2017

Börja träningen med valpen

I somras blev det en liten överraskning som kom hem till oss med storken. Det var inte planerat men jag är så glad att jag fick förtroendet att förvalta Coworkers Smällkaramell som vi valt att kalla Ösa. Med henne har vi nu tre Australian Shepherds hemma och Yxa vår Border Collie.

Vad ska Ösa bli när hon blir stor? Om matte får bestämma så kommer fokuset ligga på lydnad och drag. Jag vill att hon ska kunna gå bra tillsammans med Yxa så jag kan tävla två- spann med dem i framtiden. Till vardags blir det ett fyr-spann. Träningen för att bli en draghund har redan börjat. Det är så mycket man kan börja med redan när de är pyttesmå. Självklart inte kondition och styrka, men det är bara två delar av väldigt mycket annat hundarna ska kunna.

Alla hundar kan få kondis och styrka det är lätt att träna. Det som jag tycker är viktigast är kämpaglöden och jävlar anammat! Det tränar jag på tidigt. En del hundar har mycket av detta redan med sig genetiskt, Ösa är en sån individ. Så
det tar vi tillvara på och utvecklar så hon verkligen får en stor dos av detta till all framtida träning.

Förutom hantering av mig och ha på sig sele så får hon dra en lätt trasa. Den väger nästan ingenting. Men hon lär sig att ha något bakom som sitter fast och som följer henne. Skulle den fastna så är det upp till Ösa att lösa det. Hon får gå den hårda skolan att man måste lösa problemen själv utan matte. Jag finns där och hejjar på men ta sig loss får hon faktiskt fixa själv! Det är den stora grunden med att få en bra draghund, att den mentala styrkan finns där. Om man hjälper och curlar sin hund så blir det ingen ljus framtid i draget.

Ösa säger ”jag kan själv!” vilket jag tycker är toppen! Jag ska se till att underhålla detta hos henne så hoppas jag att vi tillsammans blir ett grymt team i framtiden :D

Läs hela inlägget »

Tävla - arrangera - mästerskap
Vill börja med att be om ursäkt att mitt inlägg är en vecka för sent! Men har vart en hektiskt månad med tävlingar och hålla i en tävling.

För ganska exakt 1 månad sen var stod jag på startlinjen på årets första tävling i Hällefors. Där hade jag valt att testa mina 3 unghundar för första gången. Nja det gick ju sådär om man säger så. Blev lite för mycket i huvudena för dom, så blev ett väldigt ojämnt drag och stannade upp för alla möjliga konstiga saker. Men det roliga är att dom verkligen tände till och har blivit mer taggade till att dra och har bättre tryck i selen, kommer bli så spännande till vintersäsongen!
Som ni kunde läsa i förra inlägget var jag väldigt nervös för att starta och stå på kicken igen efter allt. Men starta det skulle jag och det gjorde jag, men usch så jobbigt det var. Helt ärligt så var jag livrädd från start till mål. Bröt ihop i bilen och var otroligt besviken på mig själv att jag inte kunde släppa tankarna och bara köra. Pappa och jag diskuterade mycket kring detta och kom
fram till att hoppa över tävlingen som gick i Härnösand helgen efter och istället stanna hemma och träna och få tillbaka självförtroendet på kicken.

Två veckor med träning och jobb gick rätt så snabbt sen var det dags för SM i Falun. Där valde jag att starta med säkra 3 hundar i 1-spann kickbike och 2-spann kickbike. Då det inte riktigt var min typ av bana. Banan var hård och gick 3 km rakt upp och sen vänder det och gick 3 km rakt ner. Då underlaget var väldigt hårt och vasst grus var jag lite orolig för tass och benskador. Så sockar på och att köra med insidan av huvudet. Först ut var Dobby i 1-spann, vi hade en
kanonstart och gick ut först. Jag tyckte att det gick rätt segt hela rundan men Dobby sprang på bra. Taktiken var att gå ut hårt uppför och ta det lugnt nerför så det inte skulle bli några skador. Taktiken verkade funka bra då vi gick in i ledning efter första dagen. Sen var det dags för Zeke och Peak i 2-spann. Kände direkt i starten att det inte kommer bli ett bra race, Zeke dummade sig med att dra otroligt mycket åt vänster och ville inte alls sammabete. Peak fick dra ett stort lass helt själv, både styra och kämpa uppför. När det väl vände och gick neråt, så tyckte Zeke att de var lite roligare och drog på, men då va Peak alldeles för trött så fick bromsa ner dom rätt mycket. Vi körde in oss på en 5 plats efter första dagen. Bara att ladda om för dag 2 och det gör vi bäst med film mys i bussen. Vi hade fått äran att bli sponsrade med en helt grym VW Crafter
buss från Atteviks till SM.et. Så nu vet jag vad jag ska investera i till nästa säsong. Att få plats med både hundar och hela teamet i samma bil var hur härligt som helst. Efter en rolig kvälls hos Annika och Pär som var så snälla och lät oss bo hos dom under helgen så var det dags för dag 2. Kände redan på morgon att idag kommer det går bra och det gjorde det med. Dobby sprang
på allt vad han kunde och utökade ledningen! SM GULD till min lilla buse! Är jätte stolt över han. Zeke och Peak gjorde också ett kanonlopp sprang på riktigt bra, tyvärr ingen pallplacering med dom, men dom är ändå bäst för mig.

Hinner inte mer än hem från SM så är det dags att börja fixa med tävlingen i Nybro som jag och klubben arrangera. I år var Nybro Draget en uttagningstävling till VM i Polen som är nu i november. Vi hade även Worlds Cup och ett för EM då vi arrangerar EM i Nybro nästa år. Det som var nytt för i år var att vi hade ny bana för cykel, kickbike 1 hund och löpning. Så var
mycket att pyssla med den veckan, telefonsamtal, mail, sms, bygga upp banan, fixa nummerlapparna osv. kan hålla på i en evighet. Fredagen kom som sagt väldigt fort och jag har inte hunnit träna mina egna hundar, så står i valet och kvalet att stryka mina egna starter. Men ville ju gärna försöka kvala in till Polen. Valde att bestämma mig på lördagen innan start. Vi hade äran att få finbesök av vice presidenten av IFSS från Finland under fredagen och lördagen. Hon var nere för att kolla banorna och området så det såg bra ut för kommande år.
Hon verkade väldigt nöjd och vi ser verkligen i framemot nästa år och EM.
Lördagen var äntligen här och första starten har gått och kommit i mål, då lugnar man ner sig rejält. Bestämmer mig för att starta i både 1-spann och 2-spann men stryker mig i 4-spann då orken inte fanns. Kör samma hundar som på SM. Hundarna går på bra och lyckas kör in mig som andra bästa svensk i båda klasserna så är jättenöjd. Finns inte så mycket att skriva om dessa lopp då jag bara har låtit hundarna springa på, för jag inte har någon energi. Inte så smart att arrangera och tävla på samma gång. Men det räckte till en plats i landslaget och vi ska på VM i Polen! Är så himla glad och stolt över mina fina hundar!

Så nästa inlägg kommer jag skicka in från Polen. Ha det toppen så hörs vi snart igen! :D

Stort tack till mina helt fantastiska sponsorer som gör allt detta möjligt!
Nybro Energi, Eukanuba, Dragråttan, Rivsan och Sportson Kalmar.

Vill även passa på att tacka fritidsfabriken.se för dom grymma friluftsbyxorna som ni skickad
mig, som jag kan ha när jag tränar och fixar med hundarna!

Läs hela inlägget »

Älskade Höst

Nu är hösten här. Klar och frisk luft, färgsprakande träd och strålande sol. Eller ja, ibland iallefall. Vissa dagar tycks regnet komma nerifrån, det blåser så mycket att jag knappt vågar gå ut och varje träningspass innebär att man får en ansiktspeeling oavsett om man vill det eller inte. Men trots det är nog hösten min favoritårstid! Dessutom börjar ju även barmarkssäsongen vilket alltid är roligt :D Vi har varit ute på två tävlingar som mer fått agera träningstävlingar då vi inte riktigt har kunnat träna på samma sätt som tidigare år, att få till snabba pass på cykel är inte helt lätt när man har hand om två små barn själv större delen av veckorna. Just nu är hundarna superstarka men dessvärre inte så snabba då de gjorde sitt första tempo-pass för lite drygt två veckor sedan men med tanke på årets SM-bana så kanske det inte var så tokigt ändå? Det märker vi om lite drygt två veckor :) 

De skäggiga valparna växer och är nu lite drygt 4,5 månad gamla. Himla lätta valpar att ha å göra med, rumsrena, slappnar av inne och lyssnar fint utomhus trots att de är två stycken som så klart gärna härjar med varandra. De börjar nu komma in i ful-fasen där de gått från att vara sockersöta små borstar till att bli någon slags blandning mellan giraff, kängru och igelkott. Pälsen står åt alla håll och de har noll koll på sina ben! 

Här hemma hoppas vi på ännu en kull med valpar då min springerspanieltik Nikki äntligen har börjat löpa. Efter att ha räknat och hoppats på löp bara för att gång på gång bli besviken så gav jag helt enkelt upp och slutade planera kring ett ev löp och tilltänkt kull. Kurser bokades in och planer smiddes. Vad händer då tror ni? Jo, hundskrället börjat löpa :D Nu är hon parad med en bombhund från Polisen och förhoppningsvis blir det valpar i slutet av november om allt vill sig vägen.

Jag får ofta frågan varför jag har jaktspaniels, speciellt då jag vill hålla på med drag där en hund av större storlek kan innebära en fördel. Anledningen är väldigt enkel. Spaniels är sjukt roliga hundar att jobba med och dessutom väldigt enkla att leva med! De är alltid glada, vill alltid jobba, är enkla att ha med andra hundar och har en bra exteriör som lämpar sig för arbete. Jag skulle kunna tänka mig att ha ett helt gäng jaktspringers i min flock och någonstans finns en liten tanke om att en dag kanske ha så att jag kan köra ett rent springerspaniel-spann. Inom barmarken kan de kanske få lite svårt att hävda sig i toppen på kuperade banor då de ändå går i samma klass som riesenschnauzer, malle, schäfer osv men på flacka banor och kanske även inom slädhundsstil så lär de ju inte komma sist iallefall. Ja, tanken är lockande. Om det blir verklighet någon gång återstår att se, men visst vore det häftiga att komma med ett 6-spann springerspaniels framför släden i medeldistans?

Läs hela inlägget »

Säsongsstart

Nu är det mindre än en vecka kvar till säsongens första tävlingen för mig och vovvarna. Som jag har längtat efter den helgen, då förra säsongen blev otroligt kort pga olyckan på EM i England förra hösten. Längtar inte bara efter att få tävla utan egentligen mest att få träffa alla goa människor och hundar igen. Är redan väldigt nervös då det är många frågetecken till denna tävling. Jag har lagt om träningen helt till denna säsongen, har jag tänkt rätt eller fel är frågan?
Ja det kommer ju visa sig rätt så snabbt, men alltid lite små jobbigt innan man vet. Men det känns bra och det är positivt. Kommer även att starta med tre unghundar som aldrig har tävlat innan, alltid lika intressant och se hur det slutar. Dom går väldigt fint på träningen och har sprungit in sig fint i spannet, så ska nog inte vara några större problem, bara vi kommer från starten och allt stim så löser dom nog det utan problem. Men det jag är mest nervös över är att
stå på kickbiken igen. Har inte kör kickbike sen jag vurpade. Hur kommer jag reagera? Har jag blivit rädd? Kommer jag börja fega i kurvorna? Usch är många tankar som far runt i huvudet.

Samtidigt försöker jag tänka positivt, att jag har gjort det här tusen gånger förut, det är detta jag kan och är duktig på, sen man kan ju inte ha sån otur en gång till och vurpa så illa. Men är väldigt glad att första tävlingen blir på dubbeldraget i Hällefors, både jag och hundarna gillar den banan, inga konstigheter någon stans och lätt körd. Hela denna vecka är det förberedelse för helgen. Tävlings selar och linor ska plockas fram, tävlings utrustningen ska ses över. Bilen ska tvättas, städas och packas. Inför första tävlingen är det alltid lite halv kaos, känns som man har glömt hur det går till. Det jag gör annorlunda i år är att jag inte kommer ”toppa” hundarna till tävlingen. Jag kommer
träna dom som vanligt, tisdag och torsdag den vanliga sträckan. Anledningen är för att jag har tänkt köra denna tävling som en träningstävling och vill inte missa ett träningspass. Normalt bruka jag ”toppa” hundarna till tävlingar genom att köra ett pass mindre i veckan innan tävling så dom taggar till lite extra när tävlings dagen kommer. Nehe dags att stänga igen datorn och komma ut och röra sig lite.

Hoppas vi ses till helgen i Hällefors. Ha det toppen allesammans! :D

Läs hela inlägget »

VÅR TID ÄR HÄR

De här två senaste veckorna har den äntligen infunnit sig. Känslan av att hösten är på ingång. Genom morgonluftens första krispighet under de tidigaste av timmar, löven som stillsamt börjar ändra färg och singla ljudlöst ned till marken så snart du vänder ryggen till. De sjunkande graderna på kvällarna och mörkret som kommer med överraskande hastighet. Vår tid börjar nu. Tiden vi längtar efter hela sommaren. Tiden många av oss spinner drömmar kring och otåligt räknar dagarna till. Härliga, efterlängtade höst! Äntligen dragsäsong igen!

För snart två veckor sedan var vi för första gången ute med alla fyra hundar samtidigt och körde,
Erik två och jag två framför cyklarna. Som alltid i början av säsongen är starterna helt galna och det tar tid, särskilt med unga och orutinerade hundar. Tid att komma i ordning, tid att fixa med rutinerna som nästan känns lite rostiga och särskilt märks det kanske just denna höst för att vi denna inte längre enbart hundar vi är vana vid att köra. Som kan våra rutiner och som man vet
vad man kan förvänta sig av. Det kommer säkerligen ta ett par gånger för oss innan vi hunnit implementera nya startrutiner som får allting att flyta. Jag funderar väldigt mycket på just de sakerna just nu. Rutiner. Inte bara i allmänhet, men också när det kommer till säkerhet.
Riskanalytikern i mig har jobbat på högvarv i vetskapen om att snart kommer dagen då hundarna för första gången sätts ihop till ett fyrspann - för första gången framför en barmarksvagn som jag ännu inte känner som vore den en del av min egen kropp. Första gånger är alltid spännande; man vet aldrig riktigt vad man har att förvänta sig. Jag säger det med en viss skräckblandad
förtjusning, för jag vet att där ligger en viss brist av kontroll i "första gånger".

Just dessa första veckor i september har vi haft semester och passat på att besöka min hemort i Skaraborg. Jag älskar att besöka Karlsborg med omnejd under hösten; där finns så oerhört mycket fina vägar att köra hund på. Ostört och i all evighet. Just denna gång har vi för ovanlighetens skull faktiskt haft en hel del publik när vi kört kring den gamla Kolmilan och det har varit oerhört roligt med den positiva respons vi fått. Människor som nyfiket ställt frågor, som
fascinerats över hundarna och över sporten. Som med genuin glädje vinkat och hejat när de sett oss träna och som uttryckt uppskattning över att få ta del av hur vi jobbar med hundarna. Och för oss har det varit ett fantastiskt tillfälle att vara ambassadörer för draghundsporten. Åskådarna har följt allt ifrån att förbereda utrustning och hundar inför start, startsträckan och ”målgång”, till att rå om dom efter att vi kommit tillbaks från turen.
 

Skolbarnen på friluftsdag utgjorde en del av publiken. Kit och Ratchel tog nöjt emot kel och klappar från barnen.
Skolbarnen på friluftsdag utgjorde en del av publiken. Kit och Ratchel tog nöjt emot kel och klappar från barnen.

Vi har fått till riktigt fina träningspass både med två-, tre- och fyrspann. Ibland har vi också fått sällskap från ekipage som velat lära sig att köra hund. Det har varit lärorikt och väldigt roligt! Det har också varit oerhört kul och fullspäckat med nya insikter att få köra ett lite större spann bestående av egna hundar sådär för första gången. Att få testa dom i olika positioner, se styrkor och svagheter, att få prova sig fram till vad som är ett fungerande koncept. Alla de där startrutinerna jag funderat så länge över har vi nu fått pröva i praktiken och det har visat sig funka bättre än förväntat. Hundarna har verkligen varit otroligt duktiga i starterna! Såpass att jag känt mig riktigt förvånad över hur lugna våra starter faktiskt varit.

Jag märker på Ratchel att hon bär med sig träningen med lugn i starter framför släden - det vi tränade på i vintras när vi körde fyrspann tillsammans med Helen och hennes fantastiska border collies. Jag är väldigt glad för det! Hennes lugn smittar tydligt av sig på de andra, även Eldar som annars kan vara ganska kaosig i starter. På tal om Eldar har han faktiskt sprungit bättre än på länge under dessa veckor! Jämnt, fokuserat och med arbetsglädje. I Kit har vi en oerhörd hjälp av hans erfarenhet som ledarhund för Yabasta-teamet. Han sträcker ut linan i starter, är oerhört fokuserad och en mycket klok, trygg mentor för de yngre hundarna. Sally utvecklas och går från klarhet till klarhet på ett vis som får fjärilar att fladdra i hela kroppen. Hon är ung och grön, men
visar på en enorm arbetsmoral när hon får vara med. Det i sig ger mig som förare nya utmaningar att jobba med; att inte pressa för hårt, att hålla tillbaka, skynda långsamt och se till att hon inte går hårdare än vad kroppen är redo för. Det är lätt hänt att bli för ivrig när man har en hund som VILL mycket. Som är självgående och har ett till synes gränslöst driv. Som visar på en mognad i
arbete som ibland får en att glömma hur gammal den faktiskt är. Sådana hundar upplever jag behöver viss hjälp att hålla igen, för de håller inte igen på egen hand.

Fyrspann för andra gången denna höst. Här med rookien Trixa i wheel som aldrig dragit tidigare och vars matte också följde med på träning. Ratchel jämte Trixa och så Kit och hans elev Sally i led.
Fyrspann för andra gången denna höst. Här med rookien Trixa i wheel som aldrig dragit tidigare och vars matte också följde med på träning. Ratchel jämte Trixa och så Kit och hans elev Sally i led.

Ja, sådan är den. Början på årets dragsäsong. Spännande. Jag ser på allt det nya vi nu är med om och förstår att det här är en säsong som kommer att lära mig oerhört mycket. Om sporten och träningen, om hundarna och om mig själv som förare. Det kommer vara en säsong som sannolikt kantas av trial and error. Utmanande, givande och förhoppningvis förbannat rolig! Vår bästa tid börjar nu.

Läs hela inlägget »

Grönt kort kurs
Som barn älskade jag att åka på ridläger och kurser, att spendera flera dagar med likasinnade samtidigt som man lär sig massa nytt och utvecklas inom sin idrott. Nu i Augusti var det dags för kurs igen men hästsport var bytt mot draghunssport och istället för att vara deltagare skulle jag nu vara kursledare.

Innan sommaren hade jag nämligen förmånen att få gå Svenska Draghundsports Förbundets nya utbildning för att bli Grönt Kort Instruktör och näst sista helgen i Augusti var det dags för mig att hålla min första kurs.
Tillsammans med två lagkompisar från Värmdö BK och i samarbete med Stockholms Avdelningen började kursen långsamt ta form under sommaren och fler och fler anmälningar trillade in. Tillslut blev det hela 16 st ekipage som deltog under två heldagar för att få sitt Gröna Kort.

Det började med kaos, vi hade sedan tidigare fått en sponsor som skulle bjuda på lunch under kursdagarna till våra deltagare, men bara någon dag innan start ställde dem in. Det fick bli en nödlösning där jag handlade och lagade mat under hela fredagskvällen som resulterade i tacos på lördagen och paj på söndagen. Laga mat är inte min starka sida så la med flit luncherna sent på dagen samt efter deltagarna hade fått anstränga sig fysiskt så de skulle vara så hungriga att inte smaken spelade så stor roll. Det verkade fungera bra.

Men allt annat gick över förväntan. Alla deltagare hade testat på olika delar av draghundssport sedan tidigare och ALLA hundar drog. Dem fick testa canicross, scooter och cykel, men i teoretiska delarna gick vi även noggrant igenom grenarna på snö och många deltagare hade som mål att starta även i dessa klasser. Totalt var det 14 B hunds ekipage, främst Border Collies, och 2 A hundar. Så ny blir det ökad konkurrens ute på tävlingsbanorna i höst.
Kursen verkade uppskattad även av deltagarna och efter avslutat kurs har det inkommit massor med förfrågningar när vi ska hålla nästa Grönt Kort kurs, så vi bestämde oss för att anordna en kvällskurs på tre tillfällen redan nu i September. Är du, eller vet du någon som är intresserad att deltaga så är ni varmt välkomna att höra av er till amandagardelin@hotmail.com

Läs hela inlägget »
Etiketter: grönt kort, draghundar

Europamästerskap i Nybro, Sverige!

Hallå Sussie Grönberg, ordförande för Nybro Draghundsklubb här. Jag tänka berätta lite om europamästerskapet på barmark, som vi har fått äran att arrangera 2018.

Lika bra att börja från början – hur kommer det sig att EM har hamnat hos oss?
Allt började med att jag och min far tyckte det skulle vara kul att arrangera något stort mästerskap, då vi varit iväg på en del själva. Så vi samlade styrelsen och frågade rakt upp och ner. Självklart blev dom lite ställda och kände att det är väldigt stort. Så vi kom överens om att vi har ett SM först och sen skulle vi bestämma oss.
Oktober 2015 hade vi vårt SM i Svartbäcksmåla och det gick galant, så måndagen efter skickades ett brev till Svenskadraghundsportsförbundet om att vi vill arrangera Sveriges första internationella mästerskap i barmark. De tyckte det skulle vara jätteroligt, så en ansökan skrevs och skickades in till IFSS. Med spänning väntade vi på svar från IFSS, men vi fick vänta, vänta, vänta, vänta och vänta osv. Att det skulle ta tid förstod vi, men efter att väntat i 10 månader
kunde jag inte hålla mig längre. Jag ringde upp förbundet och frågade, men de hade inte heller fått något svar! Bara att fortsätta vänta. Kvällen den 5/9-2016 plingar det till i mailboxen, svaret har kommit och vi fick ett JA, Sverige ska ha sitt första internationella mästerskap på barmark i lilla Nybro.

Nu börjas det, planering, mail, möten och en massa arbete har vi framför oss.
Till att börja med tänkte vi att det är som ett arrangera ett SM fast lite större, men vi märkte rätt snabbt att det är de inte. Många frågor dök snabbt upp, invigningsparad, förarmingel, sidoarrangemang, muscherdinner, sponsorer, media, banor, besökande osv. Vi började dela in oss i olika arbetsgrupper och arbetet går sakta men säkert framåt med våra olika delar. I nuläget är det mycket administrativa grejer att arbeta med; det ska göras en budget, hemsidan
ska fixas och EM-filmen ska produceras. Dessutom har vi planerade möten med kommunen, myndigheter och förbundet. I slutet av oktober arrangerar Nybro Draghundsklubb som vanlig NybroDraget, men i år kommer tävlingen att vara ett ”För-EM” för att testa banorna och en del smådetaljer. Efter årsskiftet kommer vi att börja arbeta mer på detaljnivå för att få till ett riktigt
bra EM.

Tänkte även berätta lite vad skillnaden är att starta på ett SM mot att starta på ett EM. På ett svenskt mästerskap kan alla starta om man är medlem i en klubb som är ansluten till förbundet, har grönt kort och licens. För att starta på europamästerskapet måste man kvala in i Svenska landslaget via kvaltävlingar och ha DID-nummer. Hur, var och när en sån kvaltävling äger rum
bestämmer förbundet då det är förbundets tävling, Nybro Draghunsklubb är bara arrangör och gör jobbet. På internationella tävlingar är inte klasserna indelade i grupperna A,B,C. Det tävlas endast i grupp A och nordic breed. I grupp A går alla raser utan polarhundar, de tävlar i nordic breed-gruppen.
Nu har ni fått en liten och snabb inblick inför EM 2018 i Nybro.

Hoppas alla är lika taggade som vi och tycker de ska bli superskoj med ett så här stort arrangemang i Sverige.

Med vänliga hälsningar Sussie Grönberg

Läs hela inlägget »

Det värsta beslutet man som djurägare måste ta, när man ska låta sin vän, familjemedlem och en del av sitt hjärta få somna in.

Ett sånt beslut fick vi ta i veckan. Jojo fick livmoderinflamation i vintras och vi valde då att medicinera henne. Hade det varit någon annan hund så hade vi ju självklart valt operation, men det blir lite svårare när det kommer till Jojo.
Jojo är en omplaceringshund som kom till oss för lite mer än ett år sedan. Hon var jätte rädd för nya människor och speciellt män. Det tog lite tid innan hon fick förtroende för mig och ännu längre tid innan hon kunde ens sitta ner bredvid Elias. Men med mycket jobb så fick hon enormt förtroende för oss båda och hon blev allt mer glad och öppen. Men hela tiden fanns det små tecken som visade att hon hade svårt att slappna av. Enda gångerna hon verkligen kunde slappna av var när hon antingen låg med oss i sängen eller satt i sin bur i bilen. Man kan ju funder på vad folk har gjort med henne för att hon blivit så rädd. Men det släppte mer och mer och nu de sista månaderna har hon varit en glad och sprallig hund, hon älskar att träna, springa och vi började smått att apportera nu i sommras. Hon älskade det. Men så hände det igen. I helgen var hon med som reservhund till Edda om nått skulle ha hänt eller inte fungerat. Natten mot söndagen vaknade vi i bussen där hundarna sov med oss. En lukt så söt och sur att man vet direkt vad det är. Livmoderinflamationen var tillbaka och vi fattade beslutet på söndags morgonen. Hon skulle få somna in. En operation skulle betyda att vi behövde lämna henne hos folk hon inte känner och litar på. Jätte stressigt för både henne och oss. Måndag morgon ringde jag vår veterinär som stöttade mig till fullo med beslutet och vi fick en tid redan dagen efter. Så i tisdags fick jag ledigt och jag valde att ta varenda minut med Jojo. Vädret var perfekt så på förmiddagen åkte vi ut och tränade lite, bara hon och jag. Hon fick springa lös medans jag gjorde i ordning cykeln. När jag tog fram selen kom hon som en oljad blixt och hoppade i stort sett i selen själv. Ställde sig skällandes framför cykeln så att jag kunde spänna fast henne och sedan for vi. 300-400 meter var helt ren glädje, skall hela vägen och hon jobbade på bra. Det blev en kort sträcka på ca 1.5 km innan vi var åter vid bilen. kopplade loss henne så hon fick bada lite innan vi gick en härlig skogspromenad med köttbulle sök. Väl hos veterinären så satt jag med henne ända tills hennes starka hjärta slutat slå. Hon somnade in i min famn medans jag strök hennes huvud och kropp, pratade om alla tävlingarna och hur duktig hon var. Jojo var född till en draghund och fick somna in som en draghund.

Älskade Jojo, ALLTID ÄLSKAD, ALDRIG GLÖMD

Läs hela inlägget »

Berikning; högmotiverade beteenden

För en tid sedan skrev jag ett inlägg kring berikning som inte bara delades här på bloggen utan även på draghundar.se i maj. Flera läsare har sedan dess uttryckt nyfikenhet och en önskan om att läsa mer kring ämnet - jätteroligt tycker jag! Jag ser det som otroligt positivt att intresset för berikning och
hundens naturliga beteenden verkar växa alltmer i hundvärlden.

I förra inlägget berättade jag lite mer i allmänna drag kring vad berikning är för något samt hur jag själv jobbar med det när jag bygger hundgårdar. Men idag vill jag gå in lite djupare på ämnet och olika former av berikning. Idag ska vi prata om högmotiverade beteenden.
 

Ratchel har alltid älskat området kring dammen här hemma. Det är populärt att balansera på stenarna, leka tafatt i buskagen och vila i skuggan. Numera är dammen tömd och istället har den blivit en ypperlig sänka att gräva i, tycker hundarna.
Ratchel har alltid älskat området kring dammen här hemma. Det är populärt att balansera på stenarna, leka tafatt i buskagen och vila i skuggan. Numera är dammen tömd och istället har den blivit en ypperlig sänka att gräva i, tycker hundarna.

Liksom jag förklarade i förra inlägget så är grundtanken med berikning att skapa miljöer och möjligheter för djuren - i det här fallet hundarna - att få utlopp för sina medfödda, instinktiva beteenden på ett så naturligt sätt som möjligt. Högmotiverade beteenden är alltså medfödda beteenden. Men inte vilka som helst utan dessa beteenden är såpass viktiga och essentiella för hunden att de faktiskt kan må riktigt dåligt av att inte få utlopp för dom. Det är beteenden som har med själva kärnan i hunden att göra - alltså ingenting man som ägare egentligen kan välja om det är viktigt för hunden eller inte. Det bara är det.

När en hund inte får utlopp för sina högmotiverade beteenden via sin vardag så kommer den så småningom att lösa saken på egen hand. I de allra flesta fall börjar det då dyka upp beteenden i fel situationer. Det är det som vi hundägare ofta kallar för "problembeteenden". För att de i våra, alltså människans, ögon inte är önskvärda. Det kan handla om vallhunden som plötsligt börjar valla allt ifrån bilar till skuggor, den arbetslösa huskyn som tuggar sönder inredning och sliter frenetiskt i kopplet eller jakthunden som sticker på egna jaktturer så fort den får chansen - under allt annat än kontrollerade former. Dessa är väldigt stereotypa exempel, det är jag medveten om, men de är vanliga. Även hos vanliga sällskapshundar. Det kan faktiskt gå så långt att en hund som inte får utlopp för sina högmotiverade beteenden börjar utveckla olika former av tvångsbeteenden och/eller drabbas av stressrelaterad ohälsa; maniskt vankande, flanksugning, slickdermatit, magsår... Ja, de kan faktiskt bli sjuka. På riktigt.

Det spelar alltså ingen roll vad för hund det är eller hur den lever - alla hundar behöver utlopp för sina naturliga drifter. Sällskapshunden, hundgårdshunden, tjänstehunden, den stora malamuten, krulliga lagotton, den lilla chihuahuan och allt däremellan. Det kan däremot skilja sig mellan raser, kön och
individer vad gäller vilken typ av berikning som är mest relevant - med andra ord vilka beteenden som är mest betydelsefulla för den. Så hur går man då till väga för att berika sin hunds liv?

Alla hundar mår bra av berikning.
Alla hundar mår bra av berikning.

I huvudsak kan vi berika våra hundar på två olika vis; via oss själva (hundägaren) eller via miljön den lever i. Aktiviteter såsom jaktträning, vallning, spår, vissa bruksgrenar och dragträning är ett exempel på
det förstnämnda. Det vill säga berikning som tillförs då hundägaren direkt är med och agerar. Vissa former av berikning gränsar således till det vi ibland kallar för "aktivering" - för att hunden genom aktiviteten får utlopp för ett högmotiverat beteende. Men där är skillnad mellan de två begreppen, mellan aktivering och berikning - något jag får återkomma till i ett separat inlägg. Det viktiga med berikning är dock inte vad vi människor upplever eller kallar det, utan vad hunden ifråga får utlopp för och upplever.

Att tillföra berikning via miljön innebär istället att skapa förutsättningar för hundarna att utföra vissa givna beteenden utan vår direkta medverkan. Skillnaden med att berika genom hundarnas miljö är att de i allra högsta grad helt själva kan och får avgöra när och hur dessa beteenden utförs. Valet är deras, men vi ger dom möjligheten. Många gånger är det därför bland den bästa berikningen, eftersom det i störst mån liknar den situation där beteendet skulle komma i vilt tillstånd och för att det hela tiden är på hundens
egna initiativ. För hunden är det nämligen också viktigt att ha en känsla av egenkontroll. Berikning ska alltså heller inte skapa en stress i hunden, utan snarare tvärtom.

Men först av allt, för att överhuvudtaget få till en bra berikning, behöver vi veta vad våra hundarshögmotiverade beteenden är för några:

Födoberikning kan se ut på många olika sätt - här är ett utav dom. Frukt o grönt till frukosten.
Födoberikning kan se ut på många olika sätt - här är ett utav dom. Frukt o grönt till frukosten.

Ätbeteenden

Ätbeteenden innebär alla slags beteenden som är relaterade till föda. Exempelvis tuggande, ätande, sorterande, sväljande, smakande, gömma mat, söka mat... Olika individer tenderar att ha olika stora behov av olika aspekter. Vissa har exempelvis ett stort tuggbehov, medan hundar med stor aptit ofta har
ett stort sväljbehov, osv.

Idag får de allra flesta hundarna sin mat serverad i skål, en eller två gånger om dagen. Det är ofta samma mat, ex ett visst torrfoder, varje dag vid samma tidpunkt och inga större överraskningar. Den vilda hunden lever knappast så. I det vilda söker och fångar hundarna själva sin föda. De äter inte enbart kött utan rötter, bär och mycket annat som de först måste undersöka om det är ätbart eller inte. De smakar, sliter, gnager, tuggar och sväljer sin föda. De gräver ned den, gömmer den och sparar den till senare.

Födoberikning är någonting som alla hundar mår bra av, oberoende av ras. Av hälsoskäl är det kanske bäst att inte mixtra för mycket med innehållet av hundens mat då magarna inte alltid tål det, men det finns oändligt många och enkla sätt att göra födan mer intressant för hunden. Även för den som är
kräsen!

Exempel:

•   fodersök - strö ut/göm maten och låt hunden leta upp det. Vill man försvåra      så kan man sprida det i högt
     gräs, i snön, över en lurvig matta eller varför inte gömma det i trädens bark?
•   överraskningar i matskålen som hunden själv får undersöka och sortera ut.          T.ex. frukt, grönsaker, matrester, ett kokt ägg, en pinne (nepp, det behöver          faktiskt inte vara ätbart)... Det viktiga är inte att den äter upp det nya                  inslaget, utan att den får undersöka och sortera.
•    göm maten i en Kong, PET-flaska, kartong eller något annat där hunden får       slita och greja för att få sin mat.
•    Ben och andra tuggisar ger hunden utlopp för tugg- och slitbehovet.
•    Låt hunden gömma sina ätbara skatter o ta fram dom senare (om möjligt).

Jaktbeteenden
Jaktbeteendet handlar inte bara om själva jakten i sig, utan om alla de beteenden som på olika vis är kopplade till jakten. D.v.s. välja ut, spåra, söka och lokalisera bytet. Smyga, valla, springa, anfalla, gripa och döda. Även bära, slita och tugga, gömma och försvara. Bland annat. Ni märker kanske också att det på sätt och vis angränsar till ätbeteenden?

Det finns oändligt många beteenden här att välja på och som man kan skapa fantastiska förutsättningar för hunden att få utlopp för. När det kommer till jaktberikning handlar det därför ofta om att klura ut vad just individen och rasen har störst behov av. Den här typen av berikning är t.ex. väldigt enkel när det kommer till polarhundar - de har nämligen i princip alla dessa beteenden kvar. Man brukar tala om att de har hela "jaktkoden". Fågelhundarna däremot är ofta i större behov av apporteringen och vallhundar följer ofta hela jaktkedjan men utan att greppa/döda sina byten. Men alla raser har jaktbeteenden kvar, bara mer eller mindre mycket. Därför är också alla sorters hundar i behov av jaktberikning, men på olika
vis. Med lite efterforskning kring sin ras och observationer av individen är det ofta ganska enkelt att sen finna ut hur man ska gå till väga.

Exempel:

•    Jakt, apportering, vallning, dragträning (bygger i stort på jaktinstinkten),           lure coursing är alla exempel på berikning som tillförs via människan i                 olika grad.
•    Spår - särskilt blod-/viltspår är en fantastisk jaktberikning.
•    Pipleksaker att fånga, tugga på och "döda". Att de dessutom låter som                 döende djur ökar berikningen.

Den hängande gottestubben i hundgården erbjuder rörelse-, jakt- och födoberikning allt i ett.
Den hängande gottestubben i hundgården erbjuder rörelse-, jakt- och födoberikning allt i ett.
Sally roar sig ofta med att smyga på övriga flockmedlemmarna. Rätt som det är attackerar hon i ett försök att dra igång en skojig jaktlek.
Sally roar sig ofta med att smyga på övriga flockmedlemmarna. Rätt som det är attackerar hon i ett försök att dra igång en skojig jaktlek.

Revirbeteenden

Det här är ett behov som finns i mycket högre grad hos vissa raser, t.ex. boskapshundar och gårdshundar. Det är ett beteende som helt sonika handlar om att vakta, bevaka och undersöka sitt revir. Att patrullera, med nosen kolla av och även markera sitt revir hör också det till berikande beteenden som hunden bör ges tid och utrymme att göra. Man kan också ge hunden utkiksplatser eller liggplatser som ger dom översikt över territoriet. Eller varför inte intill ett fönster om man bor i lägenhet, som ger hunden möjlighet att spana över sina "ägor"?

Personligen har jag inga vakt- eller gårdshundar, men jag märker att även mina huskies uppskattar sina utkiksplatser och har ett visst behov av att ha koll på sitt territorium. Eldar t.ex. använder flitigt altanen där han får en bra översikt över alla grannar och samtliga katter som envisas med att inkräkta på hans
revir. Ratchel står ofta på bakbenen och kikar ut genom staketet när någon rör sig nere på vägen, tyst men uppmärksam. Men tydligast var kanske ändå Smella, som alltid larmade med sitt hesa yl när någon gick för nära vår uppfart. Den damen hade stenkoll på sitt revir!

Vilobeteenden

Vilobeteenden tillgodoser man genom att tillåta hunden dels få tillräckligt med vila/sömn, men också genom att skapa förutsättningar för en trygg, mysig och lugn viloplats. Hur tycker din hund om att vila?
Öppet eller undangömt? Föredrar den att ligga högt upp, varmt eller svalt? Här ingår egentligen även bobeteenden; många hundar uppskattar ett eget litet krypin som är en trygg plats.

Exempel:

•   Halm, filtar och annat "bäddbart" är utmärkt berikning för den individ som        tycker om att bädda, krafsa och snurra runt innan de kommer till ro.
•   Mysiga kojor och gömställen är bra berikning för den hund som vill gå undan     och vila.
•   Insynskydd i hundgården för ökad trygghetskänsla vid vila.
•   Tillräckligt mycket sömn (hunden behöver generellt 12-18h sömn per dygn)         och återhämtning.
•   Höga liggplatser för hunden som gillar att ligga högt upp.
•   "Fria zoner" - d.v.s. platser där hunden får vara ifred. Själv har jag alltid              filttränat mina hundar och sedan tagit med mig filtar när vi varit på vift.              Dessa filtar blir hundarnas "fria zon" även på bortaplan där de kan välja att        lägga sig när de vill ha lite utrymme, vilket alla som känner oss också får lära      sig att respektera.

Här i flocken är de upphöjda ligg- och utkiksplatserna mycket flitigt använda.
Här i flocken är de upphöjda ligg- och utkiksplatserna mycket flitigt använda.
De olika halmbäddarna och kojorna är också oerhört populära. Hundarna tycker det är rena julafton varje gång de får ny halm i kojorna att bädda med.
De olika halmbäddarna och kojorna är också oerhört populära. Hundarna tycker det är rena julafton varje gång de får ny halm i kojorna att bädda med.

Sociala beteenden

Att hunden är ett flockdjur är ingenting nytt. De har således alla ett behov av att få socialisera och samspela med andra levande varelser. Extra viktigt att umgås med andra hundar är det för ensamhunden. För trots att vi människor kanske räcker en god bit på vägen så kommer vi aldrig kunna täcka hundens
behov av socialt samspel med sin egen art. 

Social berikning har att göra med all form av interaktion såsom lek, vårdande, fostran, konflikthantering,
kel och att helt enkelt leva någon form av familjeliv. Det handlar också om att få utveckla sitt språk i umgänget med andra hundar och att inte uteslutas ur flocken.

Yngelvårdsberikning är också viktigt. Alla som någon gång haft dräktiga eller skendräktiga tikar känner igen beteenden som att de "boar sig", bäddar och förbereder sig inför rollen som mammor på olika vis. Extra filtar att bädda med, halm, kojor och dylikt ger dom möjlighet att få utlopp för dessa beteenden.
Skendräktiga tikar kan få yngelvårdsberikning genom att tillåtas adoptera mjukisdjur, strumpor eller andra
”valpar” att ta hand om då hon inte får några riktiga. Behovet finns faktiskt även hos vuxna hanhundar. Att låta dom få träffa valpar att leka med, rå om och fostra kan vara en fantastisk berikning för hanar - dessutom ges dom möjlighet att utvecklas som individer. Eldar är ett tydligt exempel på en hanhund som, trots att han varit väldigt osäker socialt, växt enormt genom flockliv och att få fostra yngre hundar. Även för Kit är detta viktigt och han har en mycket viktig roll som valpuppfostrare sedan länge. Ofta kallar vi
honom skämtsamt för världens mest skendräktiga hane; han lägger nämligen mycket av sin fritid på att adoptera och omsorgsfullt vårda bollar, äpplen, diverse leksaker och andra gosiga föremål.

Kroppsvårdsbeteenden

Alla hundar behöver få utlopp för beteenden som har med kroppsvård att göra och det ingår litegrann i sociala beteenden. Att putsa, massera och tvätta sig själva - och även andra - hör till det mest naturliga. Liksom att klia sig, gnida sig mot saker, göra hälsokollar på kompisarna, rulla sig på marken, bada i lera och sand... Låt dom få berikningen det innebär att vårda sig själva och sin familj, vare sig den familjen består av hundar, människor eller andra djur.

Att ta hand om familjen är viktigt för hunden som art.
Att ta hand om familjen är viktigt för hunden som art.
Härliga flockliv.
Härliga flockliv.
Matte ingår också i flocken och att vila samman är ofta en högt uppskattad aktivitet.
Matte ingår också i flocken och att vila samman är ofta en högt uppskattad aktivitet.

Samarbetsbeteenden

Det är precis som det låter - att samarbeta är för många hundar oerhört viktigt. All form av aktivitet som innebär ett samarbete mot ett gemensamt mål med en annan hund/hundar och/eller människa är således ett sätt att få utlopp för detta beteende och därför också ganska lätt att tillgodose med tanke på att de allra flesta hundar lever med åtminstone en människa. Hundar som lever i en flock samarbetar ofta vid till exempel lek och jakt, men i en trygg flock även vid fostring av yngre hundar.

Brukshundar är exempel på hundar som ofta har ett mycket stort behov av detta. För att återigen ta polarhunden som exempel så finns det få saker som är så roligt som att få springa tillsammans med sina kamrater i ett spann, mot ett gemensamt mål. Dragträningen är således inte enbart jaktberikning utan även
samarbetsberikning. Och det räcker faktiskt inte där för dragträningen täcker även nästa punkt:

Rörelsebeteenden

Alla hundar har ett behov av att röra sig. Oavsett ras - allt ifrån den lilla chihuahuan till polarhunden. Rörelsebeteenden innebär all form av rörelse; skritta, trava, galoppera, hoppa, gräva, balansera, klättra, simma... Ja, ni förstår. Även om alla sorters hundar behöver få utlopp för dessa beteenden så finns det också raser som har extra stort behov av vissa specifika beteenden.

I princip all form av rörelseberikning får dagens hundar från människan genom promenader, lösspring i olika terräng och olika motionsformer. Men man kan också skapa förutsättningar för hunden att få rörelseberikning hemmavid, via miljön. Här kommer hundgårdar och rastgårdar in. Det är egentligen
oerhört lätt att med lite kreativitet skapa levande miljöer där hundarna kan balansera, hoppa och klättra på stockar, stenar och springa på. Sandlådor eller andra möjligheter att gräva är också bra berikning för hundar som gärna gräver. Rastgårdar med en mer "levande" miljö såsom t.ex. kuperad terräng, buskage,stockar och stenar är oftast att föredra framför en fyrkantig, platt gräs- eller grusplan.

Två grävtokiga tjejer samarbetar. Målet är knappast att göra matte tokig, utan snarare har de funnit något de finner vara mycket stimulerande och roligt. Att gräva är inte bara berikande för hunden, det är också ett bra sätt att stärka kroppens muskler.
Två grävtokiga tjejer samarbetar. Målet är knappast att göra matte tokig, utan snarare har de funnit något de finner vara mycket stimulerande och roligt. Att gräva är inte bara berikande för hunden, det är också ett bra sätt att stärka kroppens muskler.
Att arbeta i ett spann handlar i allra högsta grad om att samarbeta med både kamrater och matte/husse.
Att arbeta i ett spann handlar i allra högsta grad om att samarbeta med både kamrater och matte/husse.

Nu när vi har benat ut vad hunden som art har för högmotiverande beteenden - vad ser du för beteenden extra ofta i din hund? Hur kan du finna vägar att berika livet för din fyrbenta vän? Vilka beteenden är viktiga för just honom/henne? Har du egna idéer på skojig berikning som inte nämns här? Dela gärnamed dig :)

Läs hela inlägget »

Träna med valp!

Jag hade tänkt att detta skulle bli ett peppigt inlägg om hur man lyckas hålla igång sin träning trots att man har en tidskrävande valp hemma. Efter att nu haft en valp (vissa dagar två valpar) hemma måste jag erkänna; Ja, jag kunde hålla igång min egna träning på samma nivå som innan, men märkte att mina resultat blev sämre och sämre. Även om jag tog mig tiden att träna så tar det så mycket energi att 24/7 passa på valpen, för att inte tala om sömnbristen av alla nattrastningar. Nu har jag gett mig själv lite sommarlov,  min stora hund Gustur har inte dragtränat på ca en månad och min egna träning har jag dragit ned till halva mängden. Här kommer lite tips och trix jag har använt mig av för att få ihop träningen trots valptiden:
 
Valptiden är underbar på många sätt, men en sak som jag tycker är svår är hur man skall hålla igång sin egen träning under de första månaderna. En äldre hund kan ofta följa med på ett löp eller cykelpass, och kan även vara själv om man vill sticka till gymmet någon timme, något som blir väldigt begränsat när man har en valp hemma. Eftersom jag själv har glädjen av att ha en valp hemma denna sommar så kommer mina tre bästa tips för att hålla formen;

1)     Hundvakt. Att ha en hundvakt någon timme ibland möjliggör inte bara egentid för dig utan även valpen får träna på att vara med andra än dig. Behöver du din egentid för andra syften, tex möten eller arbete, försök att kanske cykla eller springa dit så får du in träning. Planering är A och O.

2)     Promenader. Även om du har en äldre hund sedan tidigare som behöver sina promenader eller om du vill börja vänja dig för hundpromenader x flera gånger per dag kan man med fördel ta med valpen i famnen på promenaderna. På detta vis får valpen se nya intryck och miljöer, vissa sträckor kan man sätta ned valpen så den får sträcka på benen och lukta lite. Du får dessutom dubbelträning i form av att promenera men även styrketränande av att bära runt på en valp. När valpen blir äldre och kan gå längre sträckor, då kan man själv passa på att göra övningar i skogen. Varför inte göra knäböj medans valpen luktar på något spännande? Eller gå i utfallssteg för att hålla ett lugnt tempo.

3)     Hemmaträning Använda sin kroppsvikt är betydligt jobbigare än många tror. Övningarna är oändligt många, och de flesta kräver väldigt lite utrymme. Armhävningar, rygglyft, fällkniven, plankan är förslag på bara några övningar. Själv brukar jag i förväg lägga upp ett program med x antal övningar i huvudet. Sedan har jag en app som där jag ställer in önskad tid på intervaller. När larmet går så byter jag övning. På detta vis får man in lite fart och variation och då tränas även konditionen. Har man idebrist har Försvarsmaktens Träningsklubb en mycket välgjord app fylld med både övningar, program, pass och utmaningar.

Vår valp Austre. Foto Nikolina Arcini
Vår valp Austre. Foto Nikolina Arcini
Det är inte alltid man får träna ifred när man har hundar hemma. Foto: Jens Sörlander
Det är inte alltid man får träna ifred när man har hundar hemma. Foto: Jens Sörlander
Vilan efter passen är minst lika viktig som träningen.
Vilan efter passen är minst lika viktig som träningen.
Läs hela inlägget »

Valparna 6,5 vecka

Jisses va tiden går! Nu är mina skäggiga valpar 6,5 vecka och om 1,5 vecka flyttar flera utav dem, det känns ju som om de precis föddes! Sedan ett par veckor tillbaka så spenderar de dagarna ute i en egen hundgård för att komma in på kvällen och sova inomhus. Vädrets makter har hittills, peppar peppar, varit med oss och valparna har kunnat vara ute från tidig morgon till sen kväll. Nu har de visserligen en stor koja med halm i sin hundgård som de kan gå in i om vädret är lite ruggigt men mattehjärtat tycker allt att det är lite jobbigt att se de små vara ute om det inte är varmt. Och för en fryslort som mig så är varmt minst 22-23 grader, allt under det är kallt ;) 

Under veckan som kommer så är det dags för valparna att genomgå ett valptest. Där bedömer man bland annat valpens självständighet, benägenhet att ta kontakt och social kamplust. Testet är naturligtvis ingen säker vetenskap men det kan ändå ge en fingervisning om vilka egenskaper valpen har, vilket kan hjälpa den tilltänkta valpköparen med hur denne ska lägga upp träningen bäst. 

När det gäller tikarna så har jag rätt bra hum om vilken valp som ska till vilket hem, kanske för att valpköparna är rätt så olika varandra både i deras personlighet och vad de tänkt att göra med sina valpar. Vissa matchningar har jag haft tankar om tidigt och har bara blivit mer och mer säkra allt eftersom valparna utvecklas och växer. Men när det kommer till hanarna så är det svårare. En hane har redan sin adresslapp klar, han ska bli räddningshund i Norge och kommer att bo tillsammans med Timmies bror Turbo som är godkänd räddningshund. De övriga fyra hanarna har alla valpköpare som vill göra samma grej, syssla med drag. Alla vill ha starka, snabba och smidiga hanar för att kunna konkurrera inom draghundsporten så för mig gäller det försöka matcha rätt hane med rätt ägare baserat på valpens egenskaper och ägarens kunskap, personlighet samt hemmiljö. Själv vill jag t.ex. ha en rätt så lugn valp som inte tänder på alla cylindrar vid minsta retning då vårt hem innefattar två små barn (en del spring) och flertalet hundar (hundar som agerar först och tänker sen tenderar till att skapa stress eller hamna i slagsmål). För mig innebär inte en lugn valp att det blir en soffhund men det är rätt skönt att inte ha en reaktiv hund, för det har jag redan några stycken även om de numera är lugna och fina tack vare tid och träning. Hade jag däremot inte haft några barn och inte lika många hundar så hade jag gärna tagit en mer galen hane, typ Ebbe-varianten ;)

De fyra hanarna är rätt så lika varandra, de är nyfikna, oberörda av miljö och ljud, busar och leker med varandra och kampar på med mig. Det som skiljer lite åt är att någon är mer självständig, någon är mer en filosof medan någon annan är något av en Emil, ständigt på jakt efter bus. Det ska bli väldigt intressant att se hur de reagerar på valptestets olika moment samt höra hur testledaren uppfattar valparna, förhoppningsvis ger det mig lite klarhet i valet av valp för det är fasiken inte ett enkelt val! 

Läs hela inlägget »

Härliga sommaren!

Jag älskar verkligen sommar och värme! Det finns så mycket härliga aktiviteter att göra tillsammans ute. Dock är det ofta på tok för varmt för hundarna att dragträna den här delen av året, så vi fokuserar på att vila från draget och tävlar i andar sporter.

Nu har vi haft lite otur här hemma med att Yxa har blivit ormbiten och hon blev riktigt dålig. Hon är friskförklarad från ormgiftet och har nu fått klartecken att komma igång med vardagsaktiviteter igen men väldigt lugnt till en början. Så hon ska byggas upp från grundenbigen. Rue har också fått en genomgång av fysioterpeut som hittade en gammal skada som vi har börjat rebaha. Hon får ägna sig åt rallylydnad, promenader, stretching och till viss del lätt
intervallträning just nu. Ingen lydnad eller dragträning för tillfället. Arrac står också på tur att få en ny genomgång och se vad vi behöver tänka extra på med honom. Så vårt fokus nu i sommar är att bygga upp hundarna så de blir starka och friska igen. Så vi får en lång vila från själva dragträningen.

Med andra ord ägnar vi sommaren åt att serva hundarnas fysik, samla krafter och ha mysigt tillsammans. Jag vill att hundarna ska hålla länge utan att gå med småskador eller skavanker som kan bli stora problem med tiden. Så mycket tid, energi och pengar läggs ner nu på att få hundarna i toppskick!

Läs hela inlägget »

Nu är sommaren även kommit till norra Jämtland och så även myggen. Hundarna har nu gått in i sin vilo periord. Dels för att det är för varmt för att vara ute och dra men också för att vi är kennel vakt, så det passade bra.

Sedan jag skrev sist så har jag hunnit med lite. En helg spenderades i Stockholm där jag utbildade mig till grönt kort instruktör för Svenska draghundsportförbundet, i och med det är jag nu godkänd att hålla grönt kort utbildningar. Det har även skett lite omstruktur i min egen flock där Light, Hammer och Vodka har flyttat till en ny ägare. De valde att ta alla tre hundar, vilket glädjer mig otroligt mycket. Vi kommer att hålla kontakten och även träffas mycket när snön kommer och vem vet, de kanske blir nya grannar också. Även hunden Harley som vi har varit jourhem åt, fick komma till sin nya familj igår. De kom upp från Falun för att hämta hem sin nya familjemedlem. Så nu är det riktigt tomt i hundgårdarna, eller njaaa vi är ju som sagt kennel vakt åt 16 till hundar så det är ganska lagom nu.

Även om vi inte kör drag nu när det är så varmt, så får hundarna komma ut och lösspringa i stort sett varje dag, beroendes på väder såklart. Jag har turen att kunna ha de fem hundarna som är kvar lösa. Vi brukar traska ner mot sjön och hålla strandkanten en bra bit. Hundarna kan då springa, hoppa och leka helt fritt, blir de varma eller törstiga så springer de ner i sjön. Vi kommer att vänta ett litet tag till innan vi sätter igång med simträningen. Nu har inte de hundar som finns kvar i Kenneln inte gått hårt alls i vinter, men jag vill ändå ge dom lite tid att lägga på sig och få leka och ha kul, innan arbetet i selen börjar igen.

På tävlings fronten ser det lungt ut framöver, vi kommer att börja med en lätt Pay and Run nu i Juli, därefter blir det Irondog Sweden i Norderåsen i Augusti, följt av Irondog Öserrike. Det är dom tävlingarna vi är anmälda till i dagsläget, får se vad som tillkommer efter vägen. Men just nu är all fokus på att vila, ha roligt och vänta på att Mythra ska börja löpa.

Läs hela inlägget »

VALPSKOLA FÖR BLIVANDE DRAGHUNDAR – steg två:

mental och fysisk utveckling


I mitt inlägg under februari månad berättade jag för er om hur Sally, vår yngsta flockmedlem, redan som valp började introduceras för de kunskaper en blivande draghund behöver ha med sig. Det är nu juni och det har blivit dags att plocka upp tråden. Va?! Såhär i sommarvärmen när säsongen är över? Ja, faktiskt. För även om de flesta draghundar går på sommarlov i dessa tider så
finns det även sommarskola – och särskilt för unga vovvar som till hösten för första gången ska få följa med de större hundarna ut på tur.


Idag är Sally snudd på sju månader gammal. För de allra flesta hundägarna – särskilt huskyägaren – kommer nu en tid som ofta bjuder på helt nya utmaningar i jämförelse med första valptiden. Plötsligt har den lydiga valpen börjat hitta på hyss till höger och vänster. Det grävs, tuggas och energin sprutar
ur öronen. De börjar närma sig könsmognad och jaktinstinkten börjar vakna alltmer till liv. Många är de huskies som i den här åldern, tyvärr, hamnar på Blocket. Det är nu det stora motionsbehovet i rasen börjar synas tydligt och kräva en hel del av matte/husse. Det är också i den här åldern och de närmaste månaderna framöver som många polarhundar för första gången sätts in i ett spann eller framför cykeln för att få utlopp för all energi. Riktigt där är vi inte än dock, men såhär ser våra fortsatta förberedelser ut:

Sally sju månader och bästisen Ratchel.
Sally sju månader och bästisen Ratchel.

Kommandoträning – steg två

Ni minns kanske hur jag i februari-inlägget berättade om hur 12 veckor gamla Sally börjat förstå vad höger och vänster innebär? Idag har Sally inga som helst problem med att förstå våra vanligaste kommandon. Hon kan ta ut riktningar, vända om, passera störningar, förstår start- och stoppsignaler. Nu kommer vi in på steg två – utmaningar som ytterligare befäster kommandoförståelsen.

Det intressanta med Sally är inte bara att hon förstår vad hon ska göra och gör det när hon får ett kommando, utan att hon faktiskt känner sig så säker att hon gör rätt även om en hundkompis gör fel. Hon står på sig. Det är något som för vissa individer kan ta ganska lång tid att utveckla och känna sig trygg med att göra. Ratchel, som i september fyller två och även hon utbildas till ledarhund, kan ännu tveka i sådana situationer och vara lite för ”snäll”. Säger någon emot henne tillräckligt många gånger så ger hon med sig till slut. Men inte Sally.

Att våga stå på sig när spannkamraten gör fel kräver både självsäkerhet, envishet och mod. Det kräver att man litar på att man kan och vet. Alla hundar har olika förutsättningar för detta, men jag tror att just Sally i stort föddes sådan. Hon är en fröken som är mycket bestämd när hon väl bestämt
sig för något och som verkligen litar på sin egen förmåga. Det är en egenskap som kan göra matte lätt gråhårig men som också är en enorm tillgång i rätt kontext. För varje gång Sally gör rätt OCH dessutom får med sig kamraten, stärks självförtroendet ytterligare i rollen som ledarhund. Hon växer synbart från gång till gång.

I kommandoväg har jag en lista på vad jag vill att mina hundar ska kunna, en målbild kan man väl säga. Den ser ut som såhär:

- Riktningar - höger, vänster, höger sida, vänster sida, vänd om, framåt. I förlängningen även ospårat.

- Omkörningar av andra spann och passera olika sorters störningar (ex, hästar, hundar, vilt, människor…)

- Start, nedräkning (som på tävling) och stopp. Samt ”stå” med sträckt lina framåt.

- Tempoväxlingar; sakta ned och öka fart

- Dricka på kommando – för att lättare kunna se till att de får i sig vätska ordentligt.

Ratchel och Sally på canicross-tur.
Ratchel och Sally på canicross-tur.

Idag jobbar vi ännu från marken på våra promenader men vi har nyligen börjat introducera korta svängar canicross för Sally när temperaturerna tillåter. Det är inget långt steg från promenader egentligen; skillnaden är att hon får dragsele (arbetstecken) på och tillstånd att dra ”på riktigt” i ett lite högre tempo. Till en början har hon sprungit jämte en kamrat, för att ganska nyligen ha sprungit
som ensamhund två gånger. Det är mycket tydligt för Sally när jobbselen åker på och redan från första gången har hon haft ett fokus framåt som är mognare än hennes egentliga ålder. Det jag menar är att hon hela tiden strävar framåt med ett tydligt driv; hon stannar inte för att nosa eller busa eller kissa. Inte heller störs hon lätt även om hon får regelbundna utmaningar så som omkörningar av hästar, människor – eller pendeltåget på andra sidan diket. Det är något som underlättar mitt jobb oerhört mycket!

Styrka, koordination och balans

I den här åldern börjar hunden på riktigt lära känna sin kropp. Därför börjar nu små förberedelser även för de fysiska utmaningarna en draghund kan ställas inför. Sommaren är ett fantastiskt tillfälle att jobba lite extra på att bygga på det som ska bli en hållbar kropp, väl förberedd inför höstens bravader.

Jag är av åsikten att man inte ska vara rädd för att låta valpar röra på sig. Låta de klättra och springa, skutta och balansera. Givetvis med sunt förnuft och på varierande underlag. Underlag som utmanar balans, motorik och koordination. Som stärker leder, bål och bygger muskler på ett funktionellt vis.

Ofta hör man att man absolut inte ska gå långa promenader eller motionera en valp som är under ett år - men det betyder inte heller att de ska hållas stilla och aldrig utsättas för (relativ) fysisk ansträngning. Jag skulle vilja påstå att det är långt farligare att inte låta de vara aktiva för att sedan, den dag de fyllt ett och växt färdigt, plötsligt utsätta dom för en fysisk ansträngning som inte fått en
successiv uppbyggnad. Där leder, ligament och muskulatur inte utmanats och stärkts.

Sally har alltid varit en mycket aktiv valp som gärna klättrat och balanserat, hoppat och sprungit mycket, men hon är ännu lite obalanserad i kroppen på unga hundars vis. Det tar tid för hundar att utveckla kroppsmedvetenhet, precis som det gör för oss människor och för vissa kommer det snabbare än andra. Somliga individer behöver kanske även mer aktiv hjälp på vägen.

I sommar är min plan att börja introducera Sally lite smått för allt sådant som vi gör med de äldre hundarna under de varmare månaderna i syfte att rehabilitera, bygga styrka och underhålla kondition på ett sätt som är skonsamt för kroppen. Som tillåter återhämtning utan för stor bekostnad på det vi byggt upp under resten av året. Sally kommer att få testa på aktiviteter såsom till exempel
vattenpromenader och simning som motionsform. Hon kommer att introduceras för dessa saker på ett hyfsat kravlöst vis, sakta men säkert. Jag kommer också introducera lekar och vardagsutmaningar som hjälper henne bygga en större kroppsmedvetenhet. Det kan vara allt ifrån cavaletti, dogparkour och ”offroad-promenader” i urskogen, till fodersök i hundgård och trädgård som utmanar henne lite mer fysiskt. Allt det här har vi egentligen redan börjat lite med men man kan alltid utveckla det med lite kreativitet!

Att följa den unga, blivande draghundens mentala och fysiska utveckling är oerhört spännande. För varje ny individ jag får vara en del av att träna på nära håll lär jag mig någonting nytt. Det kommer med nya utmaningar, nya insikter och många lärorika erfarenheter. Att skynda långsamt och att inte slarva med grunden är en sådan insikt som jag bär med mig idag och det finns faktiskt en tjusning i det. I att veta att det vi tålmodigt bygger och lägger en solid grund för idag kommer att bära frukt en lång tid framöver i vårt gemensamma liv. Ja, sommarskolan för unghunden är en viktig period som är menad att skapa de bästa av förutsättningar inför jobbet som aktiv draghund.

Dragsäsongen må vara över men arbetet och uppbyggnaden av hundarna har egentligen bara börjat. Vad gör du och din (drag)hund under sommaren? Hur gör ni för att vara redo inför kommande dragsäsong?

Läs hela inlägget »

Tre dagar innan beräknad födsel kom de, inte en, inte två och inte tre. Inte heller fem, inte åtta och inte nio. Vid tio trodde vi att det var slut men nej då, efter tre timmar tittade en elfte ut. Elva valpar. E-L-V-A valpar. Och det är inte av någon liten ras, nej, utan det är elva valpar av rasen riesenschnauzer. Fem hanar och sex tikar. Kanske en bra fördelning enligt många men för mig som nästan enbart hade valpköpare som ville ha hanar så var den inte helt optimal men valpningen gick fint så vad mer kan man önska? 

Nu är valparna två veckor gamla, de har öppnat ögonen och det börjar bli lite mer liv i valplådan då de numera kan vingla sig fram på sina små ben istället för att kräla fram. Snart kommer de börja höra, bli ännu mer rörliga och så småningom förvandlas från små gulliga knoddar till terroriserande fot-ätar-maskiner. Tiden går både fort och långsamt, samtidigt som man vill att de ska vara små och gulliga för alltid så vill man att de ska växa och utvecklas. Om ett par veckor kommer vi börja ta emot besök, redan godkända valpköpare kommer för att snosa med valparna och potentiella valpköpare kommer för att vi ska lära känna varandra och fundera på om just denna kombinationen kan vara något för dem.

Även om riesenschnauzern är en bruksras som främst tävlas inom bruks och används som tjänstehund så har rasen även visat sig vara en utmärkt tävlingshund inom draghundsporten. Inte lika snabb som en fågelhund eller fågelhundsblandning men helt klart konkurrenskraftig inom B och C-hundgruppen i de olika sprintgrenarna. I dagsläget är nästan alla valparna tingade och nästan alla ska iväg till dragintresseradeägare, vilket jag som draghundsnörd naturligtvis tycker är superkul! Förhoppningsvis ser ni ett par av mina skäggiga valpar ute på i tävlingsspåren om ett par år :) För min egna del så blir det tredje generationen dragskägg här på gården då Timmie är morfar till valparna och Ebbe är morbror. I stamtavlan finns flertalet draghundschampions och bland släktingarna finns många fler som tävlat framgångsrikt i alla stilar men som inte tagit cert. I dagsläget kan cert bara plockas i nordisk stil i Sverige och i Finland, där många släktingar finns, har riesenschnauzer gått (och jag tror fortfarande går) i grupp A av någon outgrundlig anledning. Det finns så klart även flertalet brukschampions, lydnadschampions och tjänstehundar i stamtavlan men det här är den enda riesenkombination jag vet om som gjorts med draghundsporten i tankarna.

Ett par hundar ur valparnas familjeträd.
Ett par hundar ur valparnas familjeträd.
Tre av fyra hundar på kortet är släkt till valparna, längst fram till vänster är morfar Timmie och bak har vi morfars systrar Thia samt Trollet.  Foto: Joakim Blomkvist. Vindelälvsdraget 2012
Tre av fyra hundar på kortet är släkt till valparna, längst fram till vänster är morfar Timmie och bak har vi morfars systrar Thia samt Trollet. Foto: Joakim Blomkvist. Vindelälvsdraget 2012
Än är det dock ett tag kvar innan vi kan börja träna, först ska det ätas, sovas, bitas, busas, springas, grävas, ätas lite till och växas!
Än är det dock ett tag kvar innan vi kan börja träna, först ska det ätas, sovas, bitas, busas, springas, grävas, ätas lite till och växas!
Läs hela inlägget »

Intresset växer!

När man pratar om drag så tänker nog många på långa hundspann på fjället. Men som jag har bloggat om förut så kan drag se ut på många olika sett. Det går precis lika bra att köra drag längst ner i söder som i norr av vårt avlånga land samt året om. Man kan köra allt från en hund till långa spann med många hundar!

Men det jag tänkte skriva om nu är att det är lite farligt med drag… För man kan bli riktigt biten! Jag började med en hund och körde cykel på sommaren och spark på vintern. Det är lätt att börja med en hund, man behöver inte så mycket annat än sele, lina och något att dra.

Men sen blev det en hund till. Två hundar går bra att köra på cykel också men sparken på vintern är lite för lätt för två snabba hundar. Sen kom ytterligare en hund och självklart vill jag dra med alla även om vi tränar och tävlar andra sporter också. Jag insåg snabbt att det behövs mer än en cykel när man har tre hundar. Det går fort som tusan med tre hundar. Så jag har suktat efter en trehjuling ett bra tag. Mina önskningar slog in när min underbara familj och vänner hade köpt en till mig i födelsedagspresent!
Vilken lycka!

Så nu har jag en trehjuling och tre hundar. Linorna kapades och monterades idag och vi står redo för en testkörning! Ser verkligen fram emot att ta mitt söta lilla spann för att köra premiärturen en lite svalare dag.

Det är omöjligt att bli annat än kär i dragsporten. Man börjar med en hund och lite utrustning. Men när intresset ökar så ökar antalet hundar och i sin tur utrustning. Jag älskar det och hundarna älskar det!

Jag lovar att komma med uppdatering om hur det blev att köra med tre hundar och trehjuling bakom.

Så chilla i värmen och ut och kör när det är svalare ute för det ska vi göra!

Läs hela inlägget »
Majmånad har varit den bästa och mest händelserika på länge. Förutom en hel del resande inom mitt arbete hann jag och Gustur med de två sista tävlingarna för säsongen.

Först ut var premiären för Hundlöpet Xtreme. Vi startade i 7,5 km klassen vilket redan innan start var riktigt skrämmande då vi endast brukar tävla upp till 3km.
Gustur kan därför inte riktigt det här med att spara på krafterna så vi stack iväg i vår vanliga tävlingsfart. De första 2 km hade en vanlig terräng, en sådan man brukar se på draghundstävlingar men sedan blev banan mer Xtreme. Skogstigare md mycket backar upp och ned samt rötter och stenar överallt gjorde att man verkligen fick lufta på fötterna och det var svårt att hitta ett löpsteg md bra flyt i. Efter 6 km var vi båda helt färdiga och det kändes som vi
ville krypa i mål. Riktigt så illa blev det inte utan vi lyckades hålla oss på benen tills vi passerat mållinjen. Det visade sig att tiden var riktigt bra för att vara oss, 30 min och 25 sekunder på 7,5 km i ganska tuff terräng ledde till vinst men en marginal på ca 4 minuter ned till andra placerade.
Foto: Vetzoo
Foto: Vetzoo

Redan veckan efter var det dags för canicross i Karlsskoga. Jag tvekade länge på om vi skulle åka då det började bli varmt, men beslutade mig till sist för att göra det. Även om vi skulle gå runt var det roligt att Karlskoga BK arrangerat sin första draghundstävling. Och det blev riktigt lyckats. Mysig tävlingsplats och väldigt fint arrangerat. Det var varmt och Gustur som annars bara springer på allt han kan, ville stanna flera gånger under banans lopp. Vi saktade ned tempot och han fick springa i sin egna takt, det viktigaste är ALLTID att han har roligt
och det ska aldrig bli för jobbigt eller obehagligt. Jag kom i mål full av energi och kraft och Gustur var varm och andfådd. Det räckte till en seger i DCW-B även om vi hade långt upp till dem i A klassen.

Foto: Jens Sörlander
Foto: Jens Sörlander

Vinsten betyder att Gustur vann alla sina tre canicross tävlingar under vår säsongen 2017 och jag kan inte vara annat än så stolt och tacksam över denna lilla kämpe. Att vi dessutom fick Domarens egna pris I Karlskoga BK värmde extra mycket. Att även andra ser hur fokuserad och roligt Gustur tycker det är att tävla. Nu är det lite sommarlov för Gusturs del, han får följa med lös på löp och cykelrundor de dagar de är svalt men det blir inga dragpass ett tag framöver. Själv har jag fått hem en bunt olika intervallpass jag ska genomföra under sommaren.

Foto: Nikolina Arcini
Foto: Nikolina Arcini

Men det största och viktigaste som hände under maj var att vår lilla familj nu har utökats med ytterligare en hund. Sista helgen i Maj fick vi hem Austre, en 8 veckors Scandinavian Hound. Redan nu är han en sån modig och glad kille som är väldigt följsam. I mitt inlägg nästa månad tänkte jag därför tipsa på hur man kan hålla igång sin egen träning trots att man har en valp hemma.

Läs hela inlägget »

Släd säsongen är över, snön är borta och vinterkläderna tvättats och hängs motvilligt bort. Sista turen i Stekenjokk blev verkligen så underbar som jag hade hoppats på. Vi hade otroligt fint väder under alla dagarna.

Massor av snö, härliga dagsturer med hundarna och väldigt mycket tid att umgås och prata. Nu väntas en mindre hetsig sommar och höst med hundarna. Simmträningen kommer att komma igång så fort det blir tillräckligt varmt i vattnet. Några få barmarkstävlingar funderar vi på att köra, men annars ligger all fokus på jobb.

Till helgen blir det utemässa i Lycksele där vi kommer att visa upp sponsorerna. I Juni blir det utbildning till instruktör för gröntkort inom draghundssporten, valpar har även planerats och löp inväntas. Flera mässor väntas och så självklart en massa lek och bus med hundarna.

Min egna träning är det också dags att ta tag i vilket kommer att bestå av lättare löppass som kombineras med lätt styrka och byggs på allt eftersom. Men får se hur mycket träning det blir för egen del, kommer som sagt att ha fullt upp med jobb som självklart kommer att komma i första hand. Det enda som kan vara lite jobbigt med att bo just här, är att det är väldigt långt till barmarkstävlingarna. Som jag skrev innan så planeras det att komma iväg på någon, vilken återstår att se. Men jag hoppas att vi kan få igång lite träningstävlingar eller prova på tillfällen här i Jämtland inom en snar framtid.

Nu väntas matning av hundarna och packning av bilen.

Läs hela inlägget »

BERIKNING FÖR DRAGHUNDAR

Det här med berikning är någonting jag tycker är oerhört roligt och spännande. Själva begreppet berikning handlar om det vi idag genom forskning vet om djurs behov av att få utlopp för sina medfödda, naturliga beteenden. Det vill säga beteenden som de skulle haft för sig om de levde opåverkade av människan. Beteenden som att leta/jaga föda, flockgemenskap, gräva, gömma sig, etc. Här ser man inte enbart till djurart (hund i vårt fall), utan bryter ned det till rasspecifikt och ytterligare till individ.

Berikning är ett ganska stort och spännande ämne som jag lätt nördar ned mig i. För några år sedan hade jag ingen aning om vad det innebar och trodde nog det var synonymt med aktivering, men ju mer jag lärt mig om skillnaderna, desto större fördelar ser jag med att lägga krut på att finna vägar att berika hundarnas vardag. Idag försjunker jag ofta i tankar när jag iakttar hundarna
lite på avstånd. Vad gör dom när de "bara" är hundar oberoende av mig? Hur kan jag skapa miljöer och situationer som berikas deras liv? Som främjar deras naturliga beteenden och ger mental såväl som fysisk stimulans? Hur kan jag se till att de får utlopp för dessa beteenden även när jag inte är med dom, så att deras vardag blir intressant även när jag är på jobbet och inte fysiskt närvarande?

Berikning kan göra stor skillnad för hundar som bär på stress. Eldar är en individ som det gör mycket  skillnad för att tänka berikning, snarare än aktivering. Där berikning skapar en lugn och harmonisk kille,  skapar för mycket aktivering lätt en frustration och stress.
Berikning kan göra stor skillnad för hundar som bär på stress. Eldar är en individ som det gör mycket skillnad för att tänka berikning, snarare än aktivering. Där berikning skapar en lugn och harmonisk kille, skapar för mycket aktivering lätt en frustration och stress.

När jag planerar våra hundgårdar lägger jag ned väldigt mycket tanke och energi på att skapa intressanta miljöer för hundarna. Att en hundgård ska vara miljöberikad står faktiskt även i Jordbruksverkets bestämmelser. Det gäller framförallt när hundarna bor i hundgård mer
permanent och det är lite öppet för tolkning vad man menar med just miljöberikning och i vilken grad det ska finnas. Oavsett om mina egna hundar i dagsläget inte bor i hundgård dygnet runt så känns den här punkten väldigt viktig för mig.
Om det någonsin kommer en dag då en kontrollant kikar in på vår tomt så vill jag att de ska utbrista "men oj, vilka fina och spännande hundgårdar!" och lämna oss med ett positivt intryck. Jag kanske skriver det med en lätt
skämtsam ton, men jag menar det faktiskt.

För något år sedan kikade jag in på Mushing Rocks blogg och hittade en så himla smart skiss över de hundgårdarna hon planerade. När vi nu står med bygget av vår nästa hundgård kom jag att tänka på just den skissen och inspirerades att göra en egen. Inte bara för att det är roligt, men för att det ger mig en väldigt bra och tydlig bild av vad jag har för idéer som är bra, samt gör det tydligt för mig om jag behöver tänka om. Om något saknas till exempel.

Hemma har jag tre ganska olika individer, om än inom samma ras, som alla har sina preferenser, styrkor och svagheter. Nån behöver kanske jobba på balansen och tycker det är roligt att leta efter sin mat, en annan älskar att sitta högt upp och observera omvärlden i timmar, en tredje älskar att slita, tugga och dra i saker. När vi flyttade in i huset låg Eldar ofta nedgrävd
bland lavendelbuskarna som växte runt dammen, så jag planterade helt enkelt lavendel i hundgården under den perioden då vi vande in honom vid den. I bakhuvudet fanns ett minne om en artikel jag läst där man skrivit om örters inverkan på djur, där just lavendel listats som lugnande för både hundar och människor. Ja, jag vill helt enkelt att där ska finnas möjlighet för samtliga individer att trivas och utmanas i hundgårdarna.

Funderar du över hur du kan jobba mer med berikning i din och hundarnas vardag? Här är några punkter du kan tänka på:

• Vad har din hund för naturliga beteenden och behov?

• Vad har din hund för rasspecifika behov?

• Vad har individen för behov? Vilken typ av berikning är intressant med tanke på personlighet, ålder, fysik och kön?

• Finns det beteenden/behov din hund inte får utlopp för i vardagen? (Ex. jakt/söka föda) Kan du på något sätt ersätta dessa?

Ratchel är en hund som verkligen uppskattar att både leta rätt på ätbart och klättra/balansera. Ett  enkelt sätt att smyga in balans- och coreträning i draghundens vardag.
Ratchel är en hund som verkligen uppskattar att både leta rätt på ätbart och klättra/balansera. Ett enkelt sätt att smyga in balans- och coreträning i draghundens vardag.
Läs hela inlägget »

Gräsänka med hundar och barn

När jag och min sambo väntade vårt första barn så var många naturligtvis glada för vår skull men flertalet uttryckte även en oro för hur det skulle gå med hundar och barn. Hundar, och i synnerhet stora hundar, går enligt många inte att kombinera med barn, det är farligt och uppenbarligen äter riesens barn till frukost? Att tro att man ska kunna vara aktiv med hund och samtidigt ha barn är enligt somliga en omöjlighet och vi fick faktiskt rådet att göra oss av med hundarna. Hundarna är så stor del av mitt liv att jag inte riktigt vet vad jag skulle göra, eller vem jag skulle vara, utan dem så att omplacera dem var aldrig något vi tänkte på. Själv har jag inte sett barn och hund som något problem, snarare tvärtom! Bland annat visar forskning att barn som växer upp med hund är friskare och lyckligare och alla har vi väl hört om hur blyga barn eller barn som har problem med att läsa utvecklas positivt av att ha en hund i sin närhet. Hundarna gör även så att vi måste gå ut, flera gånger om dagen och oavsett väder, något som kan vara svårt att motivera sig till annars. Dessutom erbjuder hundar, eller djur överhuvudtaget, gos, lek, kärlek, och en hel del hyss, i överflöd och hur kan det någonsin vara negativt? 
 

Idag har vi två barn, Moa som snart är 2 år och Max som är 5 månader, och de har fått hänga med från start i allt som vi gör. Jag är gräsänka på vardagarna, då min sambo jobbar på annan ort, och eftersom våra respektive familjer bor långt ifrån oss så har vi aldrig tillgång till barnvakt utan vi får lösa det efter bästa förmåga. Ibland kan det vara väldigt frustrerande, t.ex. om man verkligen skulle vilja ge sig ut på ett cykelpass med hundarna mitt i veckan för att träna fart, då får jag helt enkelt vänta med just den typen av träning tills dess att sambon kommer hem igen. Men jag tror också att det medför en hel del positiva saker då jag exempelvis blir tvingad till att försöka komma på andra sätt att träna hundarna. Det medför även att barnen blir engagerade i hundarna, hundlivet och det friluftsliv som vi har tillsammans med jyckarna på ett helt annat sätt än om jag hade möjlighet till barnvakt jämt eller att sambon var hemma. För jag är, precis som många andra, lite bekväm av mig och jag tror inte att ungarna hade kommit ut lika mycket om jag inte var tvungen till att ha med dem precis överallt som jag är nu. Moa hjälper, och ibland stjälper, till med det mesta som hör livet till här hemma. Hon hämtar skålarna när hundarna ätit klart, bär vattenkannan, hämtar koppel, delar ut ben och "selar på" när vi ska träna. Det går dock inte fortare för att man har en liten assistent med sig, tvärtom så tar det oftast betydligt längre tid när Moa är med och hjälper till men å andra sidan så tycker hon det är kul och hundarna uppskattar att få en extra klapp eller stjäla en puss lite då och då. 

För mig har det handlat om att inte försöka komplicera vardagen. Jag försöker att ha så lite saker som möjligt planerat på veckodagarna, besök hos andra barnfamiljer, öppna förskolan, BVC-besök, storhandling osv görs fredag-söndag när sambon är hemma och vi är två som kan hjälpas åt och ibland dela på oss om det behövs. På vardagarna är vi hemma, leker, är ute i skogen, målar, kastar kottar och tränar hundarna. Allt får ta den tid det tar och eftersom vi väldigt sällan har några speciella tider att passa så gör det inte något om utfodringen av hundarna tar lång tid för att Moa vill hjälpa till med alla moment. När det gäller hundarnas träning så har jag lagt upp det så att träning där ungarna inte kan vara med, ex fartpass på cykel, är förlagda till helgerna när sambon är hemma. Jag tror visserligen att speciellt Moa hade älskat att sitta i bärstolen på min rygg medan vi susar fram genom skogen efter hundarna men det känns som en dålig idé rent säkerhetsmässigt ;) Under veckodagarna kör vi istället barnvänlig träning vilket t.ex. kan vara att skritta på löpband, backintervaller på löpband, tung körning med ATV eller kättingdrag. 

Jag ska dock vara helt ärlig med att det inte alltid är rosa moln och fluff-fluff med 2 barn, 5 hundar och ibland en enorm sömnbrist. Barn som inte vill klä på sig, en är hungrig medan den andra vill måla - NU, och när den ena sover så är den andra vaken (barn som synkar sina sovstunder på dagarna, finns de på riktigt?)  Somliga dagar går vi in i "survival mode" där bara det nödvändigaste blir gjort, all form av träning uteblir, jag äter choklad till lunch och somnar i soffan innan kl 21. Men så är det, livet är inte perfekt jämt och man är inte alltid supermorsan eller superhundägaren, men det blir bra ändå och jag skulle aldrig vilja uppleva småbarnsåren utan mina hundar. 

Läs hela inlägget »

När kan man börja träna sin draghund?

Jag håller kurser i barmarksdrag och får ofta frågan vid vilken ålder som hunden kan börja dragträna sin hund.

Det är jättebra att många börjar bli medvetna om att man inte ska fysträna sina unga hundar och valpar för tidigt. Men draget är så MYCKET mer än bara kondition och styrketräning. Så mitt svar är att ju yngre hunden eller valpen är desto bättre!

Det är så mycket kunskaper och träning en bra draghund behöver för att bli duktig. Kondition och styrka ska man givetvis inte träna med en för ung hund men det är en så liten del av vad dragträning innebär. Den träningen smyger man in när hunden är redo för det och det är den enklaste delen av dragträningen. Innan dess så är det viktigaste att lära valpen att kämpa och ta i mentalt när det är tungt och jobbigt. Att bli självständig och lösa problem på
egen hand utan att be om hjälp. Det är en av många viktiga egenskaper som en bra draghund behöver ha.

Det jag tänker på redan när jag tar hem den lilla valpen är att alla hinder den stöter på får den klara av själv att ta sig över, under eller förbi. Om hunden inte kan tänka själv eller har svårigheter att lösa problem på egen hand och hela tiden ber om förarens hjälp så spelar det ingen roll hur bra kondition och styrka hunden har. Det som gör en bra draghund är hur mycket ”pannben” och ”jävlar anamma” hunden har.

Fler saker som man kan börja träna på direkt när man tar hem valpen är att den behöver bli duktig på hantering. Det kan lätt bli trassel ute i spåret med alla linor även för den som bara kör med en hund. Då måste hunden kunna stå stilla och låta sig hanteras då man inte alltid har tiden eller möjligheten att vara varsam med hanteringen och låta hunden få ta den tid på sig den behöver. Hanteringen måste helt enkelt fungera. Med hantering tillkommer också att
ha på sig utrustning som en sele. Det är jättebra att lära valpen att vänja sig med att ha en sele på sig och i den ska man slita och dra.

Det här är bara ett par av många viktiga saker som man kan börja träna med den riktigt lilla valpen. Så vill du träna drag så starta så tidigt som möjligt. Är du helt nybörjare är det väldigt viktigt att du tar hjälp av en erfaren draghundsförare eller instruktör för att få rätt hjälp med starten av er dragträning.

Så du som funderar på att börja dra – Sätt igång NU och ha riktigt kul tillsammans!

Läs hela inlägget »

Seger i Skåne!

Äntligen April och äntligen tävlingssäsong. Eftersom jag var på veterinärkongress första helgen i April missade jag Hapimagdraget som egentligen var första barmarkstävlingen för denna säsong, så när det var dags att bege sig mot Skåne under påskhelgen var vi alla förväntas fyllda och glada.

I Skåne möttes vi av snöoväder, som tur är fryser jag konstant så jag hade packat ned både underställ, termobyxor och 3 olika täcken till Gustur. Vädret blev lite bättre sedan när det väl var dags att tävla dagen efter, så vi slapp frysa.

Eftersom Gustur nu är över 18 månader bestämde jag mig för att även ställa upp i cykelklass. Då detta är helt nytt för oss båda så började jag att cykla runt banan innan tävlingen för att förbereda mig för upplägget. Det var lite halt och blött på vissa ställen efter snöfallet dagen innan, men annars var det en rolig bana, nästan helt utan backar men med mycket svängar.

Gustur var som vanligt supertaggad innan start och tog i som bara den. Jag hade bestämt mig redan innan att inte heja eller mana på honom något under loppet utan han fick springa helt i sitt egna tempo. Han galopperade hela tiden och jag försökte cykla så han skulle dra så lite som möjligt men samtidigt inte stressa honom. Känslan var på topp och efter varje sväng tänkte ”Nu borde jag se
ekipaget framför mig”, då de endast startade 1 minut innan. Men min uppfattning om vad som gick fort var tydligen helt fel, för när vi kom in på upploppet utan att ha kommit i kapp dem innan, märkte jag att ekipaget som startade en minut efter oss nästan var ikapp.

När resultaten kom lite senare visade även tiden på att det inte gått så fort som jag trott, men känslan var ändå bra och jag är nöjd med vår första start i cykel klass trots att vi låg lite mer än 1 minut efter ledaren i klassen. Jag tog med mig den bra känslan, lät Gustur varva ned ordentligt innan han fick vätska och mat och sedan försökte vi båda vila någon timme innan det var dags för nästa start.

Löpklassen gick mitt på dagen och nu var det riktigt varmt och skönt i luften, dock fortfarande lite för kallt för att kunna tävla i shorts vilket jag annars föredrar. Ekipaget som skulle startat precis innan oss hade strukit sig så blev en lite extra lång väntan i startfållan, men Gustur var taggad som vanligt. Efter
ca halva loppet hade vi kommit ikapp dem som startat 2 min innan oss. Omkörningen gick fint men efter det slog Gustur av lite på takten, han har tidigare aldrig gått två klasser på en dag och med sin långa päls märker han av värmen snabbt. Han fortsatte dock galoppera till ca 200 m kvar till mål där
han slog om till trav. Tyvärr är målgångar vår svaga sida då han gärna slår av när han ser alla människor. Överlag kändes loppet riktigt bra, och efter första dagen ledde vi med 58 sekunder till tvåan

På kvällen tog jag och min sambo en cykeltur i skogen (Gustur ville följa med och låtsades vara helt opåverkad efter sina två klassen men han fick vila på hotellrummet). Det kändes i min kropp att två klasser tar och även om det var väldigt roligt att cykla beslutade vi att stryka mig från morgondagens cykelklass. Vi hade säkert kunnat få en snabbare tid dag två men Gustur är ung (inte ens två år) och jag ville lägga både hans och min energi på löpningen.

Det visade sig vara ett klokt beslut, löpningen gick ännu bättre dag 2. Jag kände att jag hade mer kraft och Gustur behöll en jämn och fin galopp under hela loppet. Vi förbättrade vår tid med 5 sek och utökade vår ledning till mer än 1 och en halv minut. Jag är så stolt och tacksam över att ha en så fin hund som alltid ger allt, det ger mersmak för fler tävlingar. Jag vill även passa på att tacka Skånes draghundsklubb för en väldigt trevlig och mycket bra arrangerad tävling!

Läs hela inlägget »

Det här med att vara rookie i draghundsvärlden är för min del en helt fantastisk upplevelse. Jag upplever endast positiva bemötanden, folk jag har frågat är vänliga och vill verkligen svara på frågor. Människor bjuder hem till sig för att hälsa på hundarna, ställa frågor och är villiga att lära mig mer - jag får intrycket av att människorna jag varit i kontakt med är glada att få hjälpa till. 
Jag tror att det är så mycket enklare idag, än vad det var förut. Med Facebook och instagram så är det så enkelt att hitta människor inom sporten idag! Mitt största kontaktnät har varit genom Facebook, ifall jag har sett någon människa som verkar "intressant" så har jag tagit kontakt med personen. Ingen har ignorerat mig, vilket jag tycker är fantastiskt! Jag trodde, helt ärligt, att det var många "gamla rävar" inom sporten när jag började, som skulle tycka att en ung liten tjej på 23 år ska komma här och tro att hon klarar av stora malamuter. Men tji fick jag! Jag har hållt på med många sporter så som agility, lydnad, rallylydnad, jakt osv - men det här slår allt. Inget skitsnack om den ena eller den andra - här har människor talat gott om varandra och tipsat mig vidare till att kontakta vidare. Helt imponerad! Jag är så glad över detta, är så glad över välkomnandet jag har fått och människorna som stöttat mig i detta. 

Samtidigt, måste jag säga att hittills har det inte varit så svårt för mig. Änsålänge har jag "bara" två draghundar, och det har varit enkelt att lösa allt som uppstår. Jag bor för stunden i lägenhet, och har under jobbtimmarna malamuterna i en hundgård hos en väldigt hjälpsam polarhundsägare här i krokarna. Där får jag mycket tips, får känna på hur det är med "flock-livet" när jag hjälper till mata, hantera och mocka. Är så tacksam att jag fått den möjligheten. Hur fick jag kontakt med han då? Jo, Facebook. Jag upplever verkligen att människor VILL hjälpa till. Så till alla er därute som tänker att det är omöjligt för det nuvarande boendesituationen, jobb eller vardagen - människor vill hjälpa till. Våga satsa på era drömmar!

Att malamuten är en krävande ras kan jag hålla med om, men inte mer än vilken annan hund som är framavlad för arbete heller. Jag skulle säga att det märks tydligare på min tollare när hon är understimulerad än vad det märks på malamuterna, tollaren blir med rastlös, reaktiv och påhittig när jag har haft intensiva jobb perioder än vad jag upplever att polarhundarna blir. 

Valpen är ju bara valp, så hon är ju påhittig på ett helt annat sätt. Men Yarak älskar att ta det lugnt. Yarak, min äldsta hund på 5 år, är en otroligt bra läromästare, samtidigt som han kräver sin ägare. Till vardags nöjer han sig med promenader och linlöpning/cykel för att hålla sig stimulerad. På promenader har han problem med hundmöten, men i draget är han en väldigt tacksam hund att lära sig på. Jag fick honom färdig, lyxigt va? Han kan alla kommandon som höger, vänster, öka tempot, stanna osv. Men till vardagen är han en mer krävande kille som behöver sitt stöd, och där kommer mina kunskaper som beteendevetare & problemhundskonsult verkligen till nytta. Att jag tillsammans med Yarak får växa är fantastiskt! 
Att Yarak besitter en del osäkerhet är inget att tvivla om, men han hakar inte upp sig, om han upplever något obehagligt så syns det tydligt på hela hans kroppsspråk, och det är lätt att övertala honom att han klarar det - för sen när väl klivit över tröskeln ser man hela hunden växa! Som när vi tog med honom på dragtur med fyrhjulingen & skotern dem första gångerna, han ville verkligen inte springa! Totalt rädd och osäker för ljudet från motorn. Vi tog då med Emils jämthundstik som älskar fyrhjulingen för att visa Yarak att detta är något roligt. Tillsammans med stödet av Mira vågar han nu springa med fyrhjulingen, och han växer för varje gång.

Jag har tidigare i mina blogginlägg nämnt att jag ser fram emot livet som polarhundsägare och jag kan inte nog understryka hur intressant det är! Polarhunden är så mycket mer än en arbetsmaskin som bara vill dra. Det är en utmärkt familjehund, en trogen vän och en hund som gärna hänger med på allt man vill. Qanik har tränat nosework, hängt med på utbildningar, dogparkourat, tränat lydnad, sprungit genom agilitytunnlar och hängt med på mina problemhundsutredningar för att hjälpa hundar som speciellt har rädslor eller aggression till andra hundar. Hon är en ovärderlig hund, och jag är så otroligt glad att jag har möjligheten att "använda" mig av en egen hund i utredningarna. Förutom detta så har vi fortsatt dragträningen och detta har fortsatt i samma bravur-spår! Vilken otrolig liten hund detta är och kommer bli! 
Min personliga erfarenhet av malamuten är inget annat än positiv, och jag ser fram emot att i framtiden utöka flocken. Men först - flytta till gård! 

I Juni drar vi lasset till Härjedalen, kanske inte så mycket norr som jag önskat från början - men kärleken tog mig dit. Mitt ute i skogen bland alla jakthundar ska jag och Emil tillsammans slå ro med vår blandade kompott av hundraser. Jag med malamuter & tollare, Emil med jämthund & finnspets. Vi alla ser så mycket fram emot det, och projekten med stora hundgårdar/hägn ska börja i sommar. 
Allt bara löser sig, alltid. Ibland är jag faktiskt glad över att jag är en extrem-optimist. Allting fungerar och löser sig om man bara vågar tro på att det gör det.

Läs hela inlägget »

Nu är säsongen slut, kan man tro! Men nej, det är nu den börjar. Alla tävlingar, träningar och alla måsten är nu över och det är dax att börja njuta.

Nästa helg är sista dagen på jobbet i Borgafjäll och skidbacken, där efter, direkt efter jobbet drar vi till fjälls med hundarna. Vi kramar ut det sista utav vintern och kommer att njuta av fjället och förhoppningsvis vädret. Första turen kommer att gå i Gitsfjäll där vi kommer att njuta någon dag för att sedan komma hem en snabbis och fylla på med mat och gotta innan vi åter återvänder till fjället med hundarna, denna gången blir det Stekenjokk.

Självklart kommer jag att uppdatera med massor av bilder på vår Instagram, FB och Bloggen.
Men som ett litet härligt smakprov kommer här bilder från vår dagstur i Klöverfjället, Borgafjäll. Är så glad att ha så otroligt härlig arbetsplats<3

Läs hela inlägget »

Vissa raser som de polara raserna och olika draghundsmixar är avlade på egenskaper som gör de till bra draghundar. De vet oftast redan från första gången de får en sele på sig vad det är de ska göra, lite som när en bordercollie träffar på får för första gången. När de för första gången får en sele på sig och sätts i spann eller framför kickbike, cykel eller skidor så är det som om en liten lampa tänds ovanför deras huvud – ”okej, det är det här jag är, en draghund!”. Och sen går det mer eller mindre av sig själv.
Hos de raserna som inte är avlade på ”draghundsegenskaper” får man istället oftast lära hunden att dra. När man lär en hund att dra kan man göra det på flera olika sätt, man kan låta hunden springa till en leksak eller låta den jaga efter en ”hare” eller köra in den med hjälp av andra rutinerade hundar i ett spann. Själv har jag kört en annan metod på mina hundar där de inte får jaga någon eller springa till något, utan där de får lära sig beteendet att dra.

Vad är min målbild?
Innan man lär en hund något, oavsett vad, så bör man fundera på vad för mål man har med inlärningen. Vad vill jag lära min hund? I draget vill jag ha en självständig men lyhörd hund som springer med glädje och fart, och som inte bryr sig om andra hundar, människor eller föremål längs med banan.

Hur gör jag?
Inlärningen i sig skiljer sig inte från annan typ av inlärning, som när jag t.ex. försöker att lära min hund att gå fot. Jag berömmer det beteende jag vill ha och ignorerar, alternativt styr bort, det beteende jag inte vill ha. Rent praktiskt går det till så att jag börjar när hunden är valp genom att helt enkelt trä på hunden en passande sele, hakar på ett koppel eller lina och sedan bara gå med den. Minsta lilla tendens till att valpen drar i selen så får den beröm! I takt med att valpen förstår vad det är jag vill så kommer den börja jobba hårdare i selen för att få mer beröm från mig. Fartökningar är perfekta belöningar då de allra flesta hundar älskar att springa och vad kan vara bättre än att få springa fortare och dessutom tillsammans med matte eller husse?

Foto. Anna Persson
Foto. Anna Persson

I början handlar det om ”träningspass” på ett par meter eller minuter som sedan ökas allt eftersom valpen växer och förstår vad det är jag vill. Det är viktigt att läsa av sin valp och att inte överanstränga den.

Varför gör jag så här?
När jag tränar hund, oavsett om det är lydnad, bruks eller drag, är min tanke att de ska bli medvetna om vad de gör. Om man exempelvis låter en hund dra efter en ”hare”, är den då medveten om att den springer och jobbar med sin kropp, dvs drar, eller är det helt fokuserad på att hinna ikapp ekipaget före? Om du då även berömmer och belönar det beteendet, vad befäster du då? Om hunden är helt fokuserad på att hinna ikapp ett annat ekipage så blir det troligtvis även det beteende du befäster. Hur vad det nu med målbilden, skulle du lära hunden att dra dig framåt eller att jaga ett annat ekipage? Hur gör man då på tävling om man exempelvis får starta först och hunden inte ser ”haren” som den är van vid? Det är inte helt ovanligt att icke-draghundar som är inkörda med ”hare” arbetar sämre eller inte alls utan den starka retningen.


Vad har det för fördelar?
- Jag upplever att jag får hundar som är mer medvetna om vilket beteende jag vill ha och vad som förväntas av dem när de får selen på sig.
- Man blir inte beroende av hjälper, som leksak eller ”hare”, som man sedan måste träna bort eller inte alltid har tillgång till.
- Jag upplever det som att hundarna blir mindre intresserade av andra hundar, personer och föremål när vi tränar och tävlar, de blir alltså mindre känsliga för störning.
- Mindre intresse för andra hundar = lättare omkörningar.
- Risken för stopp under tävling minskar. En hund som t.ex är van vid att få belöning i spåret kan misstolka ett tappat koppel eller en tappad socka som sin belöning och då stanna. En hund som är inkörd med ”hare” kan även uppfatta en påhejande åskådare som ”hare” och tro att racet är slut.

Foto.  Bjarne Rickardsson
Foto. Bjarne Rickardsson

Belöning efter inlärning
Naturligtvis kan man använda ”hare”, bollar, kampduttar och godisskålar som belöning när dragbeteendet är befäst för att få upp farten eller motivationen på hunden. Mina hundar vet att i bilen ligger en grön boll som de ibland får efter träning eller som jag ibland lägger ut i ”målet” på vår träningsrunda. Men då är dragbeteendet redan ordentligt befäst och bollen blir bara en extra belöning.

Starter och kommandon tränas separat.
Efter att ha tävlat med min första riesenschnauzer Liam som inte kunde, och som fem år senare fortfarande inte kan, stå still och vara tyst i starter så bestämde jag mig att med nästkommande hund så ska jag träna starter. Inte nog med att jag blir irriterad över att ha 40 kg riesenschnauzer som skäller mig i örat och hoppar sig till lintrassel så bränner hunden energi innan loppet ens har börjat! När Timmie kom till mig började jag tidigt träna starter där hunden SKA sitta, ligga eller stå tills kommando ges oavsett vad som händer. Naturligtvis börjar man träningen enkelt och lägger den på en nivå där valpen/hunden inte kan misslyckas för att sedan öka svårighetsgraden allt eftersom att den lär sig.

1. Ha valpen kopplad.
2. Visa valpen en leksak/godisskål som ni tillsammans lägger på marken
3. Ta med valpen 5-6 meter bort och sätt er ner i riktning mot leksaken/skålen
4. Knäpp av kopplet men håll valpen i halsband/sele
5. När valpen är lugn, säg start-ordet, släpp valpen och tillsammans så springer ni till belöningen.


Valpen kommer snart att lära sig att passivitet ger aktivitet, alltså att ”om jag sitter/ligger/står stilla så får jag sedan springa!” I förlängningen kan detta sedan försvåras genom att man inte håller i valpen, låter valpen sitta/ligga/stå en stund innan kommando ges eller att man försöker lura den genom att t.ex. säga ”starta” istället för ”kör” om man bestämt sig för att använda det kommandot. Man kan även sätta hunden, gå bakom den och sedan springa förbi den utan att säga kommandot för att på så sätt träna på att hunden ska lyssna efter kommandot oavsett vad som sker runt omkring den. På en draghundstävling är retningen i starten väldigt stor men har man tränat ordentligt så kan hunden stå kvar i start-position trots att det startar hundar framför eller bredvid den.

Vad som är viktigt när man tränar både dragbeteende och starter är att belöningen alltid ska komma till hunden. Hunden ska inte vända om och komma till dig för beröm, gos eller lek. Risken är då att man får en hund som vänder upp mot föraren vid beröm vilket vi inte vill ha. Vid start-träningen springer man därför tillsammans med valpen, och senare bakom hunden då den troligtvis blir snabbare än dig, fram till belöningen. Lika så vid inlärning av dragbeteendet, när hunden drar bra så ”klättra” fram längs draglinan till hunden, beröm och avbryt för gos och mer beröm.

Kommandon som exempelvis ”höger” och ”vänster” kan tränas på vanliga koppelpromenader genom att säga kommandot samtidigt som jag svänger åt det hållet vi ska. Beröm och ev belöning när hunden gör rätt! Med positiv förstärkning kommer den snart att lära sig vad de olika kommandona betyder.

När man tränar bör man ha hundens förutsättningar i bakhuvudet för att inte pressa hunden så hårt att den kan ta skada. Exempelvis så är det svårt för en stor och tung rottweiler att komma upp i samma hastigheter som en smidig liten kelpie p.g.a. att de fysiska förutsättningarna hos raserna är väldigt olika. Att jobba med ett beteende som inte ligger naturligt hos hunden kan ta tid och man kan behöva plocka bitar från olika inlärningsmetoder för att nå målet. Oavsett vilken metod man väljer så bör all inlärning bygga på positiv förstärkning där vi berömmer och belönar de beteende som vi vill ha vilket även ger oss en glad och lycklig hund!

Lycka till!! 

Läs hela inlägget »

Hantera hinder för att träna och starta upp träningen igen

Ibland blir det inte riktigt som man har tänkt sig. Jag hade tänk hålla igång mig själv och hundarna hela vintern med löpträning och köra spark/släde. Men vi hade i sort sett ingen snö den här vintern så sparken kom bara fram någon enstaka gång. Resten av tiden har det varit för halt och isigt för att ta fram cykeln. Då har mina ICEbugs fått springa sig varma istället. Det funkade super! Tills jag fick mitt löpträningsförbud i julas.

Jag vill ha så optimal träning för både mig och mina hundar som det bara går. Jag fick mina hinder av min PT och hundarna har olika direktiv av sin fysioterapeut. Yxa är den jag tränar hårdast och mest med så nu baserar jag träningen efter mig och henne. Yxa skulle ta det lite lugnare ett tag då hon har reagerat lite i ryggen och jag fick inte springa. Yxa fick godkänd att trava bredvid cykel och jag fick cykla lugnt. Perfekt då kan vi cykelträna istället! Dock har det varit sisådär med det de senaste 3 månaderna då underlaget inte varit på vår sida för att cykla på. Med andra ord har vi fått en oplanerad vila! Vila är också bra men det var inte den plan jag hade. Eftersom vi har inplanerade tävlingar till hösten så gäller det att börja lägga träningen redan nu så vi är på topp när det är tävlingsdags! Delar med mig av mina tankar hur jag sätter igång oss med träningen igen efter uppehåll.

Utöver vanliga promenader där hundarna får röra sig fritt över stock och sten i olika terräng för att bygga styrka så cykeltränar vi för kondition och uthålligheten. Vi tar lugna pass i ett långsamt tempo på ca 10min/km och vi håller oss på sträckor mellan 4,5-5km. Tanken är att bygga dem långsamt innan vi kör på med draget igen. Cykelträningen går riktigt bra så kommer börja öka tempot lite snart men fortfarande hålla dem i trav utan att de går över till
galopp. Därefter tänker jag öka sträckan men då sänka tempot igen. Jag lägger bara på en sak i taget antingen tempo eller sträcka och än så länge är det träning utan belastning. Eftersom hundarna inte kan berätta för mig hur träningen känns så tänker jag att om det ser bra ut så tar jag ett extra pass på samma nivå innan jag ökar för att se att hundarna hänger med utan skador.

Det finns givetvis mycket man kan göra på sidan om draget för att bygga hundarna. Jag gillar att hålla det enkelt och tideffektivt men är alltid noga med vad vi gör. Jag kommer cykelträna och bygga styrkan i terrängen ett par veckor till innan vi kör drag igen. Med styrka så menar jag balans och kroppskontroll. Ju bättre kroppskontroll och styrka hundarna har desto mer förebygger vi skador.

Det jag redan nu håller ett extra öga på är hur hundarna rör sig. De ska röra sig med lätthet utan några rörelsestörningar. Här tar jag alltid till med professionell hjälp av min duktiga fysioterapeut Jessica Pelz i Vallentuna. Hon får alltid kolla igenom mina hundar minst två gånger per år. Då bollar jag mina träningsplaner med henne och hon ger mig feedback på hur hundarna känns och hur det passar ihop med den träning jag tänkt att lägga upp.

Så sammanfattningsvis så startar jag mina hundar lugnt, jag håller alltid koll på hur de rör sig och jag tar till hjälp av någon ännu mer kunskap än mig själv som dessutom ser objektivt på mina hundar. Mina hundar är det käraste jag har och vill att de ska hålla sig hela och friska. Deras säkerhet går alltid först och jag ser alvarligt på småsaker just för att de inte ska bli större skador och problem. Jag kör aldrig på hårt med en otränad hund utan bygger grundstryka i flera veckor innan de får hårdare träningspass!

En bild på Arrac och husse när de löptränade i höstas
En bild på Arrac och husse när de löptränade i höstas
Läs hela inlägget »
Etiketter: draghund, emma

Kost och prestation

Gröt. Frukt. Soyghurt. Musli. Flingor. Mjukt bröd. Hårt Bröd. Pålägg…
-”Amanda! Vi måste gå nu, du ska tävla om mindre 2 timmar, äter du en till macka så kommer du få håll.” Ungefär så brukar det låta på frukost buffen innan en tävling. Samtidigt som det är viktigt att ladda upp energidepåerna inför fysisk aktivitet får maten inte ligga som en klump i magen när man
ska få kroppen att prestera. Att tävla och träna kräver energi, vi tillför energi genom att äta. Men vad ska man äta och när ska man äta om man vill optimera sin prestation?


Först och främst är det viktigt att ha en energibalans i sin vardag, att man får in lika mycket energi som man gör av med. Energi får vi genom vår kost, och kosten består av Kolhydrater, Protein och Fett. Energi räknas i kalorier, vanligen förkortat som kcal.

1 gram kolhydrater innehåller ca 4kcal

1 gram Protein innehåller ca 5,6 kcal

1 gram Fett innehåller 9,4 kcal

Hur mycket energi vi gör av med beror på ålder, vikt, kön och främst fysisk aktivitet. Om man får i sig mer kcal än man gör av med kommer vår vikt att öka, om målet med ens träning är att bygga muskler så är detta positivt. Får man i sig för lite kcal än man gör av med leder det till att vi förlorar vikt. Vanligt är även att man känner sig tröttare och mer orkeslös, något man absolut inte vill uppleva om man ska prestera.

När vi utvinner energi så är det främst från kolhydrater och fett. Fett ger oss nästan ett oändligt lager av energi medans kolhydratförråden är mindre. Vid hög fysisk aktivitet föredrar kroppen att använda energi från kolhydrater (Detta är bakgrunden till att många idrottare väljer att kolhydrat ladda inför en krävande aktivitet). Att omvandla kost till energi är i sig själv en energikrävande process, därför är det viktigt att äta en stund innan aktiviteten skall påbörjas. 1-4 timmar innan aktiviteten bör ett
huvudmål intas. Är man mycket hungrig  kan ett mellanmål intas mellan huvudmålet och aktiviteten, dock ej närmare än 60 min inpå aktiviteten. En tumregel man kan ha är att ju närmare aktiviteten man är i tiden, desto mindre ska målet mat vara. Beroende på längden av aktivitet kan det vara fördelaktigt att tillföra energi under passet för att hålla 
prestationsförmågan på en hög nivå. Om du tränar/tävlar i mer än 90 min kan man med fördel äta något med kolhydrater för att fylla på energidepåerna.

Träning och belastning bryter ned kroppens vävnader, för att stoppa detta och istället bygga upp kroppen igen behöver vi tillföra energi. Direkt efter avslutat pass bör man därför tillföra kolhydrater och protein. Protein behövs för att bygga muskler. Inom någon timme bör även ett huvudmål intas, det kan med fördel innehålla kolhydrater, protein och fett.

Kost och prestation är ett stort ämne med många faktorer, detta är några viktiga punkter att komma ihåg

 Försök ha energibalans i din vardag

 Ät innan du ska prestera, men inte för tätt inpå

 Är aktiviteten längre än 90 min kan man det fördel få i sig energi under passet

 Ät gärna något i direkt anslutning till avslutat pass

 Var förberedd, testa inte nya saker på tävlingsdagen utan pröva ut i god tid innan vad din kropp svarar bra på.

Läs hela inlägget »

Säsongen börjar lida mot sitt slut, själv har jag knappt tre veckor kvar på kenneln jag jobbar på innan det är dags att ta sig ann nya utmaningar. Denna säsong har jag inte haft några prestationsmål med vårt tävlande, målet har endast varit att komma ut och träffa vänner och ha roligt. Är en riktigt tävlingsmänniska så att inte vara med och slåss om topplaceringarna har verkligen inte varit lätt och de har varit en riktig utmaning men nyttigt och jag har lärt mig mycket. Även fast det är ett bra tag kvar tills nästa säsong drar igång är planeringen redan i full färd. Det stora målet är WSA VM som går av stapeln i Sveg i början på Mars men hoppas även på att ha möjlighet att åka på några fler mästerskap. 

Vårvintern här uppe i Kiruna är helt fantastisk, spenderade drygt en vecka här förra våren men hann aldrig med några turer till fjälls men i vår blir det ändring på de. För att förbereda mina sprintar inför de lite längre turerna drog vi ner på farten och har förlängt träningspassen efter säsongen sista tävling. Så nu njuter vi bara av de fina vädret och lufsar på i ett lagom tempo :) 

Vårvintern, bästa tiden på året
Vårvintern, bästa tiden på året

Det är många som låter sina hundar vila hela somrarna, själv har jag alltid fortsatt dragträna dem rätt långt in på sommaren och under den varmaste perioden har vi simtränat. Brukar försöka dragträna iaf ett par gånger per vecka men då max en 2-3 km och väldigt tidiga morgnar och i lugnt tempo. Tror själv att hundarna mår bättre av att hållas igång och få röra på sig än att de får stå en längre period och man ska börja från noll varje år höstträningen drar igång. Förra våren flyttade jag till Sundsvall och där ligger huset bara ett stenkast ifrån sjön så det var enkelt att bara släppa hundarna och gå ner och träna. Började först med en hund och körde kring 5 minuter/gång och tills de vande sig och ökade sen successivt så de fick simma totalt 30min/hund och gång. För att underlätta träningen av så många hundar slog jag ner ett par stolpar i sjön och skruvade fast en regel mellan dem, där fick tre hundar plats så det sparade enormt mycket tid.

När hundarna väl har vant sig njuter de av simträningen och tycker det är riktigt skönt att göra sig av med överskottsenergi
När hundarna väl har vant sig njuter de av simträningen och tycker det är riktigt skönt att göra sig av med överskottsenergi
Skönt med ett svalkande dopp under träningspasset
Skönt med ett svalkande dopp under träningspasset
Lär hundarna redan från tidig ålder att det är roligt med vatten och de simmar självmant ut och busar
Lär hundarna redan från tidig ålder att det är roligt med vatten och de simmar självmant ut och busar

Efter sommarträningen börjar vi med att köra tungt för att bygga upp muskler. Tidigare år när vi inte haft möjlighet att simträna så regelbundet fortsatte vi med att köra kring 3 km men ökade antalet pass än under sommaren och sedan ökat distansen allt eftersom. Men i år märktes en enorm skillnad på flåset och deras ork efter att de simmat varannan dag i en månadstid så första dragturen blev 7 km, men de hade lätt kunnat springa längre. Nu låter 7 km kanske inte som någon big deal men för mig som kör sprint och har hundar som jobbar väldigt intensivt och hårt och ger allt från start har det varit intressant att se hur mycket simträningen verkligen gett. När vi kört ett tag slänger jag in några kortare intervallpass på platten. Sen tar vi oss ann backarna och kör intervallpass uppför. 

Flera som tror att det är full fart som gäller varje gång vi tränar men det är väldigt sällan vi är uppe i de hastigheterna vi kör på tävling och framförallt på barkmark där det kan går rätt så fort. Ju högre hastighet ju högre risk är det för skador och det är bara onödigt. Inför barmarkstävlingarna försöker jag att få in några längre pass på minst 10km och utöver de variera mellan tunga och intervall och 2-3 dagar i sträck och 1-2 dagar vila på de. De fyra sista träningspassen före tävling kör jag lite snabbare och ”speedar upp” dem och både två dagar innan och två dagar efter är det vila som gäller.

Efter barmarkssäsongen är slut och vi börjar träna inför slädtävlingarna är det i princip samma visa som gäller men ökar sträckorna då de tävlingar vi kört såhär långt varit sprint och är kring 10km. Varje år har jag försökt att logga all träning och skriva träningsdagbok men än har jag inte lyckats. Det brukar börjar rätt bra men den ersätts ganska snabbt av mina lappar där jag i början av varje vecka skriver ner hur vi ska träna de kommande 7 dagarna. Så jag har väldigt dålig koll på hur långt hundarna går på en säsong och exakt hur vi tränar men med facit i hand och med tanke på de resultaten vi haft de senaste åren kan vi inte vara helt ute och cykla :)

Men lika många mushers som det finns finns det sätt att träna på. Gillar själv att höra hur folk lägger upp sin träning och vad de gör och så får man sen helt enkelt plocka de bitar som passar en själv.

Under sommarhalvåret kör jag även en hel del löpning med hundarna, perfekt att träna kommandon
Under sommarhalvåret kör jag även en hel del löpning med hundarna, perfekt att träna kommandon
Tidig morgon
Tidig morgon
Läs hela inlägget »

Beaver Trap Trail ( BTT), Norråker.

Årets sista slädtävling och på hemma plan. För ett år sedan var det min första MD (medeldistans tävling), det var här det började kan man säga. Det var här jag insåg tjusningen med att köra hund. Visst att jag blev kär i att köra hund första gånen jag körde släde och älskade det. Men just längre sträckor utan stress, nu hinner man njuta av naturen, känna hundarna arbeta mil efter mil, bara tugga på. Det är nått visst med den rullande traven, de bara mal på. Tyst genom terrägen och det enda du hör är hundarnas andetag och ibland medarna mot ett hårt underlag.

Nästa vecka är det dax igen, hundarna som jag kommer att köra är samma uppställning som i fjol. Samma uppställning som Lovisa körde på SM och tog en 4:e placering i sin första tävling och samma team som jag hade med mig på Polardistans där vi tyvärr fick bryta på grund av min skadade handled. Men nu känns det bra, jag vet att de är bra tränade och att de orkar gå sträckan, sedan får vi se hur bra det går. Det blir Tirkkas sista tävling då hon snart är 11 år. Så en sista gång ska hon få gå i led och leda oss i terrängen, ta han om mig och förmodligen reta lita gallfeber på mig OCH en sista gång ska hon få springa över mållinjen.

Hårda och igenblåsta spår på polardistans
Hårda och igenblåsta spår på polardistans

Vår uppladdning inför nästa vecka är ganska lugn, kommer att köra en längre igenomkörare för att sedan vila några dagar innan allt drar igång. Veterinär kontroll på Onsdagen och start på Torsdagen kl 11.00. BTT Classic som vi kör är ca 130km men samtidigt går det SM i Långdistans BTT 350 km mer information om tävlingen finner du på www.beavertraptrail.se eller på FB under samma namn.
Så en lugn uppladdning inför den sista tävlingen, efter det blir det väldigt lugn och jag kommer förmodligen följa med familj och vänner på det tradionella fjällturerna under april och maj. Efter det är det dax för barmarken, men det är ett annat kapitel som just nu känns väldigt långt borta.

Samkörning med Tobias Eliasson, Polardistans
Samkörning med Tobias Eliasson, Polardistans
BTT 2016. Vi kommer att köra samma team som förra året. Foto: Pasi Kanerva
BTT 2016. Vi kommer att köra samma team som förra året. Foto: Pasi Kanerva
Läs hela inlägget »

NYBRODRAGET – VÅR FÖRSTA OFFICIELLA TÄVLING
 
Jag vaknade långt innan klockan, full av nerver. Lördag morgon – om bara några timmar skulle jag och Ratchel, min 12 månaders unghund, starta i vår första officiella tävling någonsin. Bara tanken fick mig att må fysiskt illa av både nervositet och förväntan på en och samma gång.
 
Den stund som var kvar innan alarmet ringde låg jag därför kvar och försökte förbereda mig mentalt inför dagen. I mitt huvud gick jag igenom alla moment och steg, som ett mantra för att lugna ned mig själv. Rasta hundar, vattna och mata. Frukost, byta om… Ja, så höll jag på. Först skulle vi upp till värmestugan på tävlingsplatsen för att lämna in papper på sekretariatet innan första tävlingsstart klockan tio. Tolv minuter över tio var jag listad att starta. Hade jag all utrustning samlad? (Ja, jag hade ju förberett allting dagen innan.) Hade jag mina papper i ordning? (Ja, det har jag alltid när det gäller hundarna.) Klockan sju ringde alarmet.

Erik och jag gick tillsammans ut för att rasta hundarna när vi klätt på oss. Till min enorma lättnad hade jag inte hört dom klaga alls under natten, trots att jag sovit ganska lätt, och de verkade nöjda och utvilade. Jag hade extra vatten i Ratchels mat och hon åt allt med stor aptit, vilket alltid gör mig märkligt lugn. Det är samma sak när jag är med min vän Marlene som handler... Ätande och drickande hundar är bra för nerverna. När hundarna setts till fick de sedan vila en stund till medan vi tvåbenta åt frukost och gjorde oss i ordning för att åka den korta biten bort till tävlingsplatsen. 

Parkeringen hade redan börjat fyllas av bilar när vi 8:30 klev ur vår bil och stegade upp mot sekretariatet. Luften riktigt vibrerade av tävlingsnerver - både från hundar och människor - och jag plockade givetvis upp varje uns av de känslor som fanns i atmosfären. Jag märker inte ens när det händer. Hur pulsen plötsligt stiger, händerna börjar darra och tankarna rusa. 

Så fort jag lämnat in mina papper var jag tvungen att sätta mig ned i väntan på att förarmötet skulle börja, så svag kände jag mig plötsligt i knäna av den nervositet som for runt i kroppen och gjorde mig illamående. När jag hamnar i den typen av nervositet så kan det ganska fort bli en nedåtgående spiral; det är min stora prestationsångest - den jag haft sedan jag var ett litet barn - som ger sig till känna. Som griper tag i mig och med lätthet slår ut mig mentalt. Jag kände ett enormt behov av att fly situationen, men satt kvar för genomgången av banan och den allmänna informationen. Jag visste att prestationsångesten skulle finnas där oavsett vad jag gjorde och att jag måste samla krafter för att fokusera min energi på rätt saker.

Ca 9:30 - mindre än 45 kvar till start - gick vi ned till hundarna för att förbereda. De fick tillgång till vatten, rastades av Erik och jag passade på att värma upp lite. Det är en balansgång för mig med uppvärmningen. Jag har så begränsat med fysisk kraft nuförtiden att det lätt gör mer skada än nytta om jag värmer upp för mycket och jag har ännu inte riktigt lärt mig vart gränsen går, vilket jag blev väldigt varse där på lördagsmorgonen. Det är ett resultat av en långvarig utmattning, samt den kroniska värken (fibromyalgi) jag lever med och fortfarande lär mig att leva med. För att försöka göra det tydligare för er; tänk er att ni går omkring med konstant ömmande muskler och leder, samt hög mjölksyra. Även i vila. En mjölksyra som snabbt ökar vid fysisk aktivitet och särskilt vid ett repetitivt rörelsemönster. Och som väldigt lätt slår ut dig... Nåväl. Sju minuter innan start selades Ratchel och vi knatade bort för att stå redo i startområdet.

10:10 - två minuter innan min start. Jag vet inte riktigt vad jag tänkte i den stunden, jag tror jag febrilt försökte finna någon form av fokus och lugn inom mig. Men tankarna skenade, utan att jag överhuvudtaget kunde greppa en enda av dom. Jag har ett vagt minne av att människor omkring mig önskade mig lycka till, att Sverker Björk skojade med mig om att inte springa om Ida Björk (som startade innan mig) och att Marlene tog hand om min tjocktröja medan hon pratade om banan. Ratchel var ivrig och full av energi. Och så blev det vår tur att ställa oss vid startlinjen och invänta startsignal...
 

10:12 - Vi får klartecken att starta. Ratchel blev något förvirrad i starten men vi kom iväg uppför backen och över på andra sidan. Jag insåg inte förrän senare hur skyhög min puls var redan då. Inte av den fysiska ansträngningen, men av nerverna. Av känslan i kroppen vid start - som på många sätt liknar en stark ångestattack i antågande - och av andningen som var allt annat än normal. Vi hade inte sprungit långt alls när vi möttes av en väldigt brant backe som gick rakt upp som en vägg framför oss och när vi befann oss mitt i den blev Ratchel distraherad; hon fick syn på vår vän med hund som promenerade på ängen en bit nedanför oss och blev alldeles till sig över det. Med lite verbal stöttning kom hon på rätt köl igen och vi tog oss hela vägen upp, men hon hade tydligt tappat fokus och börjat fundera på lite annat som kan tänkas viktigt i en unghunds värld. Att hon är en orutinerad och nyfiken ettåring blev med ens väldigt tydligt ;) Mellan mina ansträngda andetag försökte jag stötta henne verbalt; vi tappade en del tid och det blev ett bajsstopp, men så småningom kom vi igång igen. 

Banan visade sig vara betydligt tuffare än jag förväntat mig. Inte för Ratchel, som tog det med en klackspark och knappt var trött efteråt, men för mig som löpare. Distansen var inte problemet, men det faktum att jag inte är särskilt van vid att springa i ordentliga backar blev tydligt; banan var idel backar som fullkomligt sög musten ur mig på uppvägen och genererade höga smärtor i kroppen för varje stöt som fortplantade sig genom fötterna på nedvägen. Och jag, som nästan nått maxpuls redan på startlinjen, tog ut mig alldeles för tidigt. Vi blev så småningom passerade av tjejen som startade bakom oss i B-klassen med sin BC och det var en enorm lättnad att kunna ta rygg på dom! Det är någonting med att ha något framför sig att fokusera på som gör allting så mycket lättare. Det var skönt, mentalt, att känna jag hade någon att jaga, snarare än att bli jagad. Även om vi tävlade i olika klasser. För min unghund blev det en välkommen hare; hon lade i en extra växel och sprang de resterande 2/3 av banan med jättefint fokus. Jag gjorde mitt bästa för att hänga med alltmedan jag kämpade med det mentala. Med det faktum att jag inte hade en aning om hur långt vi sprungit eller hur mycket tid som gått, att kroppen värkte för varje steg och att mina lungor kändes totalt sönderslitna.

Slutspurten var hemsk - jag var så fruktansvärt trött! Ratchel fick några meter från mållinjen syn på husse Erik som stod vid sidan av och fotade, vilket gjorde henne lite fundersam. Hon ville till husse men matte babblade om att fortsätta framåt; det är inte lätt att vara en oerfaren unghund i det läget. Jag är så väldigt glad att där stod människor på andra sidan mållinjen och hejade på oss (TACK, Maria Pålsson - din stämma hördes högt och tydligt!) för jag är övertygad om att det är den peppen som fick mig att orka lyfta benen hela vägen in i mål, där vi sedan hamnade i en flåsande, svettig hög på marken. Jag hade satt som mål att försöka komma runt på i alla fall femton minuter, men jag var övertygad om att det tagit längre tid än så. 

Döm min förvåning när jag fick veta det tagit oss mindre än femton minuter! 14:21 sprang vi på - drygt två minuter efter de andra i klassen och således ingen fantastisk tid - men en stor personlig framgång för mig. 

Jag gick i säng tidigt den kvällen, alldeles slut, trots att det kändes tråkigt att jag inte orkade sitta uppe och socialisera. Jag visste att det skulle krävas mycket av mig för att fixa vår start under söndagen - och att min återhämtningsförmåga inte är vad den en gång varit och att jag rent mentalt var alldeles utmattad av dagens alla intryck. I det läget har jag inte längre så mycket val. Jag måste sova. Jag minns att min sista tanke den kvällen var tvivel. Hur sjutton skulle jag fixa att göra om det här under morgondagen?
 
Morgonen därpå vaknade jag med en smärtsam medvetenhet om att min kropp tagit mycket stryk under dag ett. Ryggen värkte såpass att jag fick be Erik tejpa den, skenben och vader krampade något fruktansvärt och jag kände mig stel i lederna som en reumatisk åttioåring. Jag minns att jag var så trött mentalt att jag fick hålla tillbaks tårar, för tröttheten gjorde det så svårt att hantera problemen med kroppen och det i sig gjorde mig frustrerad och arg. Tejpningen dämpade det värsta, kompressionskläderna gjorde det något skönare att röra sig och jag var noga med att hålla mig väldigt varm hela morgonen innan tävlingsstarten klockan 9:10 för att inte lederna skulle bli ännu stelare. Ratchel däremot kändes utvilad och glad.

Jag var så trött där på söndagsmorgonen att jag inte riktigt orkade oroa mig över tävlingen ifråga, där fanns inte energi nog till det. På sätt och vis tror jag att det var bra - det höll nerverna i schack och jag var mycket lugnare inombords vid starten. Jag ville bara komma runt, även om det så skulle ta hundra år. Det kändes också mycket lättare mentalt att jag nu redan sprungit banan en gång och visste hur den såg ut; jag visste vilka backar som skulle suga kraft ur mig och vart det var värt att lägga energin. Jag valde att värma upp på ett annat sätt än dagen innan; istället för att höja pulsen lade jag tiden på att mjuka upp kroppen med snäll stretching och mjuka, lugna rörlighetsövningar. Det visade sig vara mycket mer effektivt för mig. 

9.10 - vi fick startsignal och kom iväg.  Återigen blev Ratchel lite distraherad på samma plats som dagen innan, men den här gången var jag förberedd och vi kom snabbt vidare. Jag upplevde henne dock som ganska trött i huvudet och hon var riktigt full av bus periodvis. Exakt på samma ställe som vi blev omsprungna av tjejen med BC:n dagen innan, fick Ratchel för sig att hon skulle leka, och det var återigen en enorm lättnad att höra hur teamet bakom närmade sig. Hon såg att vi stannat upp och berättade senare att hon tänkt att vi kanske kunde få lite draghjälp framåt av henne om hon svischade förbi - vilket stämde fint. Vi fortsatte framåt riktigt fint och jag kände mig, trots den mycket tröttare kroppen, mentalt starkare än dagen innan. Att ha en strategi för hur jag skulle ta banan hjälpte helt klart. 

Jag tror vi hade avklarat ungefär 2/3 av banan när där plötsligt dyker upp en löpare ur tomma intet. En äldre man som kom från skogen och tydligt inte tillhörde tävlingarna. Både jag och Ratchel vart lite förbryllade, särskilt som han stod mitt i spåret och inte vek undan en tum ens när vi kom. Vi kom förbi relativt lätt, men hon vände på huvudet ett par gånger för att titta efter honom. Återigen tappade vi lite tid där och när det var en knapp kilometer kvar hörde jag ett ekipage komma bakom mig, från B-klassen, som ropade åt mig att stanna då de ville springa om mig. Vi tog sällskap resten av vägen, jag och en mycket taggad Ratchel strax bakom dom. Upploppet var tungt - men jag hade betydligt mer krafter kvar än dagen innan och vi tog oss över mållinjen med en helt annan energi. Och en helt enorm glädje över att ha kommit runt! Vi gjorde en repris av högen på marken, där vi gosade loss och andades ut. Trots att Rackarungen ingalunda presterat som hon gör hemma på träning, så var jag SÅ stolt över henne! För att hon lyssnat och sprungit med mig trots störningar - och framförallt för att hon tagit hela helgen med en sådan klackspark. En helg som inneburit väldigt många "första gånger" och stora mentala utmaningar för henne. 

Även denna gången var jag helt säker på att vi sprungit väldigt långsamt - särskilt som vi blivit passerade av två av B-ekipagen - men det visade sig att jag bara var sekunder långsammare än dagen innan. Och fortfarande under 15 minuter! Jag insåg senare att det helt enkelt måste varit så att ekipagen bakom hade varit väldigt mycket snabbare under andra loppet, än dagen innan. Det var en ganska trevlig tanke; att dom presterat bättre, snarare än att vi presterat mycket sämre. 
 
Efter vårt eget lopp ägnade vi ett par timmar åt att agera handlers åt vänner, socialisera och fota, liksom vi gjort dagen innan. Vi bestämde oss dock för att påbörja resan hem tidigt med tanke på den långa vägen. Efter att ha rastat hundarna, fått i oss ett mål varm mat och sagt hejdå till vänner, packade vi sedan ihop oss i bilen och for hemåt. 

Så trötta - och orutinerade - var vi visst att vi helt glömde bort där skulle vara en prisutdelning! Haha.. Faktum är att jag inte hade en tanke på det ens. Nog blev jag lite förvånad alltid när Marlene några timmar senare skickade ett meddelande och undrade om jag inte hade glömt något. Inte ens då kopplade jag. Istället började jag febrilt leta i min hjärna efter saker jag
kunde ha glömt; kläder, kameran, utrustning eller kanske en av hundarna? 

Den där bronsmedaljen och tredjeplatsen säger egentligen inte så mycket. Medaljen fick jag per default - vi var inte fler startande i klassen. Och jag var aldrig där för en medalj, utan för erfarenheten. Men det har visat sig att den där plåtbiten ändå betyder någonting. En personlig framgång. Ett minne och en milstolpe. 

Den där plåtbiten är en fin påminnelse om rädslor som överkommits; jag har alltid varit livrädd för att tävla och utsätta mig för den prestationsångest det innebär, särskilt när förutsättningarna är allt annat än perfekta (om de någonsin är det). Det är en påminnelse om vår absolut första tävling. En tävling som jag och Ratchel debuterade på tillsammans. Det är en påminnelse om det faktum att jag tog mig igenom den personliga utmaningen trots de hinder vi haft på vägen - och kommit ur det starkare, modigare och rikare på erfarenheter. Det är en påminnelse om att vi haft fantastisk stöttning på vägen. Och när jag tvivlar nästa gång ska jag titta på den och komma ihåg den här helgen. Att vi fixade det tillsammans, trots att det inte alltid blåser medvind. 

Bronsmedaljen är också en sporre. En morot; nästa gång kommer vi vara starkare och göra bättre ifrån oss. Vara mognare. Bättre förberedda och klokare. Och ha varit med på bangenomgången! För vi kommer våga igen, det är jag övertygad om nu. Jag är inte rädd längre. Och för Ratchel, ja för henne har resan knappt börjat. Jag vet där finns så väldigt mycket att hämta hos den lilla tjejen! Att rutin, erfarenheter och mognad för henne kommer att göra enormt mycket. Jag ser henne jobba på våra träningar och jag tänker att om hon en dag presterar på tävling som hon gör på träning, med samma driv, arbetsglädje och skalle, då dröjer det inte länge förrän vi kör vårt perfekta lopp där allting flyter på. Kanske vinner vi inte, kanske kommer det alltid finnas någon snabbare och skickligare, men vad spelar det för roll?
Det här gör vi för vår skull. Och med oss hem får vi alltid samma fantastiska och högt älskade hundar, oavsett prestationer.  

Vill du veta mer om Nicole?

Läs hela inlägget »

Smittad av den obotliga sjukdomen  

Jag stod på startlinjen, för andra gången någonsin på en släde, andra turen någonsin med Yarak. Jag känner inte ens hunden. Men här stod vi, redo för att starta DP10 i Grövelsjön. Alla berättade hur svårt det var för de startande ekipagen året innan, hur tuff bana det var. Det hjälpte inte min redan sammanbitna känsla, men jag kände att vi gör det som en erfarenhet, något vi båda kan ta med oss i ryggsäcken. 
3 - 2 - 1 - GO! Jävlar vilken fart han drog iväg i, start i nedförsbacke och sedan en skarp högerkurva. Hur svänger man ens en släde? Kommer han ens att lyda mina kommandon? Kommer jag ihåg vad Tobbe sa på bangenomgången? Vad är svängskylten, var den röd eller blå..? Min puls var skyhög, min nervositet behöver vi inte ens tala om. 

Vi tog oss ut på sjön för att sedan stiga de branta och långa backarna upp på fjället. Det var allt annat än mysigt som jag hade förväntat mig. Kramp i benen, halsbränna och svettigt i uppförsbackarna. Full fart i nedförsbackarna så det var full sjå att styra släden i den täta skogen. Vilken upplevelse. 49 minuter senare var vi i mål. Herregud vi klarade det!! Min fantastiske Yarak och jag tog oss genom DP10 med ett förstapris och en andraplacering. Min första draghundstävling och min första meritering, och vi klarade det tillsammans. Tänk vilken tur jag hade som fick Yarak, och vilken tur han hade som fick mig. Vi är så lyckligt lottade han och jag - han är en utmärkt läromästare till både mig och Qanik. 

Min underbara lilla snöflinga. 4 månader gammal nu. Hon är tuff, envis, självsäker, orädd och modig. En genomsnäll liten malamuteunge som har tagit mitt hjärta med storm. Hon är otroligt lättlärd och positivt inställd till livet. Inga hinder stoppar henne, hon har en inställning på livet som säger ”Det har jag aldrig provat, men jag klarar det säkert!” En riktigt Pippi Långstrump-kopia, vild men tam.  
Sedan mitt senaste inlägg har vi såklart tränat lite småmoment i lydnaden, som min träningsplan löd, men med tanke på hennes frihetsvilja och självständighet så har jag fått lägga mer fokus på vår relation och vår grundlydnad än vad jag hade planerat. Det är annat med Tollaren som är mer signalkänslig och samarbetsvillig. Polarhunden är av helt andra kaliber, och det är en utmaning jag älskar! 

Dragträningen har startat, och lilla fröken fräken visar utmärkta egenskaper till att bli en duktig draghund. Hon tuffar på med spänd lina hela promenaderna och om hon stöter på ett problem så löser hon det 10 gånger av 10. 

Hur bär vi oss åt när vi tränar? Det finns, vad jag som rookie har förstått, många tekniker för att träna fram en bra draghund, jag har plockat lite av de olika bitarna som jag anser tycker låter sunt och som matchar mina mål och ambitioner med min blivande draghund. 
När jag säger ”går med spänd lina” så är det på våra koppelpromenader. Jag har tollaren oftast springandes lös på promenader vilket har gett Qanik en hög motivation att jobba sig framåt till henne, under tiden hon galopperar så gott som stillastående (i min gångfart), har jag tränat in kommandot ”Yapp, Yapp”. Det har gett fantastiskt bra resultat! Det gäller att hitta hundens motivation, och nu är den motivation befäst med kommandot ”Yapp, yapp”. Hon har även fått släpa på en handduk i nome selen några gånger, här har hon verkligen fått blomstra! Qanik går från klarhet till klarhet och jag ser en god teknik i traven, en lagom bra lyhördhet samt en vilja att dra och fortsätta ta i! 
  När vi har svängt höger eller vänster så säger jag alltid rätt ord i samma stund som hon svänger, vilket har gjort att Qanik får en naturlig inlärning av de kommandon. Det sitter inte riktigt lika befäst ännu - vilket man då kan fråga sig om hon egentligen har en medvetenhet om vilket håll hon går, eller om hon bara tuffar på. Jag kommer att träna vidare på detta sätt ett tag till för att envisheten hos mig vill inte ge sig riktigt ännu, om det inte fungerar så har jag ju lärt min tollare att svänga höger och vänster på agilityplanen med hjälp av freeshaping, klicker & belöningsplacering, så då borde jag kunna lära malamuten på samma sätt fast man tar med det ut i skogen? Däremot vill jag jobba så lite som möjligt med godisbelöning i det här fallet med Qanik, då hon är så besatt av mat - och jag vill inte att hon ska förvänta sig en godisbit så fort hon hör ordet ”höger” eller ”vänster”. Om ni förstår hur jag menar? Har ni några andra tankar om detta får ni gärna slänga in en kommentar, jag blir bara tacksam!  

För övrigt så är jag otroligt glad över att jag hittade min väg till malamute/polarhundsvärlden! Jag har haft en fantastisk vinter med bra vänner och omringats av hundar, nya erfarenheter och massor av ny lärdom. Dem varnade mig om polarhundssjukan, men jag tänkte aldrig att jag skulle bli smittad såhär snabbt. Jag längtar redan efter nästa valp, efter att få bygga upp mitt egna spann som grundar sig på Yaraks fart och dragkraft tillsammans med Qaniks envishet och trygghet. Vilka hundar! Vilken tur jag har som får börja såhär. Tur, tur, tur! Jag är otroligt tacksam till alla som hjälpt mig på min resa hit, och det ska bli otroligt roligt att se vart livet tar vägen nu.

Vill du veta mer om Amanda?

Läs hela inlägget »

Från illamående till förväntan - tävlingspsykologi 

För lite drygt 1 1/2 år sedan var jag på en föreläsning om tävlingspsykologi med Ewa Marie Wergård, något som jag tror skulle vara nyttigt för alla att gå. Det fick mig att börja fundera och inse hur långt jag själv kommit i mitt tänkande kring tävling och prestation. När jag började tävla inom hundsport för lite drygt 10 år sedan så var det i lydnad och agility med min rakade utställningscocker Hoover. Jag kommer så väl ihåg känslan när jag klickade i anmälan på nätet. Illamående och ångest. Redan då, flera veckor innan jag skulle in på plan så mådde jag illa av bara tanken av att stå där. Hur skulle det gå? Skulle Hoover göra som jag sa till honom? Om inte, vad skulle alla andra säga som stod och titta på när man går där, helt utlämnad på plan. Och ja, resultaten med Hoover var väl inte så där superbra. Stackarn, han undrade väl va fasiken som hände med matte varje gång vi steg in på planen.

Idag ser jag istället fram emot att tävla. När jag går in och anmäler mig i tävlingskalendern så fylls jag inte längre av oro och illamående utan av förväntan och glädje! Jag ser fram emot att stå på startlinjen och att tillsammans med mina bästa vänner försöka oss ta igenom banan med alla dess utmaningar på ett så snabbt och säkert sätt som bara går. Jag längtar efter ruset när man tar en kurva helt perfekt, jag längtar efter att känna responsen jag får av hundarna när jag säger till dem att öka, jag längtar efter att se vilket resultat månader av träning kan ge  och jag älskar känslan av att balansera mellan kontroll och kaos. Tanken att allt kan gå från perfektion till katastrof inom loppet av en hundradels sekund är skrämmande men samtidigt lockande.

Hur har jag kommit dit i min tänkande? Hmm, ja. Jag tror att det handlar om två saker, dels om kontroll/rutiner och dels om längtan. Längtan eller sökandet efter en känsla, känslan där man är i en bubbla som jag i just min sport råkar dela med mina hundar. Någon gång i början av mitt tävlande med hundar så kände jag den, den känslan när det bara finns vi och när jag väl känt den så ville jag känna den igen och igen. Och ju mer man hamnar i den sinnesstämningen, ju enklare är det att komma tillbaka dit. Även om vi råkar stå på startlinjen på SM med många blickar på oss så finns inget annat än vi och hundra procent fokus på det vi ska göra. Ni vet hur det lätt annars blir, man ska göra något som gör att man måste koncentrera sig på nuet men tankarna seglar lätt iväg, och gärna till saker som inte alls har med uppgiften att göra. Hur många har inte kört bil från punkt A till punkt B och väl framme vid punkt B så har man ingen aning om hur man kom dit? När vi står på startlinjen finns inget sånt, det är bara jag och hundarna. Totalt fokus på uppgiften. Inget annat.

För att enbart kunna fokusera på uppgiften som jag har framför mig så har jag tagit kontroll över de saker som jag kan kontrollera, och släppt det jag inte kan påverka. Jag har hittat en rutin som fungerar för oss och som gör att jag kan känna mig fullständigt fokuserad, trygg och lugn på startlinjen. Det handlar om att allt från att kontrollera utrustningen till hur och när hundarna ska vattnas och fodras innan start. Det har tagit ett tag att hitta rutinen som jag har inför en tävlingsstart men tack vare den så är jag inte bara mer förberedd när jag står på startlinjen, jag klarar även av eventuella störningar inför en tävlingsstart på ett helt annat sätt. Dels för att sakerna som ska göras sitter i ryggmärgen och kan göras snabbt och korrekt och dels för att jag vet att vilket sätt som är det näst bästa när det första alternativet av någon anledning inte fungerar, jag har alltså en plan B som jag fått när jag utvecklat plan A.

En sak som jag blivit mycket bättre på är att våga förlora. Som någon som hade för mycket tid över lär ha sagt: att våga förlora är att våga vinna. Tidigare har jag safeat lite väl mycket. "om jag tar i fullt nu så kanske jag inte orkar imon, därför tar jag det lite lugnt nu". ungefär så tänkte jag när jag tävlade i Canicross på SM för ett par år sedan med Liam. Resultatet blev att vi hamnade utanför pallen och att jag sprang över en minut snabbare dag 2 jämfört med dag 1 när jag visste att jag inte behövde prestera dagen efter.... 80 %  av en prestation beror på ens mentala inställning, och den helgen hade jag jäkligt kass inställning första dagen! Det handlar lite om att bli bättre på att se möjligheterna i de situationerna man ställs inför och att våga tro på sig själv, att man är bra helt enkelt. Min inställning på ovanstående SM skulle istället ha varit "okej, nu kör vi fullt ös och så får vi se hur långt det räcker. Vi fixar det här!" Om det nu sedan inte skulle räcka hela vägen, ja då vet man vad man behöver jobba på. En väldigt kuperad bana kan man antingen se som något jobbigt eller se som ett perfekt tillfälle att se hur väl backträningen har gett resultat. På nästkommande tävling efter föreläsningen så kunde jag se väderförhållandena som ett betydligt mindre problem än tidigare. Lördagens värme gjorde att jag såg det som ett bra tillfälle att se hur hundarna presterar under just de förutsättningarna. Söndagens ösregn vändes till något positivt då det innebar att hundarna blev nedkylda under racet och att jag nu fick tillfälle att verkligen tänka på körtekniken och utmana mig själv att våga mer.

Något som var extra intressant som Eva Marie tog upp var ett ord som jag kommit att ogilla, ordet tur.

Jag ryser nästan bara jag hör det och jag blir irriterad när jag tänker på tur i samband med prestationer. När folk säger att man haft tur, i synnerhet när man tävlar i en sport som inte är en bedömningssport, så förminskas själva prestationen och arbetet bakom prestationen. Tur har man när man vinner på lotto, inte när man vinner ett SM. När Charlotte Kalla sprintade förbi två tävlande på senaste OS och tog ett guld för Sverige i stafetten, berodde det på att hon hade tur? Eller berodde det på att hon hade rätt inställning och en fysik som svarade på krav som hennes hjärna ställde, något som beror på år av både mental och fysisk träning?

Jag vet inte hur många gånger jag hört vilken tur jag har som fått en så duktig hund som Timmie. Precis som om han för det första bara ramlade ner från himlen rätt i min famn, och för det andra har styrkan och snabbheten i sig utan någon form av träning.

Jag spenderade mycket tid hos uppfödaren när Timmie och hans syskon var små för att försöka välja ut den rätta hunden för mig. Jag fick naturligtvis även hjälp av uppfödaren att välja ut honom så det är inte "tur" att jag fick just honom utan han är ett medvetet val. Precis som det inte är "tur" att han presterar som han gör. Anledningen till att han presterar är för att han är tränad på ett sätt som passar honom, äter mat som passar just honom och har en balans mellan vila och träning som passar honom. Det har inget med tur att göra utan det är med kunskap och erfarenheter som jag har kunnat skapat en tillvaro, med allt vad det innebär, som gör att han kan prestera bra! Det verkar folk glömma! Anledningen till att jag har fått bättre teknik på cykel har inte något med tur att göra, utan det beror på att jag spenderat många timmar på sadeln för att bli bättre. Anledningen till att jag nu känner mig betydligt säkrare på trehjulingen än vad jag gjorde för nån månad sedan beror på att jag har tränat och att jag har funderat, diskuterat och förberett mig på hur jag ska agera i olika situationer för att få bra teknik och kontroll över fordonet. Bakom en prestation finns inte tur, där finns någon som jobbat arslet av sig för att nå ett mål vad än det målet må vara.

Det som jag tror att många av oss måste bli bättre på är att ta åt sig av sin framgång. Det har jag själv haft svårt för tidigare men nu kan jag göra det mycket bättre, troligtvis för att jag slutat tro på påståendet att jag har tur hela tiden. När du står där överst på prispallen så beror det inte på att du haft tur, utan för att du förtjänat det! Tro på dig själv! 

Vill du veta mer om Anna-Carin Lönn?

Läs hela inlägget »

Hej på er!

Jag är på plats i Alaska och Willow där jag bor och gör de sista förberedelserna inför Iditarod.
Flugit 2 svängar själv till Alaska för att få över mina hundar ( 4 pers /resa) och en god vän Mikael Sundström har också hjälpt mig. 28 timmars flyg resa från Kiruna -Arlanda -Chicago - Anchorage.

Ett försenat plan gjorde en resa 12 timmar längre så imponerad som alltid av hundarna efter då de efter en så lång flyg resa är så lugna och avslappnande och
vi tar ut å luftar hundarna på Arlanda och i Chicago för någon timma.

Just nu sitter vi på Musher Meeting och lyssnar på information från Stu Nelson som är chefs veterinär. Vi har gjort Ekg och blod prover på alla hundarna och allt är väldigt proffesionellt skött. Vi har fått information  om spåren som verkar bli väldigt tunga i år med massa snö, så snöskor kommer användas mycket i år.
Hundarna mina ser riktigt fina ut och jag är nöjd med all träning vi gjort de sista veckorna här i Willow. Vi har mött mycket älg och andra djur på spåren i en underbar miljö.

Jag hyr en liten stuga av Lindwood Fiedler som jag har som bas.
Mina 2 äldsta ledarhundar är inte med mig i år och det känns lite tufft att vara utan de, Mitt spann som jag kör med är i 4 års åldern i snitt.
Mina viktigaste nyckel hundar i år  är Holly, Eggs, Voulos, Nixon och Ranger och alla dessa är ledarhundar.

Vi har nu i veckan träffat media haft TV intervjuer mött Tidningar och gjort reportage. Allt är så mycket större här och en otrolig upplevelse som jag hoppas fler får chans att uppleva live!
Show start på Lördag i Anchorage och sen vidare upp till Fairbanks 7 timmar med bil där starten går i år.

I år har vi Mindre Checkpoints å mer camping något vi är vana vid jag och hundarna att göra tillsammans.
Jag har en race plan och mitt absoluta huvudmål är att ta hand om mina vänner ( hundarna ) på bästa sätt genom detta äventyr.

Nästa gång jag skriver så är jag förhoppningsvis i mål på iditarod med många  härliga och även tuffa minnen från detta race.

Jag vill sända ett stort tack till de som hjäper oss med detta speciellt:

Mina Super Guider hemma i Kiruna
Royal Canin
Priima
Axaeco
Swedish Centerlines
Dr Carson
Canelana
Kunz and CO
Oinakka


Ni kan följa iditarod på www.iditarod.com

Information om mig och våra turer finns på
sleddog.se

Happy Trails !!

Vill du veta mer om Mats?

Läs hela inlägget »

Börja träna tillsammans med sin hund

Jag började från allra första början med drag för att skaffa en vettig vinteraktivering med mina hundar. Jag är lite rädd för att frysa och gillar inte snö och rusk. Haha dålig hundmänniska som bara vill vara ute när det är varmt och gosigt. Skämt och sido så ville jag ha en rolig aktivering även under den kalla delen av halvåret så jag är ute och njuter tillsammans med mina hundar istället för att gå bara promenader och pina mig igenom dem. Så började med drag!

Som ni redan förstått blev jag fort fast och helt beroende av att köra mer och mer drag! Jag började enkelt för att få en trevlig vardagsaktivering och hålla hundarna i fin kondition. Jag la upp nivån så det inte blev så svettigt för mig själv. På sparken kunde det i och för sig bli lite varmt men med cykeln på barmark gled jag mest med och hjälpte till det jag behövde. Med andra ord gå det att lägga träningen så för dom som vill.
MEN såklart kommer ett men! Det var för mig helt omöjligt att nöja mig med den nivån. Jag ville ha mer! Jag vill vara ett TEAM med mina hundar. Jag vill att vi ska samarbeta på en högre nivå och bilda en kommunikation under blod, svett och tårar. För att få tummen ur anmälde jag mig på tävlingar först och sen började jag träna mot mina mål.

Förra sommaren tog jag ett av mina någonsin bästa beslut att anlita duktiga Eva Marie Wergråd som är PT. Jag fick mina träningspass online anpassade efter mig och mina förutsättningar för att få fart på min onda skadade kropp. Jag som tidigare inte gillat att springa längre än korta sprint distanser under skoltiden fick upp känslan och behovet att vilja springa mer! För jag fick träningspass att springa tillsammans med mina hundar.
Här växte jag och mina hundar tillsammans. Framför allt jag och Yxa eftersom jag mest tränar med henne. Hon är ett par meter framför mig och vi har ingen fysisk kontakt medan vi springer men jäklar det går inte ens förklara vilken känsla och kontakt vi har med varandra när vi springer tillsammans. Vi har fått ett så mycket starkare band och vi förstår varandra så mycket bättre utan att använda ord eller ens se på varandra. Det går verkligen inte att beskriva det måste upplevas.

Nu är jag på väg till träningsvärlden igen efter min trafikolycka och nu har jag skruvat upp det ytterligare och har anlitat en duktig PT på hemma plan som ger mig skräddarsydda träningspass för att bygga upp den grundstryka jag saknar efter min olycka. Så det innebär att löpningen har fått pausa och likaså får hundarna en viloperiod. Det kryper i kroppen på både mig och hundarna för vi vill ut och springa men snart så är vi i löparskorna igen!

Att träna fysiskt tillsammans med sin bästa vän är obeskrivligt och jag rekommenderar det verkligen till alla <3 Man behöver inte ha ambitionerna att tävla som jag. Men att springa ut i skogen tillsammans med sin älskade fyrbening och ligga i ett behagligt tempo efter sina egna förutsättningar, lyssna på skogen, se sin hund ta ut stegen, höra era andetag, ni är två och tillsammans blir ni en <3

Det önskar jag att ni börjar unna er själva. Det är ni värda!

Vill du veta mer om Emma Hammar?

Läs hela inlägget »

Jag har alltid varit den som gått min egen väg och aldrig varit rädd för nya utmaningar utan gjort det jag velat här i livet och följt mina drömmar. Ibland har man kanske varit lite väl spontan som cykelsemestern till Åland som jag och en kompis drog på med bara några timmars planering, men som visade sig bli en av den sommarens höjdpunkter. Eller när jag våren 2006 tog mitt pick och pack och flyttade till Sverige, med två månaders varsel, och jobbade som barnflicka i knappt ett år. Kommer ihåg att mamma inte var så jätteglad till en början men det var mest för hon trodde jag skulle lämna min häst jag hade hemma på gården, men självklart löste jag de och han fick den bästa fodervärden.

För 1 1/2 år sedan rasade hela min värld när min mamma oväntat gick bort, vi stod varandra väldigt nära och hon har varit mitt största fan och supporter. De fick mig att börja fundera mer på vad jag själv verkligen vill göra här i livet och vad som gör mig lycklig. Så när jag för snart ett år sedan sprang på en god vän i en mataffär här uppe i Kiruna och fick frågan om att börja jobba på en turistkennel dröjde mitt svar inte länge. Under sommaren blev jag lite tveksam på om jag verkligen hade gjort rätt val med tanke på att jag precis flyttat permanent till Sundsvall och att detta skulle betyda ytterligare en flytt till hösten. Men har man en gång sagt att man skall göra nåt så gör man de enligt mig.

Mina tjejer, Doris och Gale i led.
Mina tjejer, Doris och Gale i led.

Idag jobbar jag på en av Sveriges största turistkennel som chefs handler. Vi är kring en 20 anställda och mitt team består av fem personer. Har i huvudsak ansvar om hundarna men även de övriga utrymmen här på kenneln. Tre av de personerna som ingår i mitt team jobbar som handlers och sköter den dagliga tillsynen av hundarna, vattning, matning, bajsplockning och selar på och av hundarna etc. De två andra jobbar som transfers och skjutsar turisterna till och från kenneln plus att de fått ansvaret om stugorna och de andra utrymmen.

Till mina uppgifter hör i huvudsak planering av spannen inför alla turer. För att hålla koll på de ca.150 vuxna hundarna har jag ett Excel-dokument där jag dagligen skriver in distanserna hundarna springer, vilodagar, skador och när de löper. Har även hand om de skadade hundar och plåstrar om dem vid behov och behövs veterinärvård tar jag dem dit. Vi har även precis börjat köra in kennelns unghundar och valparna behöver sin tid.

Planeringen av spann.
Planeringen av spann.
Några av Kennelns blivande stjärnor
Några av Kennelns blivande stjärnor

Ingen dag är sig lik och det gillar jag men precis som med alla andra arbetsplatser så är det inte bara guld och gröna skogar. Det är ganska slitsamt med säsongsarbete då det blir rätt så intensivt. Själv har jag svårt att släppa kontrollen helt och speciellt planeringen av spannen, de har resulterat i att jag inte haft en helt ledig dag sedan jag började här i höstas men det är mitt eget val. Jag har med mig mina egna hundar och de bor på kenneln. I början av säsongen körde jag lite turer med dem och de var väldigt bra träning men allt närmare vi kom tävlingssäsongen ju mindre turistkörningar blev de, idag kör jag inga turister med dem utan tränar enbart på egenhand. Alla tre handlers har också med sina egna hundar men använder dem inte i jobbet medan några av de guider som jobbar här använder sina egna på de turer de kör.

Ivriga hundar redo att springa
Ivriga hundar redo att springa
Egentid med hundarna
Egentid med hundarna

Vi är ett bra gäng och vi har riktigt roligt ihop. Detta är verkligen en erfarenhet jag inte velat vara utan och jag ångrar inte mitt val, mycket jobb och slitsamt men det har gett mig så otroligt mycket och att få jobba med något man brinner för är rena drömmen även om man inte blir miljonär.

Nu kan jag bara prata av egen erfarenhet jag har från kenneln jag jobbar på och hur det går till här men lika många kennlar som de finns, så finns de lika många sätt att göra saker och ting på.

Får hjälp av Yrla med planeringen
Får hjälp av Yrla med planeringen
Foto: Therese Lindahl
Foto: Therese Lindahl
Foto: Therese Lindahl
Foto: Therese Lindahl

Vill du veta mer om Malin?

Läs hela inlägget »

Från 2-spann kickbike till MD6, slutar det där?
Min första tävling var faktiskt 2-spann med kickbike. Eller rättare sagt jag gjorde två starter i Motionsklassen på skånedraget sista året det gick i Höör. Jag kommer ihåg hur nervös jag var, jag kände ingen och åkte ner helt själv. Eller ja Malin och Mathias som jag köpte både Zero och Maggie av var där, samt Jonas Nilsson som lyckades kränga på mig en kickbike någon vecka innan. Jag älskade stämningen på plats och jag fick snabbt hjälp av många personer som jag sedan lärde känna väldigt väl. Jag ångrar inte alls att jag tog modet till mig att åka ner fast jag var helt själv. 2-spann kickbike rullade på några tävlingar, det kom in lite cykel och löpning också. Men mesta delens barmark.

Första tävlingen på släde. Nornäs med Zero och Melwin ( Joel Elionsson) och lånad släde från Millan Edman.
Första tävlingen på släde. Nornäs med Zero och Melwin ( Joel Elionsson) och lånad släde från Millan Edman.

Min första tävling på skidor skulle komma i Sveg, men den blev inställd pga snöbrist, helgen efter var det PM i Orsa. Där lärde jag känna Malin, Johan och Jonas lite mera. Tyvärr gjorde jag illa knät så pass illa dagen innan när vi körde banan, att jag var tvungen att stryka mig. Så min första tävling vintertid kom faktiskt på Beaver Open i Norråker. Jag startade med två lånade hundar, Varga och Malva ( Ellen Nystedt) alltså 2 a-hundar på skidor. Det var under den resan jag lärde känna Malin väldigt bra. Där efter rullade det på. Jag hade fastnat för sporten och speciellt vintertid, tyvärr gifte det sig väldigt dåligt då jag bodde på det småländska höglandet där det regnar minst en gång om dagen.
Barmarken rullade på men jag visste att det var snön jag ville vara på.

Min första slädtävlingen var i Nornäs. Lånad släde och en lånad hund. Zero och Melwin älskade det och jag lika så. Det blev en till slädtävlingen med 2-spann innan jag beslutade mig för att det behövs flera hundar.

Andra slädtävlingen 2-spann SM i Norråker. Light (då ägdes hon av Jonas Nilsson) och Zero.
Andra slädtävlingen 2-spann SM i Norråker. Light (då ägdes hon av Jonas Nilsson) och Zero.

Förra året på SM-veckan i Piteå gjorde jag debut i 4-spann sprint. Det var hjärtat i halsgropen från start till mål. Vet inte ens om jag hann att andas. Efter det kunde jag konstatera att masstart är inte nått för varken mig eller hundarna.

Första 4-spanns tävlingen SM-veckan i Piteå
Första 4-spanns tävlingen SM-veckan i Piteå
4-spann SM- veckan i Piteå
4-spann SM- veckan i Piteå

Vi körde vidare med 4-spann på både Polarhundsmästerskapen och SM i gafsele, men jag tyckte ändå det kändes stressigt, jag ville njuta mer.

4-spann Polarhundsmästerskapen 2016
4-spann Polarhundsmästerskapen 2016
4-spann SM Gafsele
4-spann SM Gafsele

Sista slädtävlingen förra säsongen hade Rickard, Martin mfl lyckats lura mig att köra Beaver trap trail. Medeldistans på tre dagar. 40 km, 50 km och sista dagen 40 km. 6 hundar, släde och utrustning lånades in och jag älskade det redan när vi stod på parkeringen innan starten. Ingen stress och ingen panik. Men vist var jag lite nervös innan. Hade jag packat tillräckligt med snus i topp fickan på släden (6 dosor).

Hela tävlingen igenom njöt jag, förutom den lilla sträckan sista dagen då jag låg och draggade efter släden i ca 200 m innan släden sladdade in i ett träd och det tog stop. Jag trodde benet var brutet, jag låg där och tyckte synd om mig själv. Efter ett tag insåg jag att ingen jäkel fanns i närheten så det var bara att försöka trassla ut ben, armar, piggbroms och ankare, hundarna stod redo att dra iväg redan innan jag trodde jag hade dött. Men jo, redan innan det och efter hade jag bestämt mig, det är längre distanser jag vill köra. MD (medeldistans) med max 6 hundar passar mig bra.. Nu ett år senare så har jag kört en till MD tävling och två till på gång. Nu surrar tankarna, räcker det med MD eller ska jag prova på LD (långdistans)? Hur som helst så får jag ta en funderare efter säsongen och se vad som händer. En sak är klar, fler hundar behövs och det är på gång. Två valpkullar kommer till sommaren/ hösten

MD6 Beaver Trap Trail, Norråker 2016
MD6 Beaver Trap Trail, Norråker 2016

Vill du veta mer om Linda?

Läs hela inlägget »

För vems skull?
 
En sak som vi människor verkar ha svårt för är den fantastiska ACCEPTANSEN. Seriöst, det gör mig G A L E N. Let's face it, det finns hundratals olika raser, framavlade för olika syften, och HUR underbart är det egentligen inte att vi som människa kan se utöver våra egna behov och intressen, gå ut genom dörren och köpa oss den hund som passar oss och det vi vill göra? Det är jag evigt tacksam för. Det som däremot händer sen är att det vi får i handen är en individ, som är precis som när vi träffar nya av vår egna sort, finns det inte alltid en kemi eller ett behov som passar det vi har, och med människor emellan är det ofta ganska enkelt att då gå skilda vägar, men när det kommer till en hund ska det helt plöstligt vara en oerhört "hemsk" sak att göra - att gå skilda vägar.
 
(detta är i förutsättning att du verkligen givit hunden och dig själv en ärlig chans)
 
Visst, du har ett ansvar över en hund på ett annat sätt än du har med en främmande människa men gör då det bästa av det ansvaret och TA det. 

Jag vet vänner och ovänner som skaffar sig hund efter hund efter hund och ett ägg hade ju fattat att det uppenbarligen finns en anledning till det(utöver att det skulle vara en "kul grej" att byta hundar som underkläder) vilket jag är säker på att personen i fråga är medveten om själv, MEN, att köpa hund efter hund(och alla individer med sitt behov) och vägra göra dig av med hunden/hundarna som inte håller måttet däremot, det kan göra mig upprörd.
 
Saken jag vill komma fram till är att alla skaffar vi hundar utifrån vad vi själva har för behov och mål. Skaffar du en jakthund för jakt och hunden inte har tillräckligt mycket i sig, VARFÖR ska du då envisas med att ha kvar hunden, om enda anledningen till att du skaffade hunden var till jakt? Ja, vi älskar våra hundar, vissa mer än andra MEN det är fortfarande ett djur, öppna ögonen och se det för vad det är.
 
Det finns exempel åt alla olika håll, vi säger att du älskar utställning men din hund blev inte fin nog? Du sökte en sällskapshund men den hade för mycket i sig som gör att oönskade(kanske även farliga) beteenden utvecklas och det funkar inte i din familj med 4 barn? kanske skaffade du en brukshund för hårt arbete och hunden visar sig stå med klåda, allergier och pålagringar - jag lovar dig, att det finns ett bättre hem för den hunden än att hamna i bakgrunden på den nya hunden du köper som faktiskt HÅLLER för det arbetet du kräver av hunden.
Det kan även vara att hunden är en jävligt bra hund för det du vill ha, men nu råkar det vara så att er kemi finns inte och om då hunden står inne med stor potential att bli något - är det inte det bästa du kan göra då att sälja hunden till en person som faktiskt kan förvalta den potentialen? Eller en person som hunden trivs med?
 
NEJ, du är INTE en dålig hundägare för att du ser att just den här hunden passade inte det jag ville göra, eller den funkar inte tillsammans med mig, du är DÄREMOT en dålig hundägare om du sätter både dig själv och hunden i en livssituation ni båda vantrivs i.
 
Jag vill också tillägga att visst finns det hundar som trivs som fisken i vattnet att få chilla i bakgrunden, följa med på långpromenader och bara vara men det finns även dom som hade behövt mer än vad man själv kan ge, just där just då, och det är dom hundarn jag relaterar till.
 
Jag uppmanar folk med "hundar i bakgrunden" att ta sig en funderare, titta på sin hund och fråga sig själv; För vems skull sitter du där du sitter? Är det rädslan för att vara en "dålig hundägare" om en omplacering sker? Eller stoltheten av att se någon annan förvalta hunden på ett sätt som inte jag själv kan?
 
VA INTE EGOISTISK, precis som med alla förbannade människor som ska envisas med att operera och hålla en halvt död hund levande för sakens skull(vi snackar rullstolar, ett ben, rejäla skador som gör att hunden inte kommer kunna leva det liv den hade behövt). DET är egoistiskt.
 
OBS!
Missförstå mig rätt, omplacerar du 10 hundar efter varandra kanske man bör se över vad det riktiga problemet är(vilket kanske i det här fallet är du själv). Hehe.

Vill du veta mer om Moa?

Läs hela inlägget »

VALPSKOLA FÖR BLIVANDE DRAGHUND – steg ett
 
Som jag nämnde i mitt förra gästinlägg så har vi sedan dess fått tillökning i vår lilla flock; Team Israelsson Sally. En framåt och social liten tik som i skrivande stund är dryga tolv veckor gammal. En tik med mycket spännande linjer som jag tror mycket på inför framtiden som draghund.

Såhär den första tiden med valp hemma är det självklart att fokus ligger på att lära känna varandra, bygga relation och att få tid att landa i allt det nya. Det handlar ju egentligen inte bara om valpen och oss tvåbenta, utan även om de andra hundarna som finns i flocken och som nu behöver anpassa sig till en liten nykomling. Hundar som också de ska få en chans att bygga en god relation med nykomlingen, som kan ligga till grund för en välmående flock.

Trots att det är en mycket lugn vardag vi just har nu med Sally, där fokus inte ligger på direkt träning, så är det givetvis ändå mycket vardagsnyttigt som smygs in, sakta men säkert. Små, små saker för ögonblicket, men som längre fram tenderar att bli viktiga och ganska behändiga när man ska växa upp till en arbetande draghund. Det finns särskilt två saker jag börjar med i princip direkt när jag får hem min valp/unghund och blivande dragkamrat; hantering och inlärning av riktningskommandon.

Team Israelsson Sally på upptäcktsfärd i nya hundgården – drygt 9 veckor gammal.
Team Israelsson Sally på upptäcktsfärd i nya hundgården – drygt 9 veckor gammal.

A) HANTERING

För en draghund, särskilt om man har siktet på tävling, är det många situationer som innebär regelbunden hantering. Det är tassvård (sockning, kloklippning och eventuell vård av nötta/skadade tassar), det är massage och stretching, det är selning… Många är också de hanteringssituationer då våra draghundar sitter fastspända i spannet vid tillfällen som kan innebära hög stress och som de dessutom inte kan fly (starter och lintrassel till exempel). För de som väljer att tävla kommer det dyka upp besiktningar, veterinärbesök, eventuella handlers som ska kunna hjälpa till… Ja, det underlättar helt klart för alla parter om draghunden är bekväm och van vid att bli hanterad.

När jag tränar hantering med mina hundar så förhåller jag mig alltid till principer som går i linje med min etiska värdegrund kring djurhållning. Mina tillvägagångsätt grundar sig på en mycket genuin vilja att stärka relationen till individerna, bygga ett starkt ömsesidigt förtroende och att vara medveten om det faktum att jag har ett ansvar gentemot min fyrbenta vän. För mig är det oerhört viktigt att inte begå övergrepp på det förtroendet eller glömma mitt ansvar! Just därför individanpassar jag ofta träningen utefter de potentiellt olika behov hundarna har och jag försöker i så stor mån det är möjligt att vara lyhörd för deras signaler. Det handlar om att skapa en känsla, en trygghet i de situationer som många gånger kan upplevas hotfulla för hunden. Visst kan det innebära att allting tar längre tid, men jag tror starkt på att jag vinner i längden på att vara noga med att inte tumma på mina principer.

Med en liten valp som Sally är det egentligen inte så svårt. Hon har ännu inte hunnit skaffa sig några stora dåliga erfarenheter eller känslor av obehag vad gäller hanteringssituationer. Just det, den positiva känslan, nyfikenheten och tryggheten, gäller det att ta vara på! Mitt mål är att hon aldrig (eller åtminstone så lite som möjligt) ska hinna bilda en negativ uppfattning kring sådant som klotänger, veterinärbesök, kroppsvisiteringar eller för den skull människohänder. Händer ska vara mjuka, mysiga och trevliga. Att pilla, klämma och känna ska vara fullt normalt och att bli hanterad ska inte skapa en enorm stress i kroppen.

Det mesta utav ovanstående saker går faktiskt att leka eller mysa fram med valpen – och det är just vad vi dagligen gör. Det är för Sally fullt normalt att jag pillar i munnen, på tassar och i öron när vi ligger och myser i soffan. Liksom jag varje dag ser till att hon med jämna mellanrum blir lyft, buren och får vila i min famn när hon söker kontakt. Vi leker nästan dagligen veterinär eller utställning – om så bara för en minut – där vi övar på tandvisning, undersökning av kroppen och att vara stilla och lugn. Ibland tar vi hjälp av eventuellt besök som får vara ”veterinär”. Det är en kravlös och mysig stund för oss båda där jag aldrig tvingar henne in i någonting utan att hon är med på det. I mina ögon är det nämligen viktigt att hunden får behålla en känsla av kontroll, vilket jag upplever att den gör om den lär sig lita på att jag kommer vara lyhörd för dess signaler. Jag upplever att det är oerhört stärkande för förtroendet oss emellan. Nu är just Sally en väldigt trygg liten tik som tar allting med ro och tycker det mesta är spännande, vilket givetvis underlättar, men har man en hund med stor integritet blir det här extra viktigt om man vill skapa trygghet.

Sally (11 veckor) och flockkamraten Ratchel (17 mån) diskuterar över en pinne.

A)     INLÄRNING AV RIKTNINGSKOMMANDON

Inlärningen av riktningskommandon börjar faktiskt i samma sekund som hunden – valp eller inte – flyttar hem till oss. Kanske kan det tyckas att det är onödigt tidigt att börja nöta kommandon med en veckogammal valp, men jag skulle vilja påstå att ju tidigare desto bättre. På så vis lägger jag en tidig grund och valpen börjar utveckla en ordförståelse som kommer att vara till stor nytta den dagen det vankas inkörning.

Har man många hundar och förmånen att kunna sätta in sin gröna unghund i ett spann med rutinerade hundar, ja då kanske man väljer att vänta, men har man inte det alternativet så är det väldigt skönt att unghunden förstår kommandon redan innan den första gången ska arbeta i sele. Jag tycker jag vinner mycket på det.

 Att lära in kommandon för sådant som höger och vänster är någonting som sker naturligt hemma hos oss. Jag pratar mycket och ofta med mina hundar, både när vi är hemma och ute. Säger jag något tillräckligt många gånger i en viss given situation, ja då kommer hunden förr eller senare förknippa det jag säger med situationen. Det vet vi vid det här laget – betingning i sin enklaste form. Och det är just precis det som sker när hundarna börjar lära sig kommandon!

Mina hundar börjar höra ordet vänster varje gång vi svänger åt vänster från deras första lilla promenad med mig. Likadant fungerar det med höger, höger sida, vänster sida, stanna, passera och vänd om. Eller vad det nu kan vara för kommandon jag vill använda. Till en början följer de givetvis bara efter, mig eller de andra hundarna, men med tiden skapar de en förståelse.

Sally är i skrivande stund 12 veckor gammal och har nu lärt sig sina första riktningskommandon så pass att hon tar dom utan hjälp. För några dagar sedan bevittnade jag hur hon för första gången på egen tass tog höger- och vänsterkommandon med självklarhet. Jag blev först förvånad och tänkte att det nog var en slump, så givetvis bestämde jag mig för att testa henne – medan jag filmade – och tro sjutton att hon fortsatte plocka kommandon som om det var fullt naturligt för en 12 veckor gammal valp. Kanske är det bara jag – men är inte det häftigt så säg?!

Vill du veta mer om Nicole?

Läs hela inlägget »

Den lilla draghunden
De flesta förknippar mig med mina stora, svarta, skäggiga hundar som jag oftast ses swischa fram tillsammans med på träning och tävling men i flocken finns även två betydligt mindre hundar. Reaktionen när jag berättar att även dem är med och tävlar brukar vara - men de där två kan väl inte dra?! Jo då, det kan de.

SM 2014 Foto: Per Sverre Simonsen
SM 2014 Foto: Per Sverre Simonsen

Nikki och Neo är två små glädjespridare som med sina ständigt viftande turbosvansar ser till att vardagen blir lite roligare, för det går helt enkelt inte att vara på dåligt humör när man har spaniels! Nikki är en rätt liten springerspaniel tik som är född i februari 2013 och Neo är en cockerspaniel pojk född i januari 2009, båda är av jakttyp vilket gör att de kanske inte riktigt ser ut som de flesta är vana att se springerspaniel och cockerspaniel.
Med sina 43 respektive 38 cm i mankhöjd så är det inga stora hundar men visst går detutmärkt att köra drag med dem!

Ett springerspaniel stafettlag, Skånedraget.
Ett springerspaniel stafettlag, Skånedraget.

Jag kör mina spaniels tillsammans med mina riesens i samma spann, och därmed får de små hundarna samma träning som de stora. Den enda gången jag delar upp dem är när jag ska köra riktigt snabba pass, då får cockern Neo springa lös eftersom han inte riktigt har den där toppfarten som Nikki och mina riesenpojkar har. Det som skiljer sig i utrustningsväg när det kommer till mina små hundar är att de exempelvis behöver en kortare nacklina och mjukare expander än de stora hundar. Jag upplever även att de är lite känsligare för vad man använder för krokar att fästa i selen. I synnerhet Neo blev väldigt irriterad över att ha en, för honom, stor pistolhake hängandes efter sig så den byttes ut till en så kallad eskimåkula vilken väger nästan inget alls och då försvann irritationen från Neos sida. När det gäller selar så kan det vara svårt att hitta någon i standardstorlek som passar och därför kan man behöva måttbeställa. De flesta tillverkare måttsyr selar och det brukar inte vara dyrare än en sele i standardstorlek. Ett tips om man känner sig lite osäker på hur man ska mäta är att åka till tillverkaren och låta denne mäta hunden. Flertalet som syr selar är själva aktiva inom draghundsporten och om man inte har möjlighet att åka till tillverkaren så kan man alltid fråga om denne ska på någon tävling och då kan tänka sig att mäta hunden så att måtten blir rätt.

Två riesens och en jaktspringer påväg mot mål!
Två riesens och en jaktspringer påväg mot mål!

Riesenschnauzer, cockerspaniel och springerspaniel tävlar i samma grupp, dvs grupp B, och storlekskillnaden gör att man kanske inte riktigt kan ha samma förväntningar på en cockerspaniel som man har på en riesenschnauzer ute på tävlingsbanorna. Det är lite skillnad på trycket i linan när man har två hundar framför sig som tillsammans väger 30 kg jämfört att ha två hundar som väger 30 kg vardera, man får helt enkelt jobba lite mer själv när man kör mindre hundar.

Förutom att spanielsarna har tävlats i spann med mina riesens så har jag även tävlat med dem själva. Neo har tävlat i linlöpning och linkörning medan Nikki har testat på att dra mig på cykel, någon verkligen innebar att jag fick jobba betydligt mer själv än vad jag är van vid då jag annars har en stor, stark riesenhane framför mig. Men jag har även kört ett par lopp i klassen scooter 2-spann där spanielsarna visat att de faktiskt kan gå riktigt bra, framförallt på flacka banor där det inte behövs så mycket råstyrka som på riktigt kuperade
banor. De har ett par vinster på lokala tävlingar samt ett brons från SM i barmarksdrag 2014. Förutom spaniels så syns andra mindre raser på tävling, pumi, tax, små bordercollies, tysk jaktterrier och dvärgpinscher är några som visat att det går utmärkt att köra med draghundar av modell mindre. Så om du har en lite mindre hund och funderar på om den verkligen kan dra - testa! Troligtvis så kommer ni att älska det båda två. Men var försiktigt, draghundsporten är sjukt beroendeframkallande ;)

Vill du veta mer om Anna-Carin Lönn?

Läs hela inlägget »

Så, hur gör jag då?

Senast skrev jag om ledarskap, tack för alla feedback på inlägget.
Här är träningen i full gång, vi har haft en bra vinter så här långt i Kiruna, och målet är inställt på Norway Trail vecka 10, vilket vi ser fram emot.
Solen är tillbaka och nu väntar också en underbar vårvinter.

Det är så lätt att vi bara ser felen som våra hundar gör, speciellt när vi har valpar, men även de vuxna, vi tar lite för givet att de ska sköta sig, och när de gör fel, så får de minsann veta det. Visst, är mina hundar på väg att sno mat från bordet, jaga efter något m.m så får de också veta att det är inte okej, men det är regler som ska följas.
Om jag bara ser dessa beteenden som jag inte vill ha, och endast då reagerar, så betyder det att mina hundar endast får min uppmärksamhet (även om det är en arg matte) när de gör fel!
Om vi tänker så här.. vi vill att hunden ska ligga på bädden när vi gör middag, vi säger till hunden ”gå på bädden” (Den kan det sen innan så klart) och vi börjar med maten.. hunden kliver upp, vi ryter, ”gå på bädden” varpå hunden knallar till bädden och lägger sig.. och så fortsätter det hela tiden medan du gör middag, Hunden hinner kliva upp 5-6 gånger under denna tiden..
Hunden vill ha våran uppmärksamhet, och det får den bara när den kliver upp..
Istället kan vi säga till hunden att gå på bädden, klappa om den för att den gjorde det, och gå dit ibland och berömma hunden för att den ligger på bädden, inte alls svårt, och faktiskt mycket roligare och trevligare!

Så försöker jag tänka i det mesta. Funderar ut vilka beteenden jag kan se som ett problem (det är enormt olika från person till person) När jag vet vilka beteenden jag inte vill ha, så funderar jag ut motsatsen till problemet, och jobbar med det beteendet i stället. Vill jag inte att hunden ska hoppa, så får den uppmärksamhet när den står med alla tassar i marken, vill jag inte att hunden ska skälla, får den uppmärksamhet när den är tyst..
Nå, det låter enormt enkelt, men det är inte det, det svåraste är att ändra vårat tankesätt!

Så, TITTA EFTER BETEENDEN DU VILL HA!
- Kontakt, om hunden tittar på dig, se det, säg ”hej” tillbaks, och hunden lär sig att kontakt är roligt! Så när ni är ute och promenerar, tittar hunden upp på dig, bli glad!
- När jag är ute med mina hundar, så får de jättemycket beröm för att komma emot mig, alltså söka sig mot mig frivilligt, det gör våra hundar hela tiden, och det är viktigt att vi ser det, och att hunden märker att vi ser det!
- Tigger, en hund som tigger är det bästa som finns, och då menar jag inte vid matbordet, men ex. i vardagen när de springer runt oss, när de tittar på oss så där frågande, se till att de får något för det! För, tigger våran hund, betyder det att jag har något hunden vill ha, och jag kan få den att utföra något för det!
- Det finns massor med beteenden våra hundar bjuder på i vardagen, som vi vill ha, men vi ser de inte, eller tar de för givet, vilket gör att hunden gör andra beteenden den får mer utav att göra! Titta på era hundar, vad ser ni?

SPENDERA TID MED ERA HUNDAR!

- Det spelar ingen roll om det är på promenaden eller i rastgården, se den tiden ni spenderar med era hundar som kvalitetstid!!
Gör inte annat, som att prata i telefonen m.m, låt hunden känna att det här är eran tid, och att ni gör roliga saker tillsammans, det kan vara att ni stannar upp och kör lite balansträning, eller letar godis, brottas eller något annat.  Men det är eran tid, och där kan ni göra massor med relationen.

Ni får gärna höra av er om ni har funderingar kring mitt inlägg, spelar ingen roll om ni håller med eller inte, alltid roligt med diskussioner!
Ha det gott i spåren!

Vill du veta mer om Cari & Topdog?

Läs hela inlägget »

Nu Är vi mitt i högsäsong och dagarna flyger fram. I Skrivande stund befinner sig våra race hundar i Nord Norge och kör ett väldigt fint löp, Bergebylöpet 2 klasser 350 ( 8 hundar ) och 650 ( öppen klass )
Vår guide Fabio från Italien som jobbat åt Kiruna sleddog Tours i 6 år körde imorse in på en super fin 7 plats med alla hundar i mål i 350 klassen dvs 350 km
och betyget Excellent från Veterinär teamet. Något som för oss är det allra viktigaste ta hand om hundarna på absolut bästa sätt på deras villkor
Hundsport och kanske speciellt lång distans för mig är Världsmästerskap i att ta hand om hundarna på bästa sätt! Vilket är oerhört utvecklande och framförallt att man lär sig nytt och är ödmjuk för nya influenser.
Fabio som körde tävlingen nu har hjälpt med träning i vinter och jag låter de guider som vill köra tävlingar få chansen för att utveckla sig själva och lära sig nya saker. Det är på tävling som man får det absoluta bästa chansen att se det man behöver

Samarbete med träning för att få livs cyckeln att snurra med eget företag 5 barn och en satsning på lång distans är en viktig del i allt och jag är så glad att ha dessa människor omkring mig. Jag lovar inget är omöjligt sätt mål och följ din inre känsla vad du vill uppnå i ditt liv ....

Vi kör ca 4-5 tävlingar varje år förutom iditarod som jag åker över till nästa lördag då jag flyger med hundarna till Anchorage och förbereder för tävlingen och packar food drops, ca 1200 kilo. Detta skickar jag ut med flyg.
Eftersom det är 4:e året jag kör så har jag fått en del rutin på flyg , packing och själva tävlingen något som jag mer än gärna delar med mig av :)

Jag kommer i år att bo hos en god vän Lidwood fiedler utanför Willow han har kört 17 iditarod och är en väldigt bra vän till mig. Jag älskar denna sport och dess sammanhållning, man hjälper varandra och man är välkommen till varandra. Allt detta har jag fått uppleva på ett fantastiskt sätt under mina äventyr Med mina Hundar

Spannet som jag tagit ut är en bra mix av 2-3 äldre ledar hundar och 3-4 åringar. Vi har ca 500 mil i träning på dessa innan start och i år har vi haft noll skador hittills på tävlings spannet mycket beroende på tur och den bästa maten till våra hundar och den dagliga skötseln av de.

Nästa gång jag skriver är samma dag som mitt äventyr startar i Alaska www.iditarod.com
Hoppas ni följer med mig på resan och supportar svensken Over There !!

Fabio & Skorpan
Fabio & Skorpan

Happy Trails

Matte

Vill du veta mer om Mats?

Läs hela inlägget »

Mitt och Yxas första SM i Timrå 2016

Förra blogginlägget handlade om mina förberedelser inför vårt första SM. Nu kommer jag berätta om vår upplevelse hur det var att delta på ett barmarksdags SM.

Först vill jag säga att det är bland det häftigaste jag varit med om! Jag är så glad att vi tog oss dit och att vi genomförde en grym prestation med våra förutsättningar. Jag tar med mig många lärdomar och ny erfarenhet. Jag längtar redan till SM 2017 och har bokat in datumen i kalendern och tränar hårt för att ta oss dit igen. Men det blir det mer om sen.

Vi kom upp på fredagen och deltog på samling och banvandring och så var det tävling lördag och söndag. Under banvandringen möttes jag av min första chock. Terrängen är helt annorlunda än den vi har hemma hos oss. Visst har jag backtränat men dessa backar som banan bestod av var i en helt annan dimension! Jag sänkte här mina mål. Jag hade innan
tävlingen viskat till mig själv om att ha som mål att gå i mål på 15 min fast jag till alla andra sa 20 min för att ha en realistisk tid. Drömmålet var att ligga nära topp 10! Men efter att ha sett och gått i backarna så kände jag att om vi ens tar oss runt banan så är jag mer än nöjd!

För att ta allt lite mer från början så var jag med i en trafikolycka 2010 och har redan dess gått med mycket smärta och felbelastning. Jag har haft det riktigt kämpigt att kunna röra på mig som jag vill om jag ens har kunnat göra det över huvud taget vissa dagar. Men jag tog iaf hjälp av en duktig PT för att börja lägga upp min träning så jag skulle hålla i vardagen men självklart ha SM med som delmål. Träningen startade i augusti så verkligen i senaste laget. För det krävs väldigt mycket av mig som förare om vi ska ta oss runt banan, det räcker inte
att ha en vältränad duktig hund.

Nu var vi äntligen här och vi hade den träning med oss vi hade lyckas hinna med under hösten. Nu var det upp till bevis och se om vi skulle klara detta.

Tävlingsdag 1
Vi gick ut starkt men ändå spara på energin så vi kan orka oss genom hela banan på 4,8km. Redan i första lilla backen kände jag att det var tungt. Andra backen var riktigt tung och jag fick hoppa av cykeln och springa upp. Jag tappade farten och kraften i alla backarna. Det som fick mig att fortsätta är mitt enorma driv och en vilja av stål! Kroppen skrek redan långt innan vi ens tagit oss genom halva banan! Varje gång tankarna kom ”jag pallar inte, jag kommer inte orka” så tittade jag på Yxa som drar för kung och fosterland, då fick jag extra glöd. Hon får kämpa och dra desto mer om jag blir svajig. Vi är ett team och jag får stryka av att se henne jobba. Dessutom så taggade jag till med att sporra mig ”jag fixar det här! Vi ska ta oss i mål oavsett vad!”. Jag började istället tänka på allt som kan hjälpa oss. Jag tänkte på andningen, hur musklerna jobbade i kroppen, inte smärtan utan vart kraften fanns.

Äntligen kom en av de få nedförsbackarna som fanns på banan, en brant backe i en sväng. Tyvärr hände något väldigt tråkigt för oss här. Det blev en omkörning varpå den andra hunden griper tag om Yxas halsskinn och drar henne till marken. Jag går omkull med cykeln och där ligger vi på marken. Jag kollar Yxa och ser att hon ser oskadd ut och vill fortsätta jobba. Linan hade virat in sig och fastnat i skivbromsarna så det var inte bara att resa oss och fortsätta. Den andra föraren stannade och hjälpte oss. Vi höll på en bra bit över en minut innan vi tillslut fick loss min lina. Eftersom Yxa verkade ok så valde jag att fortsätta tävla.

Nu var vi i en svacka med många följande uppförsbackar. Vi hade inte med oss någon fart eller styrka efter att vi gick omkull. Nu var det VILJA! Det gick inte fort, det kändes som jag rörde mig i en trögflytande sörja utan att komma någonstans. Yxa köttade på hela tiden. För henne fanns det bara en sak – FRAMÅT! Hon hade spänd lina och kämpade hårt oavsett vilken fart vi höll. När vi hade tagit oss igenom Saxbacken, ja jag lägger den värsta backens namn på minnet, svårt att glömma! Så var det äntligen lite nedförs och vi hade tagit oss mer än halvvägs. Nu Började känslor om lättnad komma och det gav mig mer styrka att köra på hårdare och snabbare.

Hela banan avslutades med en lång härlig nedförs och sedan en raksträcka på upploppet. Att höra våra namn i högtalarna om att vi var på väg mot mål var en så härlig känsla! Vi orkade spurta och till och med köra om ett ekipage innan mållinjen.

Yxa var så strak från start till mål. Hon hade tryck i linan hela banan och sackade aldrig på den. Vilken kämpe hon är! Jag är så imponerad av min hund. Känslan när man kommer i mål så trött att man knappt kan andas, den känslan är så härlig! Jag kunde inte prata, jag kunde knappt stå på benen men den kärleken jag känner för min hund, den är obeskrivlig. Att köra ett hårt lopp stärker verkligen banden mellan oss, vi är ett team, vi älskar varandra och vi litar blint på varandra.

Vi klarade det! Vi tog oss i mål! Vi genomförde den tuffaste terräng vi någons har kört. Bonus är att tiden var 16:26 min. WOW! Trots incidenten där vi tappade en bra bit över en minut så var vi inte långt ifrån mitt drömmål på 15 min. Drömmålet jag hade innan jag visste hur banan såg ut. SÅ härligt att få kvitto på att vi presterade grymt bra under press!

Nu var vi klara med dag 1 och det var bara kvar att slappa, njuta och spara på krafterna till nästa tävlingsdag. Jag var mer än nöjd!

Precis tagit oss uppför saxbacken dag 1, några meter kvar innan backen är slut
Målgång dag 1

Tävlingsdag 2
Jag ägnade tankarna hela kvällen till att analysera hur vi jobbade genom banan första dagen. Vart hade vi våra svagheter och våra styrkor. Backarna var ju helt klart vår största svaghet. Så jag tänkte mycket på hur jag hade jobbat med tekniken inför och i backarna och la en ny plan på hur jag skulle kunna behålla rörelseenergin hela backarna utan att behöva gå av cykeln. Jag skulle öka tidigare och ställa mig upp och cykla mycket tidigare innan vi började tappa fart. Min plan funkade! Alla backarna utan saxbacken orkade jag cykla hela vägen upp utan att kliva av. I mördarbacken så kom jag en bra bit längre än dag ett. Så galet nöjd och så värt att analysera och planera till dag två. Dag två tog vi oss i mål på 15:09 min vilket var en klar förbättring från dag ett. Nu var vi ensamma hela loppet och stötte inte på ett enda ekipage längs banan. Det var vi två, banan och skogen.

Vi kände oss verkligen starka dag två. Känslan att ta oss igenom för oss helt nya utmaningar och göra det bättre än förväntat, att kunna prestera bättre dag två den känslan är svår att beskriva. Det var så mycket glädje, styrka och framför allt så mycket kärlek till min älskade lilla Yxa.

Vi klarade av att placera oss på en 12:e plats så kan inte vara med än nöjd. Jag är glad att vi tog oss hit och att vi genomförde! Blodad tand helt klart och det är sikte på SM nästa år igen så hoppas verkligen vi tar oss dit. Träningen är i gasen och planering för att vi ska bli starkare och snabbare!

Jag har älskat drag länge men nu ÄLSKAR jag att tävla drag också!

Sista metrana innan målgång dag 2

Vill du veta mer om Emma Hammar?

Läs hela inlägget »

När kan jag börja träna min hund?
 
”När kan jag börja träna min hund” Är den frågan jag hör och ser mest inom hundsport sammanhang. Och det är en helt rimlig och logisk fråga. Det är många som skaffar valp med tankarna och förhoppningarna om att denna valp är en blivande tränings och tävlingskompis, jag var en av dessa när jag skaffade Gustur för 1,5 år sedan. Jag önskar det fanns ett tydligt och konkret svar på denna fråga, men det gör det inte. Alla hundar är individer och behöver olika förutsättningar och faktorer för att kunna prestera. Vad man tränar och hur man tränar spelar även det stor roll. Men jag ska på bästa sätt försöka förmedla den kunskap jag har gått ut efter när jag planerar träning av hund.
Vad är träning? Begreppet träning är stort, och alla har sin bild vad träning är. Dessutom finns det passiv och aktiv träning, mental och fysisk träning. Eftersom denna blogg handlar om draghundar så är min utgångspunkt här fysisk träning för hund. Dragträningen kräver fysik av både hunden och människan, men man behöver även träna lydnad och kommunikation för att få allt att fungera. Fysisk träning för mig är när man anstränger kroppen så mycket att den måste anpassa sig för att klara belastningen, detta brukar kallas att man deformerar vävnaden inom fysiologin, tex för att orka bära mer måste muskelvolymen öka.
Oavsett träning så finns det två faktorer som är grundläggande när man ska planera sin träning; Förutsättningar och Mål. Förutsättningar är vad man har att jobba med. Där kommer din egna förmåga in, vad kan du, när har du tid och vilka redskap har du att tillgå. Miljön runt omkring är en annan del, hur är underlaget, är det varmt eller kallt, kan jag träna själv eller med andra. Den viktigaste faktorn här är såklart Hundens förutsättningar. Ålder, storlek, ras, motivation, eventuella skador är alla viktiga att ta hänsyn till och lägga upp träningen efter. En liten hund på 12 månader är ofta färdigväxta medans en större hund på 12 månader inte vuxit klart än. Samtidigt som en hund på 10 kg behöver ta i mycket mer för att dra en cykel jämfört med en hund på närmare 30 kg. När man lägger upp det såhär visar det tydligt att det inte finns något universellt svar på frågan om när man kan börja träna sin hund.
Vad man har för mål mer träningen är alltid viktigt att ha med i planeringen av sin träning. Jag brukar använda mig av SMARTa mål, det vill säga
Specifika, tydliga mål gör det lättare att planera in träning                                                    
Mätbara, så du ser om träningen ger resultat eller inte
Accepterade, att detta är hållbar och sund träning som gynnar hälsan.
Realistiska, hitta en lagom nivå, man vill klara sina mål samtidigt som man ska behöva kämpa lite för att nå dit
Tidsbestämda, när ska målet vara uppfyllt
Man kan självklart ha många SMARTa mål samtidigt, både långsiktiga och kortsiktiga. Sin träning lägger man sedan upp efter dem förutsättningar man har idag för att nå sina mål.
 
Så NÄR kan jag börja träna min hund? Mitt svar blir; NU! Du kan börja träna din hund utifrån dem förutsättningarna ni har idag. I början kan träningen bestå av att bara lära in höger och vänster kommandon. Första springpasset borde endast vara en normal promenad men som innehåller en kort sträcka med lite lätt jogg. Sedan kan ni långsamt och succesivt öka träningen och belastningen för att nå målen ni satt upp. Genom att ha tydlig plan och mål ser man snabbt om träningen ger resultat eller går åt fel håll. Om det utvecklar sig negativt kan man snabbt stanna, backa bandet och börja om ännu långsammare. Lär känna din hund, vad visar den för tecken när den är pigg respektive trött, vad är normal temperaturen, hur mycket brukar hunden dricka? Små förändringar i hundens beteende ger oss svar på hur den svarar på träningen.

Sammanfattningsvis finns det tre viktiga delar jag önskar kunna förmedla genom denna text. Träna utifrån vad ni har för FÖRUTSÄTTNINGAR. Öka LÅNGSAMT OCH SUCCESIVT för att nå era MÅL.
Lycka till!
 

Vill du veta mer om Amanda?

Läs hela inlägget »

Nu i Augusti är det 10 år sedan jag skaffade min första siberian husky, vilket även kom att bli min första egna hund. Där och då hade jag nog aldrig ens kunnat fantisera om alla de äventyr denna lilla tös skulle dra med mig på och vilken stor betydelse hon skulle komma att ha.

För 10 år sedan hade jag ingen aning om vad en dragsele var och än mindre om att sporten ens existerade. Men tack vare uppfödaren till min första, och även andra hund, kom jag i kontakt med draget och det har gått från att bara ha varit en kul grej till att bli en livsstil och passion.

Första gången jag testade drag var i slutet av februari 2009 och jag minns det som igår. Det var en grå och regnig dag någonstans i de skånska skogarna och jag ställde mig på trehjulingen med skräckblandad förtjusning och svischade
iväg med två hundar framför, en helt fantastisk känsla. Och trotts den paniken som uppstod när vi skulle vända tillbaka och det bara blev ett enda kaos av alla linor och hundar var jag helt såld. Efter detta införskaffade jag mig en egen
kickbike och på den vägen är det.

Det som jag verkligen gillar med dragsporten är att det är så enkelt och så
otroligt roligt att utöva tillsammans med din(a) bästa kompis(ar), och att det går att utöva oavsett om du har en tax, pudel eller en renavlad draghund. Det enda man egentligen behöver för att komma igång är en dragsele, expanderlina och ett dragbälte och så är det bara att börja springa, eller så tar man och dammar av cykeln/skidorna. Krångligare än så är det inte :)

Själv har jag fått otroligt mycket hjälp av de ”gamla rävarna” längs med vägen, vilket har tagit mig dit jag är idag och det är jag väldigt tacksam för. Jag är själv inte den som vill vara festens mittpunkt och är inget större fan av att stå och föreläsa men att få prata om något man verkligen brinner för och få introducera sporten för fler och kunna ge tillbaka av det man själv fått, gör jag mer än gärna.

Sedan hösten 2013 har jag tävlat på elitnivå i 4-spann på både barmark och släde sprint och det har blivit en hel del medaljer. I år blir det inte så mycket tävlande då jag tyvärr haft lite otur med skador och även har en generationsväxling bland hundarna. Men till nästa säsong har jag ytterligare 6 tävlingsklara, varav 4 är egenuppfödningar så det ser jag verkligen framemot. Så i vinter ligger mer fokus på att köra in unghundarna och lägga en bra grund för dem.
För att göra en lång historia kort så har jag gått från en hund, jobbat som styrman och bott i lägenhet i Malmö till en flock på 13 hundar och bosatt i slädhundsmeckat Kiruna, där jag idag jobbar som chefs handler på en turistkennel. Så ni kommer att få ta del av min vardag på kenneln och följa med på våra äventyr och så får man se vad framtiden för med sig.

Vill du veta mer om Malin Granqvist

Läs hela inlägget »

IronDog Österrike 2015

En tävling som inte är lik de andra inom draghundsvärlden.
Jag blev kontaktade av Thomas Minnich som nu mera bor i Helgum, Västernorrlands Län med sin fru Ingrid. Han tyckte att vi skulle dra ihop ett gäng och åka ner till Österrike och tävla i Iron Dog. En tävling som består av 3 starter på under 24 timmar med samma hund. Ett Triathlon med hund.

Start 1: 200m simning, 4 km cykling/kickbike och 4 km löpning.
Start 2: Nattlöpning med pannlampa 4 km.
Start 3: 200m simning, 4 km cykling/kickbike och 4 km löpning.


Vi lyckades samla ihop ett gäng och fixade lite sponsorer och sedan var vi påväg ner till Österrike i bilar. Bara resan ner är ett minne. Under hela resan höll vi ihop och hade så roligt. Det var Jag ( Linda), Irene Ax, Irene Hansen, Pernilla Lindeberg, Kent Lagergren och Thomas Minnich som åkte, eller ja Thomas var redan nere. Vi bodde i tält på tävlingsplatsen, förutom de två första nätterna då vi tältade hos några bekanta till Thomas som också var med och arrangerade tävlingen, Tamara och Reinhard som också kom att bli otroliga vänner för livet. 

Jag valde att tävla med min första hund Zero. En krävande bana som kräver en hund du kan lita på, där av att det blev Zero. Jag vet att han ställer upp när det behövs. Plus att han är den enda som skulle simma med mig.
Vi samlade ihop oss och tränade men också så passade vi på att gå banorna som var nått helt magiska om man jämför med Svenska barmarksbanor. Cykel och kickbikes banan var lite med livet som insatts på vissa ställen, det var rötter, skarpa svängar och vattendrag som man skulle ta sig över. Löpningen var lika så. Ett ställe på löpningen så fick du klättra med hundarna, ta dig nedför så pass sluttande backar att du fick kana ner på rumpan och springa i bäckar. Den avslutades med att man fick hoppa mellan stenar innan du kom upp på raksträckan innan mål.

En helt otrolig tävling som går varje år och där flertalet av deltagarna återkommer år efter år. Tyvärr fick jag förhinder detta året och kunde inte följa med, men hoppas på att åka nästa år igen. Irene Ax, Pernilla Lindeberg och Kent Lagergren var dock på plats i år igen och visade upp den Svenska styrkan.

Bild från där vi simmade
Bild från där vi simmade
Del av löpsträckan, klättringen, Thomas står och inspekterar
Del av löpsträckan, klättringen, Thomas står och inspekterar
Del av löpsträckan, Irene Hansen och Thomas kollar snabbaste vägen över.
Del av löpsträckan, Irene Hansen och Thomas kollar snabbaste vägen över.
Del av cykling/ kickbike sträckan. Kent, Thomas och Tamara diskuterar.
Del av cykling/ kickbike sträckan. Kent, Thomas och Tamara diskuterar.
Jag och Zero kämpade oss till en 12:e plats av dryga 48 startande (mixad klass).
Jag och Zero kämpade oss till en 12:e plats av dryga 48 startande (mixad klass).
Trötta och glada att vi kämpade oss igenom vårt första Iron Dog ihop.
Trötta och glada att vi kämpade oss igenom vårt första Iron Dog ihop.

Vill du veta mer om Linda Lindqvist

Läs hela inlägget »

Varje gång jag ska skriva ett inlägg börjar jag med att stämpla en rubrik. Det intressanta är att när jag stämplat in min rubrik och är hugget i sten-säker på vad jag ska skriva om så hinner rubriken ändras ca 10 ggr under inläggets lopp, just för att när jag väl är igång så är det som att alla tankar, alla upplevelser och framförallt alla KÄNSLOR bara sprudlar ut, viket gör att det ena leder till det andra och VIPS så är gick man från "öronvård" till "VM 2015".

Ofta kommer min inspiration från någon helt brutalt osammanhängande situation och tanken slår till från ingenstans, att DET DÄR men måste jag skriva om. Men lika snabbt som den kommer kan den också försvinna så jag måste skriva ner det fort som satan innan det är borta igen. Och detta händer kanske 4 ggr om året, vilket gör att jag varit orolig för hur jag ska klara av detta upplägget med att skriva ett inlägg i månaden. Men då slog det mig att mitt "bekymmer" att rinna iväg på ett annat spår och börja fundera kring en tredje sak samtidigt som jag skriver om någon annat - kan användas för att detta ska gå ihop! 

Med andra ord tar mina inlägg aldrig slut, utan det är som ett enda långt inlägg, fast med olika ämnen, därav kan dom ibland sluta i något som känns som "mitt i" osv ;)

Min Xoxi

Vart var vi? Jo, prestationsavel, köksavel & rasavel, det var den senaste tråden.

Jag lovade att fortsätta men ack var det rycker i ett annat ämne, som jag ändå anser har väldigt mycket med saken att göra, men jag ska försöka hålla mig denna gång och vänta tills detta ämne är klart innan jag smyger över!!!

Jag nämnde i förra inlägget att jag är uppvuxen, präglad, "lärd" att det är SKK som gäller. Allt annat är BAJS. - "Man ska veta vad man håller på med och allt sånt hittar vi på avelsdata." Problemet med SKK är att vi lär oss att allt som står inom SKK är "rätt", vi litar på att dom gör allt för att våra hundar ska ha de bästa förutsättningarna, och NOG gör dom det individuellt, men i avelsfrågan då? I'm not so sure...

Går man in i en diskussion med en blandrasägare och ifrågasätter "hur kan man stötta köksaveln" får man ofta tillbaka - "blandraser är friskare än renraser!!!". Hm, visst finns det friska blandraser & sjuka renraser, men att det ska vara ett argument bra nog för att försvara "min hund är söt, din hund också, ska vi para?"-avel är bara BIG NO.

MEN, hur mycket det än tar emot så finns det viss sanning i det där. Rasavel är knappt i hälften av fallen sund(men detta försvarar inte köksaveln). Visst, allt är individuellt, och RASindividuellt framförallt, men tittar man på RAS-kraven så blir man ibland mörkrädd. När du har en liten ras(få individer) och du måste börja göra uppoffringar i aveln för att komma vidare, och du inte längre kan välja en hund som har ALLT utan det måste gå igenom trots ett skönhetsfel, eller en mental brist, eller till & med hälsomässig brist, ja vad är slutresultatet då? För den vanligaste lösningen i denna fråga är att oftast ligger skönheten som prio 1, och det är vi vidriga människor som gör det valet, och där står vi med klådor, HD/ED fel, andningsproblem, Epilepsi, rädslor, dåliga nerver & aggression. Och detta är inte en överdrift, för tittar vi noga har vi det runt oss i träningsgrupper, kompisar, släktningars hundar, u name it.

En annan intressant sak inom Avelsdata är att vissa förlitar sig ENDAST på vad som står där. Man gör en provparning & titta, detta blev ju super? den kör vi på! - Men allt som inte står med på avelsdata då? Alltså missförstå mig rätt, jag är evigt tacksam till SKK, avelsdata & alla möjliga system vi har att tacka, men jag kräver mer kunskap i människorna som använder sig av det. För HUR mycket hysteri har det inte varit inom HD till exempel, och man snöar in sig så djävulskt i dom där bokstäverna för att sedan stå med en kull fulla med allergier & skit för du har inte sett över HELHETEN, och allt står inte på SKK, det är egentligen bara det jag menar, att allt står inte och bara för att det inte står innebär det inte att det inte finns. Sen försvarar man sig med att man "gjorde allt inom RAS", som att det skulle vara ett försvar till att inte ha gjort det lilla extra, och ytterligare bidragit med ett svar på när vi människor försöker göra något "bra" för vår egna vinning.

OBS!! Givetvis blir det ibland fel av flertal andra anledningar, i detta inlägg syftar jag på de som kanske främst avlar efter exteriör och ej prestation.

FORTSÄTTNING FÖLJER
 

Vill du veta mer om Moa Bäcklund

Läs hela inlägget »

Ambassadörer för vår sport

Draghundssport – fartfyllt och spännande. Adrenalinfyllt, endorfiner och naturupplevelser. Det har nog inte undgått någon utav er aktiva därute hur intresset för draghundsporten ökat markant de senaste åren. Det är en oerhört spännande sport och motionsform som alltfler ekipage lockas utav och funnit en begynnande passion för. För vissa har det blivit en rolig hobby, för andra rent utav en livsstil och en karriärsbana.

I takt med att intresset ökar har det vuxit fram allt fler forum inom temat på sociala medier; ett fantastiskt sätt att finna likasinnade och ett slagkraftigt sätt att sprida information på. För nybörjare är det ett enkelt sätt att nå ut med och få svar på frågor de sitter på, för erfarna är det ett sätt att dela med sig av sina upplevelser och teorier, för att inte tala om det sociala utbytet.
Ja, även denna webbsida är ett bevis på att där finns en hunger och en efterfrågan vad gäller information, kunskap och inte minst inspiration därute bland hundägare. Vilket är otroligt roligt att se!

När det är så mycket information som sprids kan det dock lätt bli en djungel att navigera igenom, även för den med lite kött på benen och här tror jag att det ibland är alldeles för lätt att glömma bort att våra verkligheter och utmaningar faktiskt kan se väldigt olika ut. Det är lätt hänt att tappa sitt kritiska tänkande och det är lätt hänt att det blir missförstånd när olika människor delar med sig av sina övertygelser som inte alltid stämmer överens med andras.

Ja, men vad är egentligen lösningen när hunden stannar för att nosa och kissa mitt i dragrundan? Hur får vi våra unga, gröna hundar att förstå att de ska jobba framåt? Hur många träningspass bör man ligga på i veckan? Vilken gångart? Distans? Foder? Utrustning?

Såhär är det: det finns inga universallösningar eller ett enda svar som passar alla.

Jag tror att vi alla gör klokt i att ibland därför ta ett steg tillbaks och påminna oss själva om att det som är verklighet för en själv inte alltid är det för en annan. Det är långt ifrån alla dragsportsentusiaster som verkligen drömmer om att leva tillsammans med stora flockar och satsar på att skaffa sig stora spann. Ja, långt ifrån alla har ens hundar avlade för drag.
Det är inte alla därute som drömmer om att flytta till mer snösäkra marker eller vill lägga stora pengar på de mest omtalade fordonen inom sporten. Det är heller inte alla som vill elitsatsa i tävlingssammanhang – eller för den skull tävla alls. Och inte varenda kotte därute vill lägga varje ledig timme på att köra timmar i sträck i mörkret bakom arbetande hundrumpor. För många ekipage är draget ännu en rolig aktivitet jämte andra. En tränings- och aktiveringsform att göra tillsammans med sin hund. Ett sätt att underhålla, stärka och socialisera. För andra är den stora passionen, det som ständigt ryms i ens tankar och till och med blir ett levebröd.

Vi har alltså våra olika bakgrunder, förutsättningar och drömmar. Våra mål som skiljer sig vitt åt och likaså våra olika teorier och kunskapsnivåer. Vi har olika mycket tid att lägga ned på vår träning och hundar som fungerar på olika vis. När vi då ger råd, delar information, läser bloggar och ställer frågor bör vi därför fundera över vad som egentligen är relevant. Det tar tid att lära sig allting i praktiken och som ny gör man ofta misstag. Som mottagare tar det tid att lära sig sålla bland informationen, att testa sig fram, plocka lite där, plocka lite här och sedan gå på vad som fungerar för en själv och de hundar man har. Har man lite tur kanske man lär känna någon som kan fungera som mentor, men inte alla har den lyxen. Och det är just här som jag tror att det blir viktigt att försöka sätta sig in i varandras situationer, att ibland vidga sina egna perspektiv lite.
Inte minst tror jag att vi alla vinner mycket på att vara en gnutta ödmjuka inför att vi faktiskt inte sitter inne med svaren på precis allting. Oavsett hur lite eller mycket erfarenhet vi har.

Ja, draghundsporten växer lavinartat och med den frågorna. Vi som redan är en del utav det, som sitter inne på erfarenhet och kunskap är således automatiskt ambassadörer för vår sport. Inte bara vad gäller saker såsom hundhållning, utan även rent socialt. Det blir på sätt och vis vår uppgift att välkomna nya in, att hjälpa rookies att ta deras första stapplande steg in i vår fantastiska och fartfyllda värld. Att stötta och coacha, snarare än att kapa deras ben. Är det någonting jag bär med mig av de flera fantastiska mentorer jag mött under de år jag varit en del av draghundssporten, så är det just det. Hur varmt de bjudit in för att dela med sig av sin kunskap. Och hur värdefullt det varit att få se kunskap omsättas i praktiken, att få utbyta tankar och bolla idéer. Att få lyfta mina frågor utan att någon kommit med pekpinnar eller tyckt mina frågor varit dumma.

Idag står jag vid en slags vägkorsning där jag själv börjar få testa mina vingar som coach och har börjat lära ut det jag själv kan. Jag finner mig plötsligt stå där lite på andra änden, men vänner, bekanta och okända som hör av sig med funderingar eller vill få komma ut och köra hund med mig. I takt med att jag får dela med mig av min kunskap märker jag hur jag växer.
Hur jag utvecklas av att tvingas reflektera över vad och hur jag egentligen gör, för att jag ska kunna förklara för andra. Det är oerhört kul och otroligt spännande. Och jag gläder mig över att nybörjare därute faktiskt vågar ta kontakt!

Nu är det min tur att skicka det vidare. Allt som jag hittills har samlat på mig, sållat och format för att det ska passa mig, mina hundar och det vi håller på med. Mina sanningar, men för den skull inga givna sanningar, som kanske kan hjälpa någon annan därute framåt.

Nästa gång vi hörs av här på Draghundar.se ska jag dela med mig av de förändringar som sker i min flock i nuläget; vi väntar nämligen tillökning. Tänk att det snart är dags att hämta hem ännu ett litet stjärnskott! Hur jag jobbar med henne och förbereder henne inför livet som draghund, det får ni läsa mer om i nästa inlägg.

Vill du veta mer om Nicole Fhors?

Läs hela inlägget »

Det här med att bli nybliven polarhundsägare blev intensivt för min del. Impulsivt och rättfram så dundrade det in en hanhundsaggressiv omplacering på 5 år till min flock. Den ståtlige Noatak's Glacier Uyarak Du Nuna. Det var inte alls meningen att jag skulle äga två malamuter inom loppet av 3 veckor.

Jag tänkte inte ens skaffa malamute förrän 2018, då med en parning som Team Snowquest hade länge planerat med den fantastiska tiken Khaleesi, som jag känt sedan hon var valp. Men Khaleesi ville annat. Hon parade sig självmant med Is - och tänk vilken tur det blev. När Sandra först skrev till mig att Khaleesi hade ploppat ut 8 valpar trodde jag inte mina öron, som såklart i samma veva kunde jag inte tacka nej när erbjudandet kom. Tankarna börjar såklart snurra, där man funderar på om man verkligen har tid för en valp just nu. Men egentligen, NÄR är det rätt tid för en valp? Har man någonsin "rätt tid" för en valp? Så jag började längta, drömma och skriva träningsplan till valpen.

När Qanik och hennes syskon var 6 veckor gammal så fick jag förfrågan om att ta över den här hanen på 5 år. Ödet ramlar in, tänker jag. Har jag verkligen tid och möjlighet för att ta hand om en valp, och en problemhund? Plus mina två andra relativt unga hundar. 4 hundar och jag. Jo, men när en hund möter avlivning eller "rehabilitering" av en problemhundskonsult så kunde jag inte låta Yarak gå till spillo.
Så, jag satte mig i bilen för att åka 110 mil enkel resa rakt upp i Sverige för att hämta hem honom. Redan där och då föll jag pladask för hans vackra utseende och hans vänliga blick.

Så, nu står jag här. Med Qanik 9,5 vecka gammal och Yarak 5 år gammal. Den här bloggen kommer att handla mestadels om Qanik, hur ni ska få följa hennes träning till att bli en färdig, vuxen draghund och samtidigt kombinera detta med rallylydnad. Det blir min och hennes nybörjar-resa tillsammans, eftersom allt det här med polarhund är som ni nyss läst väldigt nytt för mig.
Som den beteende- och hundnörd jag är så kommer jag skriva en del om inlärning och hur jag tränar min valp. Varför jag tränar på ett visst sätt och vad det kommer att leda till.

I skrivande stund har jag haft Qanik i en vecka. Den veckan var väl (förvånansvärt nog) inte riktigt som jag planerat. Så den där valp-träningsplanen jag skrivit ligger vi efter lite med. Vi har mest spenderat tiden i bilen, för att resa upp till Boden på Snöträffen. Malamuteklubben ville ha funktionärer, och jag ville lära mig om hur en draghundstävling fungerar. Samtidigt som jag ville finnas tillhands för Sandra och hennes spann som skulle meriteras i DP60(Det blev ett förstapris och dessutom vann dem klassen med den oslagbara tiden 04.52.06)
Snöträffen innebar ju däremot en hel del ensamhets- och socialiseringsträning för Qanik. Detta var otroligt nyttigt för henne och vi alla inblandade är väldigt imponerade över hur lugn och accepterande hon var över hela situationen. "Dem ska lära sig i tid" var kommentaren jag fick av dem flesta som hälsade på henne där uppe, och ja det ligger ju en sanning i det. Inte nu förrän en vecka senare får vi komma hem till Mora på grund av en hel del omständigheter. Så nu ska vår träning börja på allvar!

"Allvar?" tänker ni säkert nu. "Det är ju bara en liten valp.."
Jag ska förklara. Fram till att valparna är 16 veckor gamla går dem igenom en period som kallas för socialiseringsperioden. Det en valp lär sig under den här tiden är det som sitter mest befäst hos hunden i resten av hundens liv, och det går lättast/snabbast att lära valpen det du vill att den ska kunna fram tills att den är 16 veckor gammal då den är som mest tillgänglig för nya upplevelser och ny inlärning under den här perioden. Önskade beteenden och även oönskade beteenden befäster sig väldigt lätt för hundarna i denna ålder - så därför gäller det att lättsamt sätta fart. För sedan när valpen har fyllt 16 veckor bör den få återhämtning samt vila av all den nya information som man proppat in den lilla hjärnan.

Vad är nu mitt mål med Qanik fram tills att hon är 16 veckor gammal? Detta innebär att jag har alltså 6 veckor på mig att träna henne till att bli den önskade vuxna hund jag vill ha i framtiden. Vad vill jag ha för hund i framtiden?
En lycklig och lydig hund. Jag kommer att klickerträna Qanik och jobba en hel del med freeshaping, vilket innebär att jag kommer förstärka alla önskade beteenden som hon självmant bjuder på. Jag kommer också att lära henne början på fritt följ, fotposition, ögonkontakt med och utan störning, början på apportering, inkallning, följsamhet, kroppskontroll, ökat samarbete med mig och resterande hundar/människor i flocken, dragvilja i olika träningsformer samt passivitet.
Jag vet att det låter mycket, och kanske tillochmed kravfyllt. Men allt detta kommer att göras på hennes egna initiativ, med lekfull inlärning och såklart totalt kravlöst.

Välkomna på vår resa! Qanik kan ni följa på hennes egna instagram @malamuteqanik, och resterande flocken kan ni följa på @pawsofamanda.
Om en månad kommer jag att ge er ett nytt inlägg med nya mål, vad vi har tränat, hur jag har tränat det och såklart RESULTATEN av den träningen. För vad är träning utan resultat?

Vill du veta mer om Amanda

Läs hela inlägget »

Att jaga en känsla
 
Som för många andra barn så var mitt första möte med draghundar ett gäng med huskys på en skidort i fjällen. Ett gäng fluffiga hundar med häftiga ögon som ivrigt väntade på att få dra iväg med släden med turister genom det vita landskapet. Jag ville så gärna åka men fick inte, och inte hade vi någon egen hund som jag kunde testa med utan det skulle dröja många år innan jag äntligen fick testa på det här med draghund.
 
2009 åkte jag iväg till Filipstad, ett par mil norr om Karlstad, för att titta på en barmarkstävling. En tävling som hade drygt 20 starter, vilket är lite skillnad mot dagens barmarkstävlingar där antalet starter utan problem kan ligga runt 80-100 st, och bestod nästan uteslutande av förare från närområdet. Jag stod vid starten och såg förare som tillsammans med sina fågelhundar, blandraser, alaskan malamute och siberian huskys göra sig redo för starta, alla lika upphetsade vilket somliga hundar ljudligt visade med hjälp av sina röstresurser. Energin som frigörs när ett taggat ekipage startar är helt otrolig och jag blev alldeles lyrisk av att se hundarna göra det de älskar. Efter ett par polarhundar så kom ett annat ekipage till start, ett ekipage som kom att bli en inspirationskälla för mig, nämligen Hans Pettersson med sin riesenschnauzer Lack. De visade mig att det går alldeles utmärkt att konkurrera i draghundsporten med en ras som inte är avlad för ändamålet, och dessutom göra det med bra resultat, och Hasse har under årens lopp alltid delat med sig av sin kunskap och sina trix.

Sedan dess har jag tränat och tävlat mina riesens och även spaniels inom såväl barmarksdrag, nordisk stil som slädhundsstil, så väl i Sverige som utomlands. Att träna drag är något av det roligaste jag vet men för att hålla min motivation uppe så måste jag ha lite tävlingar inplanerat i min kalender som mål, annars blir det lätt att de där träningspassen i +2 och ösregn inte blir gjorda. Oavsett vilken stil jag tävlat i och oavsett vilka utav mina hundar jag kört så har tävlingsmålet varit att jaga våra konkurrenter och att försöka ta oss så högt upp på pallen som det är möjligt. Men det finns något annat som jag också jagar, som inte kan mätas eller jämföras med andra, som ofta kan innebär att man står högst upp på pallen men som inte nödvändigtvis behöver innebära att man vinner tävlingen, nämligen en känsla.

Den känslan kan bäst beskrivas med ordet "flow". Känslan av flow är att ha gjort ett perfekt lopp tillsammans med sin hund eller hundar, när precis allt stämmer och när man tillsammans har klarat av en bana och tacklat dess utmaningar. Den känslan är svårslagen och när man väl känt känslan så blir den som en drog. Man vill ha mer, man vill känna den igen, och igen och igen.
 
Under åren har jag fått uppleva flow flera gånger tillsammans med mitt gäng hundar men det finns ett lopp som speciellt etsat sig fast i mitt minne. Det var när jag och min riesenschnauzer Timmie tävlade i BW B (cykel damer - grupp B) på SM i Filipstad. Den banan är krävande med sina många uppförsbackar som är både långa och branta. Jag minns hur Timmie tog varje kurva helt perfekt, hur han svarade på varje kommando i samma sekund som jag tänkte dem och hur han sprang förbi andra ekipage utan knappt notera att de var där. Jag minns när vi kom ut på en lång och flack raksträcka och att han då la sig ner ännu mer i selen och tog i som om det gällde livet, utan att jag bad honom. Jag minns hur vi tillsammans kämpade oss upp för den sista branta backen, där både han och jag tog i för kung och fosterland, innan banan sedan slingrade sig ner mot stadion och målet. När vi kom i mål så kommer jag ihåg hur sekunderna inte kändes viktiga, att det inte spelade någon roll om vi vann eller kom sist. Känslan av flow tillsammans med Timmie slog allt och det är den känslan, och jakten på känslan, som motiverar mig än idag.

Vill du veta mer om Anna-Carin & Team Lillaliam

Läs hela inlägget »

Ledarskap...vad är det egentligen?

Hej allihopa!
Mitt första blogginlägg här på sidan, just nu är det -42 grader här utanför Kiruna. Alla mina 20 hundar myser på inne i värmen och träningarna är inställda… Men, det verkar inte hålla i sig så snart är vi igång för fullt igen. Ibland är det bra med lite vila också!

Här ska ni få läsa mina tankar kring ledarskap. Ett laddat ord som är enormt vanligt att använda vid ex. vissa hundproblem. Kom ihåg, detta är mina tankar och erfarenheter och det som fungerar för oss. Ni får gärna kontakta mig om ni har några funderingar.

Man har ju fått lära sig allt om ledarskap tidigare. Att hunden aldrig skulle få ta initiativ till nåt, man fick aldrig leka med hunden om den kom och ville leka, man fick inte gosa med hunden när den kom för att gosa eller ge den uppmärksamhet när den "frågade" efter det, den fick aldrig vinna en lek där ni kampar med hunden. 
Hunden ska alltid gå sist in och ut genom dörren, hälsas på sist när man kommer hem, äta efter att familjen har ätit... ja, man ska helt enkelt visa att hunden inte betyder nåt och att det är vi som bestämmer!
Om man inte följer dessa regler så kommer hunden att ta över och börja bestämma.. Men HALLÅ, bestämma VAD?? Ta över HUR?? Att det ALLTID är ägaren som ska ta initiativ till ALLT som hunden ska göra.. hmm, hur kul blir det då? VISST, vissa raser/individer kanske kräver lite mer riktlinjer, men att vi som hundägare ska hänga upp oss i ledarskap, tror jag inte riktigt på!
Ja, nu kan jag bara skriva hur jag gör, och hur jag ser på "ledarskap"
Jag lever ihop med en stor flock, just nu 20 hundar och två katter… Mina hundar RUSAR ut genom dörren så snart jag öppnar den, långt innan jag tar mig ut.. (Ja, jag bor så att jag kan öppna dörren och släppa ut de, bor man i lägenhet eller annat, så förstår jag att hundarna inte kan rusa ut, men då handlar det om lydnad och inlärning, inte om ledarskap) Mina hundar äter oftast innan mig, tigger vid matbordet, och får rätt ofta smaka på det som vi äter...från matbordet :) Kanske för att jag vill ha en hund som tigger, och tror inte att dom en dag kommer att hoppa upp på matbordet och "ta över" det ;-)
Anledningen till att jag gillar hundar som tigger, är att om min hund tigger, betyder det att jag har något de vill ha, och jag kan få de att utföra något för att få det.
De får ligga i soffan, och jag anpassar mig till vart dom ligger, inte så att jag kör ner dom om dom ligger på "min" plats.. och jag tror absolut inte att dom en dag kommer "ta över" soffan eller sängen heller.. Men vem vet? ;) De kommer rätt ofta och lägger sig i mitt knä, eller nära, för att få lite närhet och gos, och inte har jag hjärta att köra bort dom då, för jag vill ju oxå ha närhet, och värma mina händer i deras päls, och jag tror absolut inte att dom känner nåt övertag även om det oftast är dom som kommer till mig för att få lite gos. Rätt ofta (typ jämt) kommer dom med leksaker och vill leka, vissa oftare än andra, och inte kan jag säga nej till lite lek, där jag lägger inte lite träning, även om det är hunden som kommer och bjuder upp till lek....och kan nån säga åt mig hur det kan göra att mina hundar en dag kommer ta över??

Så här brukar jag förklara mitt "ledarskap".
Jag tycker man ska ha en kompis relation med sin hund, en sån där kompis som  man alltid vill hitta på saker med (var kanske mer vanligt när man var ung och gick i skolan). En som man såg upp lite till och ville umgås med....just för att det var ROLIGT att umgås med den personen. Tänk om alla hade fått en sån relation med sin hund! Hunden ser upp till sin ägare och vill bara vara med h*n, för så blir det, om man har en sådan relation. Så även om mina hundar rusar ut genom dörren, (visst, bor man i lägenhet, så kanske man ska ha lite kontroll när man går ut genom dörren) äter från mina händer vid matbordet, skäller när det kommer folk, ligger över mig i soffan, får oftast leka när dom vill, så tycker jag att jag har en rätt bra relation till dom och det märker man på annan typ av vardagslydnad. Inkallning till ex. mina hundar vill ju vara med mig, så det finns inget intresse att rusa iväg till andra/annat, dom vet att det händer nåt kul när jag ropar på dom! Jag kan faktiskt säga åt dom att gå å lägga sig på bädden om vi har besök, och dom är rätt bra på att lyssna, även om jag inte följer "lederskapsreglerna"

Jag vill oxå umgås med hundarna, och leka med dom, och ser det mer som en kompis relation än ett ledarskap! På så sätt är man mer ärlig mot sin hund, och jag tror att hundarna förstår mig bättre. Jag är heller inte den som hela tiden är där och sätter regler och bestämmer vad dom får göra och när dom får göra det. Förstår att ingen vill umgås med en sån människa ;) Självklart har jag regler, och vissa saker får dom ju absolut inte göra, men det får inte gå till överdrift, som det känns som att det gör när man pratar med nån om ledarskap....man blir den tråkiga tjatiga hundägaren, som hunden tappar intresse för ganska snabbt.

Om man från början har en bra och rättvis relation med sina hundar så kommer de även att ta en korrigering på ett bättre sätt. Om vi tänker så här:
Om någon jag inte känner så väl, eller har en bra relation med säger något som kan tolkas som negativt till mig, så blir det direkt försvar och irritation.
Ex. om någon skulle tycka att jag hade fel färg på min tröja (som ett exempel). Medan om en nära vän skulle säga åt mig att den tröjan kanske inte riktigt passar, så tar jag det på ett bättre sätt.. Tänk efter, nu känner ni väl igen detta? De ni har nära och bra relationer med kan ni ta ”korrigeringar” från på ett bra sätt, medan de ni har en sämre relation med är det svårare att ta en ”korrigering ifrån?
Mina hundar är mina bästa kompisar, och jag gör allt jag kan för att vara deras bästa kompis. Det ska vara kul, ge glädje och vänskap!! Finns inga bättre vänner ;)

Så det var mina ord om ledarskap, finns säkert många olika tankar om detta och alla får göra på sitt sätt. Jag har iaf hittat ett sätt som jag och mina hundar trivs med och det viktigaste av allt, VI har kul!! :)

Hur jag jobbar med att stärka relationen, och hålla en bra balans i flocken får ni läsa mer om i nästa blogginägg från mig!

Kör hårt så länge!

Vill du veta mer om Cari & Topdog

Läs hela inlägget »

Senaste inläggen

Bloggarkiv

Senaste kommentarer

  • Elena » Amanda Gardelin:  ”Hej! vad häftigt .springa ocr med hund.. Men var hittar jag dessa tävlingar? /El..”

  • Anna-Carin » Anna-Carin Lönn:  ”Hej Sandra! Tack för kommentaren :) När jag skrev inlägget så tänkte jag på pol..”

  • Sandra » Anna-Carin Lönn:  ”Hej! Jag tycker ditt inlägg är jättebra och jag ser verkligen vilka poäng du har..”

  • Nicole » Nicole Fhors:  ”Hej Anna! Tack för din kommentar :) Håll utkik framöver så kommer det dyka upp m..”

  • Anna » Nicole Fhors:  ”Kan inte du lägga ut fler bilder på de olika berikningarna du har till hundarna ..”