Linda Lindholm

”Att tiden bara springer förbi” är något jag hör allt för ofta, det är en matt klyscha som upprepas om och om igen. Ett uttryck som nästan tappat sin mening. Några ord som knappt betyder någonting längre. Tiden springer förbi för oss alla, men oj oj oj, vad den sprungit förbi mig sista tiden. Tiden har sprungit förbi mig snabbare än någonsin.  

Det känns som det var alldeles nyss jag längtade efter kyla och snö och att det bara var någon dag sedan jag planerade inför det nya året. Men nu är vi här – ett par dagar in på tjugohundranittons andra månad och det nya året har hittills bjudit på redig kyla och massvis med snö. 

Även fast jag som person tycker om att planera, vara förberedd och ordningsam blev jag lite tagen på sängen nu när vintern väl kom.  Min kära släde som var i behov av kärlek och omvårdnad redan inför förra säsongen står fortfarande ute i skjulet på gården, ledsen och alldeles bortglömd. Jag har hela hösten tänkt köra in släden till ett snickeri i stan för att bland annat laga buskbågen, byta lastplan och laga lite annat smått och gott. Jag har också nya, fina belag som hänger ute i hundskjulet och bara väntar på att få möta snön. Så kan det gå, jag antar att orden ”mañana mañana” etsade sig fast lite väl hårt i huvudet på mig. 

Som tur är har jag också en kickspark, så min haltande planering och bristen på en hel och fungerande släde har inte stoppat mig och hundarna nu i vinter (även om jag kan erkänna att jag saknat släden ungefär varje dragpass… Rätt åt mig). Eftersom en kickspark i stort sett inte väger någonting, och jag heller inte utrustat min med broms, har det varit alldeles lagom att köra hundarna två och två. Att det blivit tvåspannsturer i vinter tror jag gjort grabbarna, och speciellt Lufsen, gott.

Under hösten har jag funderat på att pensionera Lufsen från draget då han inte haft samma glädje och entusiasm i träningen. Jag har provat olika konstellationer i spannet men ändå tyckt att han saknat det där extra som han annars haft. Han har inte haft ont någonstans och varit exakt lika pigg och glad överallt i övrigt. Jag lät honom därför vila ett bra tag från dragträningen och nu när snön kom fick han följa med på en tur i lag med Bamse. Under den turen visade sig den Lufsen jag varit van att se i draget igen. Han jobbade på så fint och jämnt i selen och han kändes full av energi. Han och Bamse jobbade riktigt bra och har fått gå ihop flera gånger igen sedan dess. När jag nu i efterhand tänkt efter och läst mina träningsanteckningar från i höstas inser jag att jag provade Lufsen på alla olika positioner i fyrspannet, samt i tvåspann med både Lady och Accio – men inte med Bamse. Jag inser nu att han kan ha ledsnat på draget på grund av sällskapet och inte på själva träningen i sig. Även fast Bamse och Lufsen båda är riktigt grymma i selen och kämpar på bra, så går det inte att jämföra dem med mina huskytikar och kanske ledsnade Lufsen på att alltid få gå jämte en galen tik som drar för två och går in i sin uppgift till 150%. Jag har såklart ingen aning utan kan bara spekulera.

Hur som helst är jag väldigt glad över att få se min pigga och träningssugna Lufsen igen och det är helt underbart att ha två fantastiska tvåspann att köra. Nu vill jag passa på att njuta av vintern så länge som möjligt, för innan vi vet ordet av är den borta och det är dags att ladda om inför barmarkssäsongen istället. För ni vet, tiden bara springer ju förbi.