Therese » Linnea Sixtensson:  ”Följer med spänning gärna din resa och få lite erfarenheter, inspiration och tip..”

  • Alexandra » Linnea Sixtensson:  ”Hej och tack Tack för att du skrev detta inlägg och gav mig en känsla av samhö..”

  • Mikaela » Victoria Gideonsson :  ”Snyggt!! Håller på o samlar information inför mitt hundgårdsbygge. ☺️ ”

  • Elena » Amanda Gardelin:  ”Hej! vad häftigt .springa ocr med hund.. Men var hittar jag dessa tävlingar? /El..”