2017 > 03

Säsongen börjar lida mot sitt slut, själv har jag knappt tre veckor kvar på kenneln jag jobbar på innan det är dags att ta sig ann nya utmaningar. Denna säsong har jag inte haft några prestationsmål med vårt tävlande, målet har endast varit att komma ut och träffa vänner och ha roligt. Är en riktigt tävlingsmänniska så att inte vara med och slåss om topplaceringarna har verkligen inte varit lätt och de har varit en riktig utmaning men nyttigt och jag har lärt mig mycket. Även fast det är ett bra tag kvar tills nästa säsong drar igång är planeringen redan i full färd. Det stora målet är WSA VM som går av stapeln i Sveg i början på Mars men hoppas även på att ha möjlighet att åka på några fler mästerskap. 

Vårvintern här uppe i Kiruna är helt fantastisk, spenderade drygt en vecka här förra våren men hann aldrig med några turer till fjälls men i vår blir det ändring på de. För att förbereda mina sprintar inför de lite längre turerna drog vi ner på farten och har förlängt träningspassen efter säsongen sista tävling. Så nu njuter vi bara av de fina vädret och lufsar på i ett lagom tempo :) 

Vårvintern, bästa tiden på året
Vårvintern, bästa tiden på året

Det är många som låter sina hundar vila hela somrarna, själv har jag alltid fortsatt dragträna dem rätt långt in på sommaren och under den varmaste perioden har vi simtränat. Brukar försöka dragträna iaf ett par gånger per vecka men då max en 2-3 km och väldigt tidiga morgnar och i lugnt tempo. Tror själv att hundarna mår bättre av att hållas igång och få röra på sig än att de får stå en längre period och man ska börja från noll varje år höstträningen drar igång. Förra våren flyttade jag till Sundsvall och där ligger huset bara ett stenkast ifrån sjön så det var enkelt att bara släppa hundarna och gå ner och träna. Började först med en hund och körde kring 5 minuter/gång och tills de vande sig och ökade sen successivt så de fick simma totalt 30min/hund och gång. För att underlätta träningen av så många hundar slog jag ner ett par stolpar i sjön och skruvade fast en regel mellan dem, där fick tre hundar plats så det sparade enormt mycket tid.

När hundarna väl har vant sig njuter de av simträningen och tycker det är riktigt skönt att göra sig av med överskottsenergi
När hundarna väl har vant sig njuter de av simträningen och tycker det är riktigt skönt att göra sig av med överskottsenergi
Skönt med ett svalkande dopp under träningspasset
Skönt med ett svalkande dopp under träningspasset
Lär hundarna redan från tidig ålder att det är roligt med vatten och de simmar självmant ut och busar
Lär hundarna redan från tidig ålder att det är roligt med vatten och de simmar självmant ut och busar

Efter sommarträningen börjar vi med att köra tungt för att bygga upp muskler. Tidigare år när vi inte haft möjlighet att simträna så regelbundet fortsatte vi med att köra kring 3 km men ökade antalet pass än under sommaren och sedan ökat distansen allt eftersom. Men i år märktes en enorm skillnad på flåset och deras ork efter att de simmat varannan dag i en månadstid så första dragturen blev 7 km, men de hade lätt kunnat springa längre. Nu låter 7 km kanske inte som någon big deal men för mig som kör sprint och har hundar som jobbar väldigt intensivt och hårt och ger allt från start har det varit intressant att se hur mycket simträningen verkligen gett. När vi kört ett tag slänger jag in några kortare intervallpass på platten. Sen tar vi oss ann backarna och kör intervallpass uppför. 

Flera som tror att det är full fart som gäller varje gång vi tränar men det är väldigt sällan vi är uppe i de hastigheterna vi kör på tävling och framförallt på barkmark där det kan går rätt så fort. Ju högre hastighet ju högre risk är det för skador och det är bara onödigt. Inför barmarkstävlingarna försöker jag att få in några längre pass på minst 10km och utöver de variera mellan tunga och intervall och 2-3 dagar i sträck och 1-2 dagar vila på de. De fyra sista träningspassen före tävling kör jag lite snabbare och ”speedar upp” dem och både två dagar innan och två dagar efter är det vila som gäller.

Efter barmarkssäsongen är slut och vi börjar träna inför slädtävlingarna är det i princip samma visa som gäller men ökar sträckorna då de tävlingar vi kört såhär långt varit sprint och är kring 10km. Varje år har jag försökt att logga all träning och skriva träningsdagbok men än har jag inte lyckats. Det brukar börjar rätt bra men den ersätts ganska snabbt av mina lappar där jag i början av varje vecka skriver ner hur vi ska träna de kommande 7 dagarna. Så jag har väldigt dålig koll på hur långt hundarna går på en säsong och exakt hur vi tränar men med facit i hand och med tanke på de resultaten vi haft de senaste åren kan vi inte vara helt ute och cykla :)

Men lika många mushers som det finns finns det sätt att träna på. Gillar själv att höra hur folk lägger upp sin träning och vad de gör och så får man sen helt enkelt plocka de bitar som passar en själv.

Under sommarhalvåret kör jag även en hel del löpning med hundarna, perfekt att träna kommandon
Under sommarhalvåret kör jag även en hel del löpning med hundarna, perfekt att träna kommandon
Tidig morgon
Tidig morgon
Läs hela inlägget »

Beaver Trap Trail ( BTT), Norråker.

Årets sista slädtävling och på hemma plan. För ett år sedan var det min första MD (medeldistans tävling), det var här det började kan man säga. Det var här jag insåg tjusningen med att köra hund. Visst att jag blev kär i att köra hund första gånen jag körde släde och älskade det. Men just längre sträckor utan stress, nu hinner man njuta av naturen, känna hundarna arbeta mil efter mil, bara tugga på. Det är nått visst med den rullande traven, de bara mal på. Tyst genom terrägen och det enda du hör är hundarnas andetag och ibland medarna mot ett hårt underlag.

Nästa vecka är det dax igen, hundarna som jag kommer att köra är samma uppställning som i fjol. Samma uppställning som Lovisa körde på SM och tog en 4:e placering i sin första tävling och samma team som jag hade med mig på Polardistans där vi tyvärr fick bryta på grund av min skadade handled. Men nu känns det bra, jag vet att de är bra tränade och att de orkar gå sträckan, sedan får vi se hur bra det går. Det blir Tirkkas sista tävling då hon snart är 11 år. Så en sista gång ska hon få gå i led och leda oss i terrängen, ta han om mig och förmodligen reta lita gallfeber på mig OCH en sista gång ska hon få springa över mållinjen.

Hårda och igenblåsta spår på polardistans
Hårda och igenblåsta spår på polardistans

Vår uppladdning inför nästa vecka är ganska lugn, kommer att köra en längre igenomkörare för att sedan vila några dagar innan allt drar igång. Veterinär kontroll på Onsdagen och start på Torsdagen kl 11.00. BTT Classic som vi kör är ca 130km men samtidigt går det SM i Långdistans BTT 350 km mer information om tävlingen finner du på www.beavertraptrail.se eller på FB under samma namn.
Så en lugn uppladdning inför den sista tävlingen, efter det blir det väldigt lugn och jag kommer förmodligen följa med familj och vänner på det tradionella fjällturerna under april och maj. Efter det är det dax för barmarken, men det är ett annat kapitel som just nu känns väldigt långt borta.

Samkörning med Tobias Eliasson, Polardistans
Samkörning med Tobias Eliasson, Polardistans
BTT 2016. Vi kommer att köra samma team som förra året. Foto: Pasi Kanerva
BTT 2016. Vi kommer att köra samma team som förra året. Foto: Pasi Kanerva
Läs hela inlägget »

NYBRODRAGET – VÅR FÖRSTA OFFICIELLA TÄVLING
 
Jag vaknade långt innan klockan, full av nerver. Lördag morgon – om bara några timmar skulle jag och Ratchel, min 12 månaders unghund, starta i vår första officiella tävling någonsin. Bara tanken fick mig att må fysiskt illa av både nervositet och förväntan på en och samma gång.
 
Den stund som var kvar innan alarmet ringde låg jag därför kvar och försökte förbereda mig mentalt inför dagen. I mitt huvud gick jag igenom alla moment och steg, som ett mantra för att lugna ned mig själv. Rasta hundar, vattna och mata. Frukost, byta om… Ja, så höll jag på. Först skulle vi upp till värmestugan på tävlingsplatsen för att lämna in papper på sekretariatet innan första tävlingsstart klockan tio. Tolv minuter över tio var jag listad att starta. Hade jag all utrustning samlad? (Ja, jag hade ju förberett allting dagen innan.) Hade jag mina papper i ordning? (Ja, det har jag alltid när det gäller hundarna.) Klockan sju ringde alarmet.

Erik och jag gick tillsammans ut för att rasta hundarna när vi klätt på oss. Till min enorma lättnad hade jag inte hört dom klaga alls under natten, trots att jag sovit ganska lätt, och de verkade nöjda och utvilade. Jag hade extra vatten i Ratchels mat och hon åt allt med stor aptit, vilket alltid gör mig märkligt lugn. Det är samma sak när jag är med min vän Marlene som handler... Ätande och drickande hundar är bra för nerverna. När hundarna setts till fick de sedan vila en stund till medan vi tvåbenta åt frukost och gjorde oss i ordning för att åka den korta biten bort till tävlingsplatsen. 

Parkeringen hade redan börjat fyllas av bilar när vi 8:30 klev ur vår bil och stegade upp mot sekretariatet. Luften riktigt vibrerade av tävlingsnerver - både från hundar och människor - och jag plockade givetvis upp varje uns av de känslor som fanns i atmosfären. Jag märker inte ens när det händer. Hur pulsen plötsligt stiger, händerna börjar darra och tankarna rusa. 

Så fort jag lämnat in mina papper var jag tvungen att sätta mig ned i väntan på att förarmötet skulle börja, så svag kände jag mig plötsligt i knäna av den nervositet som for runt i kroppen och gjorde mig illamående. När jag hamnar i den typen av nervositet så kan det ganska fort bli en nedåtgående spiral; det är min stora prestationsångest - den jag haft sedan jag var ett litet barn - som ger sig till känna. Som griper tag i mig och med lätthet slår ut mig mentalt. Jag kände ett enormt behov av att fly situationen, men satt kvar för genomgången av banan och den allmänna informationen. Jag visste att prestationsångesten skulle finnas där oavsett vad jag gjorde och att jag måste samla krafter för att fokusera min energi på rätt saker.

Ca 9:30 - mindre än 45 kvar till start - gick vi ned till hundarna för att förbereda. De fick tillgång till vatten, rastades av Erik och jag passade på att värma upp lite. Det är en balansgång för mig med uppvärmningen. Jag har så begränsat med fysisk kraft nuförtiden att det lätt gör mer skada än nytta om jag värmer upp för mycket och jag har ännu inte riktigt lärt mig vart gränsen går, vilket jag blev väldigt varse där på lördagsmorgonen. Det är ett resultat av en långvarig utmattning, samt den kroniska värken (fibromyalgi) jag lever med och fortfarande lär mig att leva med. För att försöka göra det tydligare för er; tänk er att ni går omkring med konstant ömmande muskler och leder, samt hög mjölksyra. Även i vila. En mjölksyra som snabbt ökar vid fysisk aktivitet och särskilt vid ett repetitivt rörelsemönster. Och som väldigt lätt slår ut dig... Nåväl. Sju minuter innan start selades Ratchel och vi knatade bort för att stå redo i startområdet.

10:10 - två minuter innan min start. Jag vet inte riktigt vad jag tänkte i den stunden, jag tror jag febrilt försökte finna någon form av fokus och lugn inom mig. Men tankarna skenade, utan att jag överhuvudtaget kunde greppa en enda av dom. Jag har ett vagt minne av att människor omkring mig önskade mig lycka till, att Sverker Björk skojade med mig om att inte springa om Ida Björk (som startade innan mig) och att Marlene tog hand om min tjocktröja medan hon pratade om banan. Ratchel var ivrig och full av energi. Och så blev det vår tur att ställa oss vid startlinjen och invänta startsignal...
 

10:12 - Vi får klartecken att starta. Ratchel blev något förvirrad i starten men vi kom iväg uppför backen och över på andra sidan. Jag insåg inte förrän senare hur skyhög min puls var redan då. Inte av den fysiska ansträngningen, men av nerverna. Av känslan i kroppen vid start - som på många sätt liknar en stark ångestattack i antågande - och av andningen som var allt annat än normal. Vi hade inte sprungit långt alls när vi möttes av en väldigt brant backe som gick rakt upp som en vägg framför oss och när vi befann oss mitt i den blev Ratchel distraherad; hon fick syn på vår vän med hund som promenerade på ängen en bit nedanför oss och blev alldeles till sig över det. Med lite verbal stöttning kom hon på rätt köl igen och vi tog oss hela vägen upp, men hon hade tydligt tappat fokus och börjat fundera på lite annat som kan tänkas viktigt i en unghunds värld. Att hon är en orutinerad och nyfiken ettåring blev med ens väldigt tydligt ;) Mellan mina ansträngda andetag försökte jag stötta henne verbalt; vi tappade en del tid och det blev ett bajsstopp, men så småningom kom vi igång igen. 

Banan visade sig vara betydligt tuffare än jag förväntat mig. Inte för Ratchel, som tog det med en klackspark och knappt var trött efteråt, men för mig som löpare. Distansen var inte problemet, men det faktum att jag inte är särskilt van vid att springa i ordentliga backar blev tydligt; banan var idel backar som fullkomligt sög musten ur mig på uppvägen och genererade höga smärtor i kroppen för varje stöt som fortplantade sig genom fötterna på nedvägen. Och jag, som nästan nått maxpuls redan på startlinjen, tog ut mig alldeles för tidigt. Vi blev så småningom passerade av tjejen som startade bakom oss i B-klassen med sin BC och det var en enorm lättnad att kunna ta rygg på dom! Det är någonting med att ha något framför sig att fokusera på som gör allting så mycket lättare. Det var skönt, mentalt, att känna jag hade någon att jaga, snarare än att bli jagad. Även om vi tävlade i olika klasser. För min unghund blev det en välkommen hare; hon lade i en extra växel och sprang de resterande 2/3 av banan med jättefint fokus. Jag gjorde mitt bästa för att hänga med alltmedan jag kämpade med det mentala. Med det faktum att jag inte hade en aning om hur långt vi sprungit eller hur mycket tid som gått, att kroppen värkte för varje steg och att mina lungor kändes totalt sönderslitna.

Slutspurten var hemsk - jag var så fruktansvärt trött! Ratchel fick några meter från mållinjen syn på husse Erik som stod vid sidan av och fotade, vilket gjorde henne lite fundersam. Hon ville till husse men matte babblade om att fortsätta framåt; det är inte lätt att vara en oerfaren unghund i det läget. Jag är så väldigt glad att där stod människor på andra sidan mållinjen och hejade på oss (TACK, Maria Pålsson - din stämma hördes högt och tydligt!) för jag är övertygad om att det är den peppen som fick mig att orka lyfta benen hela vägen in i mål, där vi sedan hamnade i en flåsande, svettig hög på marken. Jag hade satt som mål att försöka komma runt på i alla fall femton minuter, men jag var övertygad om att det tagit längre tid än så. 

Döm min förvåning när jag fick veta det tagit oss mindre än femton minuter! 14:21 sprang vi på - drygt två minuter efter de andra i klassen och således ingen fantastisk tid - men en stor personlig framgång för mig. 

Jag gick i säng tidigt den kvällen, alldeles slut, trots att det kändes tråkigt att jag inte orkade sitta uppe och socialisera. Jag visste att det skulle krävas mycket av mig för att fixa vår start under söndagen - och att min återhämtningsförmåga inte är vad den en gång varit och att jag rent mentalt var alldeles utmattad av dagens alla intryck. I det läget har jag inte längre så mycket val. Jag måste sova. Jag minns att min sista tanke den kvällen var tvivel. Hur sjutton skulle jag fixa att göra om det här under morgondagen?
 
Morgonen därpå vaknade jag med en smärtsam medvetenhet om att min kropp tagit mycket stryk under dag ett. Ryggen värkte såpass att jag fick be Erik tejpa den, skenben och vader krampade något fruktansvärt och jag kände mig stel i lederna som en reumatisk åttioåring. Jag minns att jag var så trött mentalt att jag fick hålla tillbaks tårar, för tröttheten gjorde det så svårt att hantera problemen med kroppen och det i sig gjorde mig frustrerad och arg. Tejpningen dämpade det värsta, kompressionskläderna gjorde det något skönare att röra sig och jag var noga med att hålla mig väldigt varm hela morgonen innan tävlingsstarten klockan 9:10 för att inte lederna skulle bli ännu stelare. Ratchel däremot kändes utvilad och glad.

Jag var så trött där på söndagsmorgonen att jag inte riktigt orkade oroa mig över tävlingen ifråga, där fanns inte energi nog till det. På sätt och vis tror jag att det var bra - det höll nerverna i schack och jag var mycket lugnare inombords vid starten. Jag ville bara komma runt, även om det så skulle ta hundra år. Det kändes också mycket lättare mentalt att jag nu redan sprungit banan en gång och visste hur den såg ut; jag visste vilka backar som skulle suga kraft ur mig och vart det var värt att lägga energin. Jag valde att värma upp på ett annat sätt än dagen innan; istället för att höja pulsen lade jag tiden på att mjuka upp kroppen med snäll stretching och mjuka, lugna rörlighetsövningar. Det visade sig vara mycket mer effektivt för mig. 

9.10 - vi fick startsignal och kom iväg.  Återigen blev Ratchel lite distraherad på samma plats som dagen innan, men den här gången var jag förberedd och vi kom snabbt vidare. Jag upplevde henne dock som ganska trött i huvudet och hon var riktigt full av bus periodvis. Exakt på samma ställe som vi blev omsprungna av tjejen med BC:n dagen innan, fick Ratchel för sig att hon skulle leka, och det var återigen en enorm lättnad att höra hur teamet bakom närmade sig. Hon såg att vi stannat upp och berättade senare att hon tänkt att vi kanske kunde få lite draghjälp framåt av henne om hon svischade förbi - vilket stämde fint. Vi fortsatte framåt riktigt fint och jag kände mig, trots den mycket tröttare kroppen, mentalt starkare än dagen innan. Att ha en strategi för hur jag skulle ta banan hjälpte helt klart. 

Jag tror vi hade avklarat ungefär 2/3 av banan när där plötsligt dyker upp en löpare ur tomma intet. En äldre man som kom från skogen och tydligt inte tillhörde tävlingarna. Både jag och Ratchel vart lite förbryllade, särskilt som han stod mitt i spåret och inte vek undan en tum ens när vi kom. Vi kom förbi relativt lätt, men hon vände på huvudet ett par gånger för att titta efter honom. Återigen tappade vi lite tid där och när det var en knapp kilometer kvar hörde jag ett ekipage komma bakom mig, från B-klassen, som ropade åt mig att stanna då de ville springa om mig. Vi tog sällskap resten av vägen, jag och en mycket taggad Ratchel strax bakom dom. Upploppet var tungt - men jag hade betydligt mer krafter kvar än dagen innan och vi tog oss över mållinjen med en helt annan energi. Och en helt enorm glädje över att ha kommit runt! Vi gjorde en repris av högen på marken, där vi gosade loss och andades ut. Trots att Rackarungen ingalunda presterat som hon gör hemma på träning, så var jag SÅ stolt över henne! För att hon lyssnat och sprungit med mig trots störningar - och framförallt för att hon tagit hela helgen med en sådan klackspark. En helg som inneburit väldigt många "första gånger" och stora mentala utmaningar för henne. 

Även denna gången var jag helt säker på att vi sprungit väldigt långsamt - särskilt som vi blivit passerade av två av B-ekipagen - men det visade sig att jag bara var sekunder långsammare än dagen innan. Och fortfarande under 15 minuter! Jag insåg senare att det helt enkelt måste varit så att ekipagen bakom hade varit väldigt mycket snabbare under andra loppet, än dagen innan. Det var en ganska trevlig tanke; att dom presterat bättre, snarare än att vi presterat mycket sämre. 
 
Efter vårt eget lopp ägnade vi ett par timmar åt att agera handlers åt vänner, socialisera och fota, liksom vi gjort dagen innan. Vi bestämde oss dock för att påbörja resan hem tidigt med tanke på den långa vägen. Efter att ha rastat hundarna, fått i oss ett mål varm mat och sagt hejdå till vänner, packade vi sedan ihop oss i bilen och for hemåt. 

Så trötta - och orutinerade - var vi visst att vi helt glömde bort där skulle vara en prisutdelning! Haha.. Faktum är att jag inte hade en tanke på det ens. Nog blev jag lite förvånad alltid när Marlene några timmar senare skickade ett meddelande och undrade om jag inte hade glömt något. Inte ens då kopplade jag. Istället började jag febrilt leta i min hjärna efter saker jag
kunde ha glömt; kläder, kameran, utrustning eller kanske en av hundarna? 

Den där bronsmedaljen och tredjeplatsen säger egentligen inte så mycket. Medaljen fick jag per default - vi var inte fler startande i klassen. Och jag var aldrig där för en medalj, utan för erfarenheten. Men det har visat sig att den där plåtbiten ändå betyder någonting. En personlig framgång. Ett minne och en milstolpe. 

Den där plåtbiten är en fin påminnelse om rädslor som överkommits; jag har alltid varit livrädd för att tävla och utsätta mig för den prestationsångest det innebär, särskilt när förutsättningarna är allt annat än perfekta (om de någonsin är det). Det är en påminnelse om vår absolut första tävling. En tävling som jag och Ratchel debuterade på tillsammans. Det är en påminnelse om det faktum att jag tog mig igenom den personliga utmaningen trots de hinder vi haft på vägen - och kommit ur det starkare, modigare och rikare på erfarenheter. Det är en påminnelse om att vi haft fantastisk stöttning på vägen. Och när jag tvivlar nästa gång ska jag titta på den och komma ihåg den här helgen. Att vi fixade det tillsammans, trots att det inte alltid blåser medvind. 

Bronsmedaljen är också en sporre. En morot; nästa gång kommer vi vara starkare och göra bättre ifrån oss. Vara mognare. Bättre förberedda och klokare. Och ha varit med på bangenomgången! För vi kommer våga igen, det är jag övertygad om nu. Jag är inte rädd längre. Och för Ratchel, ja för henne har resan knappt börjat. Jag vet där finns så väldigt mycket att hämta hos den lilla tjejen! Att rutin, erfarenheter och mognad för henne kommer att göra enormt mycket. Jag ser henne jobba på våra träningar och jag tänker att om hon en dag presterar på tävling som hon gör på träning, med samma driv, arbetsglädje och skalle, då dröjer det inte länge förrän vi kör vårt perfekta lopp där allting flyter på. Kanske vinner vi inte, kanske kommer det alltid finnas någon snabbare och skickligare, men vad spelar det för roll?
Det här gör vi för vår skull. Och med oss hem får vi alltid samma fantastiska och högt älskade hundar, oavsett prestationer.  

Vill du veta mer om Nicole?

Läs hela inlägget »

Smittad av den obotliga sjukdomen  

Jag stod på startlinjen, för andra gången någonsin på en släde, andra turen någonsin med Yarak. Jag känner inte ens hunden. Men här stod vi, redo för att starta DP10 i Grövelsjön. Alla berättade hur svårt det var för de startande ekipagen året innan, hur tuff bana det var. Det hjälpte inte min redan sammanbitna känsla, men jag kände att vi gör det som en erfarenhet, något vi båda kan ta med oss i ryggsäcken. 
3 - 2 - 1 - GO! Jävlar vilken fart han drog iväg i, start i nedförsbacke och sedan en skarp högerkurva. Hur svänger man ens en släde? Kommer han ens att lyda mina kommandon? Kommer jag ihåg vad Tobbe sa på bangenomgången? Vad är svängskylten, var den röd eller blå..? Min puls var skyhög, min nervositet behöver vi inte ens tala om. 

Vi tog oss ut på sjön för att sedan stiga de branta och långa backarna upp på fjället. Det var allt annat än mysigt som jag hade förväntat mig. Kramp i benen, halsbränna och svettigt i uppförsbackarna. Full fart i nedförsbackarna så det var full sjå att styra släden i den täta skogen. Vilken upplevelse. 49 minuter senare var vi i mål. Herregud vi klarade det!! Min fantastiske Yarak och jag tog oss genom DP10 med ett förstapris och en andraplacering. Min första draghundstävling och min första meritering, och vi klarade det tillsammans. Tänk vilken tur jag hade som fick Yarak, och vilken tur han hade som fick mig. Vi är så lyckligt lottade han och jag - han är en utmärkt läromästare till både mig och Qanik. 

Min underbara lilla snöflinga. 4 månader gammal nu. Hon är tuff, envis, självsäker, orädd och modig. En genomsnäll liten malamuteunge som har tagit mitt hjärta med storm. Hon är otroligt lättlärd och positivt inställd till livet. Inga hinder stoppar henne, hon har en inställning på livet som säger ”Det har jag aldrig provat, men jag klarar det säkert!” En riktigt Pippi Långstrump-kopia, vild men tam.  
Sedan mitt senaste inlägg har vi såklart tränat lite småmoment i lydnaden, som min träningsplan löd, men med tanke på hennes frihetsvilja och självständighet så har jag fått lägga mer fokus på vår relation och vår grundlydnad än vad jag hade planerat. Det är annat med Tollaren som är mer signalkänslig och samarbetsvillig. Polarhunden är av helt andra kaliber, och det är en utmaning jag älskar! 

Dragträningen har startat, och lilla fröken fräken visar utmärkta egenskaper till att bli en duktig draghund. Hon tuffar på med spänd lina hela promenaderna och om hon stöter på ett problem så löser hon det 10 gånger av 10. 

Hur bär vi oss åt när vi tränar? Det finns, vad jag som rookie har förstått, många tekniker för att träna fram en bra draghund, jag har plockat lite av de olika bitarna som jag anser tycker låter sunt och som matchar mina mål och ambitioner med min blivande draghund. 
När jag säger ”går med spänd lina” så är det på våra koppelpromenader. Jag har tollaren oftast springandes lös på promenader vilket har gett Qanik en hög motivation att jobba sig framåt till henne, under tiden hon galopperar så gott som stillastående (i min gångfart), har jag tränat in kommandot ”Yapp, Yapp”. Det har gett fantastiskt bra resultat! Det gäller att hitta hundens motivation, och nu är den motivation befäst med kommandot ”Yapp, yapp”. Hon har även fått släpa på en handduk i nome selen några gånger, här har hon verkligen fått blomstra! Qanik går från klarhet till klarhet och jag ser en god teknik i traven, en lagom bra lyhördhet samt en vilja att dra och fortsätta ta i! 
  När vi har svängt höger eller vänster så säger jag alltid rätt ord i samma stund som hon svänger, vilket har gjort att Qanik får en naturlig inlärning av de kommandon. Det sitter inte riktigt lika befäst ännu - vilket man då kan fråga sig om hon egentligen har en medvetenhet om vilket håll hon går, eller om hon bara tuffar på. Jag kommer att träna vidare på detta sätt ett tag till för att envisheten hos mig vill inte ge sig riktigt ännu, om det inte fungerar så har jag ju lärt min tollare att svänga höger och vänster på agilityplanen med hjälp av freeshaping, klicker & belöningsplacering, så då borde jag kunna lära malamuten på samma sätt fast man tar med det ut i skogen? Däremot vill jag jobba så lite som möjligt med godisbelöning i det här fallet med Qanik, då hon är så besatt av mat - och jag vill inte att hon ska förvänta sig en godisbit så fort hon hör ordet ”höger” eller ”vänster”. Om ni förstår hur jag menar? Har ni några andra tankar om detta får ni gärna slänga in en kommentar, jag blir bara tacksam!  

För övrigt så är jag otroligt glad över att jag hittade min väg till malamute/polarhundsvärlden! Jag har haft en fantastisk vinter med bra vänner och omringats av hundar, nya erfarenheter och massor av ny lärdom. Dem varnade mig om polarhundssjukan, men jag tänkte aldrig att jag skulle bli smittad såhär snabbt. Jag längtar redan efter nästa valp, efter att få bygga upp mitt egna spann som grundar sig på Yaraks fart och dragkraft tillsammans med Qaniks envishet och trygghet. Vilka hundar! Vilken tur jag har som får börja såhär. Tur, tur, tur! Jag är otroligt tacksam till alla som hjälpt mig på min resa hit, och det ska bli otroligt roligt att se vart livet tar vägen nu.

Vill du veta mer om Amanda?

Läs hela inlägget »

Från illamående till förväntan - tävlingspsykologi 

För lite drygt 1 1/2 år sedan var jag på en föreläsning om tävlingspsykologi med Ewa Marie Wergård, något som jag tror skulle vara nyttigt för alla att gå. Det fick mig att börja fundera och inse hur långt jag själv kommit i mitt tänkande kring tävling och prestation. När jag började tävla inom hundsport för lite drygt 10 år sedan så var det i lydnad och agility med min rakade utställningscocker Hoover. Jag kommer så väl ihåg känslan när jag klickade i anmälan på nätet. Illamående och ångest. Redan då, flera veckor innan jag skulle in på plan så mådde jag illa av bara tanken av att stå där. Hur skulle det gå? Skulle Hoover göra som jag sa till honom? Om inte, vad skulle alla andra säga som stod och titta på när man går där, helt utlämnad på plan. Och ja, resultaten med Hoover var väl inte så där superbra. Stackarn, han undrade väl va fasiken som hände med matte varje gång vi steg in på planen.

Idag ser jag istället fram emot att tävla. När jag går in och anmäler mig i tävlingskalendern så fylls jag inte längre av oro och illamående utan av förväntan och glädje! Jag ser fram emot att stå på startlinjen och att tillsammans med mina bästa vänner försöka oss ta igenom banan med alla dess utmaningar på ett så snabbt och säkert sätt som bara går. Jag längtar efter ruset när man tar en kurva helt perfekt, jag längtar efter att känna responsen jag får av hundarna när jag säger till dem att öka, jag längtar efter att se vilket resultat månader av träning kan ge  och jag älskar känslan av att balansera mellan kontroll och kaos. Tanken att allt kan gå från perfektion till katastrof inom loppet av en hundradels sekund är skrämmande men samtidigt lockande.

Hur har jag kommit dit i min tänkande? Hmm, ja. Jag tror att det handlar om två saker, dels om kontroll/rutiner och dels om längtan. Längtan eller sökandet efter en känsla, känslan där man är i en bubbla som jag i just min sport råkar dela med mina hundar. Någon gång i början av mitt tävlande med hundar så kände jag den, den känslan när det bara finns vi och när jag väl känt den så ville jag känna den igen och igen. Och ju mer man hamnar i den sinnesstämningen, ju enklare är det att komma tillbaka dit. Även om vi råkar stå på startlinjen på SM med många blickar på oss så finns inget annat än vi och hundra procent fokus på det vi ska göra. Ni vet hur det lätt annars blir, man ska göra något som gör att man måste koncentrera sig på nuet men tankarna seglar lätt iväg, och gärna till saker som inte alls har med uppgiften att göra. Hur många har inte kört bil från punkt A till punkt B och väl framme vid punkt B så har man ingen aning om hur man kom dit? När vi står på startlinjen finns inget sånt, det är bara jag och hundarna. Totalt fokus på uppgiften. Inget annat.

För att enbart kunna fokusera på uppgiften som jag har framför mig så har jag tagit kontroll över de saker som jag kan kontrollera, och släppt det jag inte kan påverka. Jag har hittat en rutin som fungerar för oss och som gör att jag kan känna mig fullständigt fokuserad, trygg och lugn på startlinjen. Det handlar om att allt från att kontrollera utrustningen till hur och när hundarna ska vattnas och fodras innan start. Det har tagit ett tag att hitta rutinen som jag har inför en tävlingsstart men tack vare den så är jag inte bara mer förberedd när jag står på startlinjen, jag klarar även av eventuella störningar inför en tävlingsstart på ett helt annat sätt. Dels för att sakerna som ska göras sitter i ryggmärgen och kan göras snabbt och korrekt och dels för att jag vet att vilket sätt som är det näst bästa när det första alternativet av någon anledning inte fungerar, jag har alltså en plan B som jag fått när jag utvecklat plan A.

En sak som jag blivit mycket bättre på är att våga förlora. Som någon som hade för mycket tid över lär ha sagt: att våga förlora är att våga vinna. Tidigare har jag safeat lite väl mycket. "om jag tar i fullt nu så kanske jag inte orkar imon, därför tar jag det lite lugnt nu". ungefär så tänkte jag när jag tävlade i Canicross på SM för ett par år sedan med Liam. Resultatet blev att vi hamnade utanför pallen och att jag sprang över en minut snabbare dag 2 jämfört med dag 1 när jag visste att jag inte behövde prestera dagen efter.... 80 %  av en prestation beror på ens mentala inställning, och den helgen hade jag jäkligt kass inställning första dagen! Det handlar lite om att bli bättre på att se möjligheterna i de situationerna man ställs inför och att våga tro på sig själv, att man är bra helt enkelt. Min inställning på ovanstående SM skulle istället ha varit "okej, nu kör vi fullt ös och så får vi se hur långt det räcker. Vi fixar det här!" Om det nu sedan inte skulle räcka hela vägen, ja då vet man vad man behöver jobba på. En väldigt kuperad bana kan man antingen se som något jobbigt eller se som ett perfekt tillfälle att se hur väl backträningen har gett resultat. På nästkommande tävling efter föreläsningen så kunde jag se väderförhållandena som ett betydligt mindre problem än tidigare. Lördagens värme gjorde att jag såg det som ett bra tillfälle att se hur hundarna presterar under just de förutsättningarna. Söndagens ösregn vändes till något positivt då det innebar att hundarna blev nedkylda under racet och att jag nu fick tillfälle att verkligen tänka på körtekniken och utmana mig själv att våga mer.

Något som var extra intressant som Eva Marie tog upp var ett ord som jag kommit att ogilla, ordet tur.

Jag ryser nästan bara jag hör det och jag blir irriterad när jag tänker på tur i samband med prestationer. När folk säger att man haft tur, i synnerhet när man tävlar i en sport som inte är en bedömningssport, så förminskas själva prestationen och arbetet bakom prestationen. Tur har man när man vinner på lotto, inte när man vinner ett SM. När Charlotte Kalla sprintade förbi två tävlande på senaste OS och tog ett guld för Sverige i stafetten, berodde det på att hon hade tur? Eller berodde det på att hon hade rätt inställning och en fysik som svarade på krav som hennes hjärna ställde, något som beror på år av både mental och fysisk träning?

Jag vet inte hur många gånger jag hört vilken tur jag har som fått en så duktig hund som Timmie. Precis som om han för det första bara ramlade ner från himlen rätt i min famn, och för det andra har styrkan och snabbheten i sig utan någon form av träning.

Jag spenderade mycket tid hos uppfödaren när Timmie och hans syskon var små för att försöka välja ut den rätta hunden för mig. Jag fick naturligtvis även hjälp av uppfödaren att välja ut honom så det är inte "tur" att jag fick just honom utan han är ett medvetet val. Precis som det inte är "tur" att han presterar som han gör. Anledningen till att han presterar är för att han är tränad på ett sätt som passar honom, äter mat som passar just honom och har en balans mellan vila och träning som passar honom. Det har inget med tur att göra utan det är med kunskap och erfarenheter som jag har kunnat skapat en tillvaro, med allt vad det innebär, som gör att han kan prestera bra! Det verkar folk glömma! Anledningen till att jag har fått bättre teknik på cykel har inte något med tur att göra, utan det beror på att jag spenderat många timmar på sadeln för att bli bättre. Anledningen till att jag nu känner mig betydligt säkrare på trehjulingen än vad jag gjorde för nån månad sedan beror på att jag har tränat och att jag har funderat, diskuterat och förberett mig på hur jag ska agera i olika situationer för att få bra teknik och kontroll över fordonet. Bakom en prestation finns inte tur, där finns någon som jobbat arslet av sig för att nå ett mål vad än det målet må vara.

Det som jag tror att många av oss måste bli bättre på är att ta åt sig av sin framgång. Det har jag själv haft svårt för tidigare men nu kan jag göra det mycket bättre, troligtvis för att jag slutat tro på påståendet att jag har tur hela tiden. När du står där överst på prispallen så beror det inte på att du haft tur, utan för att du förtjänat det! Tro på dig själv! 

Vill du veta mer om Anna-Carin Lönn?

Läs hela inlägget »

Hej på er!

Jag är på plats i Alaska och Willow där jag bor och gör de sista förberedelserna inför Iditarod.
Flugit 2 svängar själv till Alaska för att få över mina hundar ( 4 pers /resa) och en god vän Mikael Sundström har också hjälpt mig. 28 timmars flyg resa från Kiruna -Arlanda -Chicago - Anchorage.

Ett försenat plan gjorde en resa 12 timmar längre så imponerad som alltid av hundarna efter då de efter en så lång flyg resa är så lugna och avslappnande och
vi tar ut å luftar hundarna på Arlanda och i Chicago för någon timma.

Just nu sitter vi på Musher Meeting och lyssnar på information från Stu Nelson som är chefs veterinär. Vi har gjort Ekg och blod prover på alla hundarna och allt är väldigt proffesionellt skött. Vi har fått information  om spåren som verkar bli väldigt tunga i år med massa snö, så snöskor kommer användas mycket i år.
Hundarna mina ser riktigt fina ut och jag är nöjd med all träning vi gjort de sista veckorna här i Willow. Vi har mött mycket älg och andra djur på spåren i en underbar miljö.

Jag hyr en liten stuga av Lindwood Fiedler som jag har som bas.
Mina 2 äldsta ledarhundar är inte med mig i år och det känns lite tufft att vara utan de, Mitt spann som jag kör med är i 4 års åldern i snitt.
Mina viktigaste nyckel hundar i år  är Holly, Eggs, Voulos, Nixon och Ranger och alla dessa är ledarhundar.

Vi har nu i veckan träffat media haft TV intervjuer mött Tidningar och gjort reportage. Allt är så mycket större här och en otrolig upplevelse som jag hoppas fler får chans att uppleva live!
Show start på Lördag i Anchorage och sen vidare upp till Fairbanks 7 timmar med bil där starten går i år.

I år har vi Mindre Checkpoints å mer camping något vi är vana vid jag och hundarna att göra tillsammans.
Jag har en race plan och mitt absoluta huvudmål är att ta hand om mina vänner ( hundarna ) på bästa sätt genom detta äventyr.

Nästa gång jag skriver så är jag förhoppningsvis i mål på iditarod med många  härliga och även tuffa minnen från detta race.

Jag vill sända ett stort tack till de som hjäper oss med detta speciellt:

Mina Super Guider hemma i Kiruna
Royal Canin
Priima
Axaeco
Swedish Centerlines
Dr Carson
Canelana
Kunz and CO
Oinakka


Ni kan följa iditarod på www.iditarod.com

Information om mig och våra turer finns på
sleddog.se

Happy Trails !!

Vill du veta mer om Mats?

Läs hela inlägget »

Börja träna tillsammans med sin hund

Jag började från allra första början med drag för att skaffa en vettig vinteraktivering med mina hundar. Jag är lite rädd för att frysa och gillar inte snö och rusk. Haha dålig hundmänniska som bara vill vara ute när det är varmt och gosigt. Skämt och sido så ville jag ha en rolig aktivering även under den kalla delen av halvåret så jag är ute och njuter tillsammans med mina hundar istället för att gå bara promenader och pina mig igenom dem. Så började med drag!

Som ni redan förstått blev jag fort fast och helt beroende av att köra mer och mer drag! Jag började enkelt för att få en trevlig vardagsaktivering och hålla hundarna i fin kondition. Jag la upp nivån så det inte blev så svettigt för mig själv. På sparken kunde det i och för sig bli lite varmt men med cykeln på barmark gled jag mest med och hjälpte till det jag behövde. Med andra ord gå det att lägga träningen så för dom som vill.
MEN såklart kommer ett men! Det var för mig helt omöjligt att nöja mig med den nivån. Jag ville ha mer! Jag vill vara ett TEAM med mina hundar. Jag vill att vi ska samarbeta på en högre nivå och bilda en kommunikation under blod, svett och tårar. För att få tummen ur anmälde jag mig på tävlingar först och sen började jag träna mot mina mål.

Förra sommaren tog jag ett av mina någonsin bästa beslut att anlita duktiga Eva Marie Wergråd som är PT. Jag fick mina träningspass online anpassade efter mig och mina förutsättningar för att få fart på min onda skadade kropp. Jag som tidigare inte gillat att springa längre än korta sprint distanser under skoltiden fick upp känslan och behovet att vilja springa mer! För jag fick träningspass att springa tillsammans med mina hundar.
Här växte jag och mina hundar tillsammans. Framför allt jag och Yxa eftersom jag mest tränar med henne. Hon är ett par meter framför mig och vi har ingen fysisk kontakt medan vi springer men jäklar det går inte ens förklara vilken känsla och kontakt vi har med varandra när vi springer tillsammans. Vi har fått ett så mycket starkare band och vi förstår varandra så mycket bättre utan att använda ord eller ens se på varandra. Det går verkligen inte att beskriva det måste upplevas.

Nu är jag på väg till träningsvärlden igen efter min trafikolycka och nu har jag skruvat upp det ytterligare och har anlitat en duktig PT på hemma plan som ger mig skräddarsydda träningspass för att bygga upp den grundstryka jag saknar efter min olycka. Så det innebär att löpningen har fått pausa och likaså får hundarna en viloperiod. Det kryper i kroppen på både mig och hundarna för vi vill ut och springa men snart så är vi i löparskorna igen!

Att träna fysiskt tillsammans med sin bästa vän är obeskrivligt och jag rekommenderar det verkligen till alla <3 Man behöver inte ha ambitionerna att tävla som jag. Men att springa ut i skogen tillsammans med sin älskade fyrbening och ligga i ett behagligt tempo efter sina egna förutsättningar, lyssna på skogen, se sin hund ta ut stegen, höra era andetag, ni är två och tillsammans blir ni en <3

Det önskar jag att ni börjar unna er själva. Det är ni värda!

Vill du veta mer om Emma Hammar?

Läs hela inlägget »

Senaste inläggen

Bloggarkiv

Senaste kommentarer

  • Linda » Linda Lindholm:  ”Håller med dig Linda, hösten är en härlig period med sin höga och syrerika luft.”

  • Therese » Linnea Sixtensson:  ”Följer med spänning gärna din resa och få lite erfarenheter, inspiration och tip..”

  • Alexandra » Linnea Sixtensson:  ”Hej och tack Tack för att du skrev detta inlägg och gav mig en känsla av samhö..”

  • Mikaela » Victoria Gideonsson :  ”Snyggt!! Håller på o samlar information inför mitt hundgårdsbygge. ☺️ ”

  • Elena » Amanda Gardelin:  ”Hej! vad häftigt .springa ocr med hund.. Men var hittar jag dessa tävlingar? /El..”