2019

Sommaren - en tid för återhämtning
Som alltid har sommaren sprungit förbi i en rasande fart och det är, trots den tillfälliga värmeböljan som gjort comeback, höst igen. Planerna inför höstträningen är igång och längtan efter tillräckligt låga temperaturer är större än någonsin.
Hos oss är sommaren till stor del en viloperiod och en tid för återhämtning och återuppbyggnad. Vi ägnar oss åt aktiv vila och växlar mellan att ligga utslagna i skuggan och aktiviteter som vandring, simning, balansbollsövningar och spårträning.
För mig är sommaren en tid då hundarna gås igenom ordentligt och kropparna checkas av, en avstämning av den gångna säsongen och en check inför kommande säsong. Vi stretchar och masserar hemma på regelbunden basis och kompletterar med besök hos fysioterapeut eller Canineopat*. Hundar som går hårt i draget använder muskler som är svåra att komma åt och det är därför viktigt att få en grundlig genomgång av ett proffs. 


Lady och Accio har i sommar behandlats med massage och elektroterapi. Elektroterapi är en behandlingsform som hjälper till att bland annat minska svullnader och muskelsmärtor, reducera triggerpunkter i muskler och nå djupliggande muskulatur, ligament och senor som kan vara svåra att nå med enbart massage. Lady och Accio genomgick också en rörelseanalys och vår Canineopat såg över så de var jämt musklade och gav tips på muskler som behöver stärkas. För Accios del blev vi ordinerade att träna balansboll för att stärka upp hennes muskulatur på insidalår, en träningsform som Accio älskar. 
Vad har ni gjort i sommar och hur tänker ni kring rehab och prehab? /Linda 



* "Vad gör en Canineopat? En Canineopat ska förbättra hundens hälsa och rörelseförmåga genom behandling och rekommendationer om fysisk träning. I en Canineopats yrkesroll ingår främst undersökning och behandling med syfte att bota, förebygga och lindra sjukdom eller skada. Problemen finns främst i rörelseapparaten med dess stödjeorgan, det vill säga skelett, leder, muskler, senor, ligament och nerver. En Canineopat bedömer också hundens förmågor och funktion såsom motorik, styrka, rörlighet och smärta. Behandlingen avser framför allt primära problem men också sekundära (problem som uppkommit av det ursprungliga besväret). Canineopatens kunskapsområde täcker det mesta som klassas som "problem i rörelseapparaten" såsom anatomi, fysiologi, massage, mjukdelar, biomekanik, rörelseanalys, träning och friskvård. I en rörelseanalys tittar man på hundens rörelsemönster, hållning, muskulatur och samspelet mellan dessa aspekter. Efter genomgången rörelseanalys och undersökning läggs "fynden" samman och ligger då till grund för behandling, rehabilitering och träning.

” Källa: Enköpings Hundhälsa https://www.enkopingshundhalsa.se

Läs hela inlägget »

Packar ihop

Så hände det där som inte får hända – en av sakerna som inte får hända. Det är ju trots allt ganska mycket som inte bör ske – kärnvapenkrig, härdsmälta, meteornedslag – men just detta får inte hända här. Hos mig. Oss.

Det kom som en blixt från klar himmel. Totalt oväntat. Jag kunde inte ana att det skulle ske, men plötsligt rök hundarna ihop och två av dem kastade sig över Selma, ytterligare en på ett litet hörn, och bet frenetiskt. Hon låg där på marken och skrek, men de fortsatte bita. Vi var där snabbt som ögat, skyddade Selma och kastade undan de andra. Bar in henne för att skölja såren ordentligt och sen direkt in till Ultuna.

Hon klarade sig trots allt ganska bra. Mörbultat med blåmärken överallt, ett djupt sår på ena armbågen som turligt inte träffat leden, några bett i det andra benet varav ett blivit sytt, sår över bröstkorg, rygg och buk som gått djupt men inte djupt nog för att träffa inre organ. Tjugoåtta tusen kronor senare har hon halva kroppen rakad, är sydd och dränage sticker ut lite överallt. Det kunde slutat värre, mycket värre – men det här är illa nog, det här är rena massakern.

Och jag står här frågande – hur kunde det här ske? Var kom det här ifrån? Flocken som varit så harmonisk, flocken som trivts så bra ihop – som jag älskat och beundrande betraktat – vände helt plötsligt till något annat. Nu är allt förtroende som bortblåst. Jag litar inte på dem och de litar inte på varandra – tilliten, det viktigaste, är raderad.

Och så kommer förebråelserna. Jag borde ha kunnat se det här, borde ha gjort andra val, och när jag inte kan se och skydda – hur ska de då kunna lita på mig? Det är mitt ansvar att skydda flock och individ och jag har fallerat.

Det slutar här. Äventyret. Drömmen om storspann och långdistans har nått vägs ände, för sånt här händer när man har många hundar och det kostar alldeles för mycket – kostar emotionellt. Känslomässigt har jag inte råd, det gör ont i märgen varje gång en hund skadar sig – och när de biter, ja då är det som att de biter mig. Så mycket av mina känslor och min kärlek ligger i dessa hundar, och det gör så ont så ont. Kanske att jag är vek, kanske att jag är blödig, men jag klarar verkligen inte av det – har inte råd, det kostar för mycket – och drömmen är inte värd kostnaden.

Så jag har demonterat mitt liv. Sålt slädarna, trollcarten och hundsläpet. Hittat nytt hem till fyra av hundarna som flyttar tillsammans. Det är som ett plåster som måste bort – det är bara att göra det snabbt snabbt så blir pinan kortare. Och jag gråter, vaknar med panikångest och själen värker. Det kommer bli så tomt. Så tyst.

Nu börjar ett annat äventyr – ett äventyr med Selma, Blondie och Wille. Ett lite enklare hundliv med andra drömmar och mål. För även om vi bara är fyra nu, är vi fortfarande Team Si Perros – äventyrsteamet.
 

Läs hela inlägget »

Den perfekta draghundslyan
 
I takt med att flocken växer, krymper allt annat här hemma; huset blir mindre, rummen räcker inte till, tomten drar ihop sig, hundgårdarna breder ut sig. Det är bara att inse att vi verkligen måste, MÅSTE flytta snart. För vi bestämde oss ju för länge sedan att vi ska ha en till valp till våren. 
Men face it liksom! Vi har 7 hundar och tre hundgårdar. Nu när vi har haft löp så har jag inte bara velat, utan även varit tvungen att ta med en eller två hundar till jobbet, helt enkelt för att hundgårdarna inte räcker till. Det handlar ju inte bara om att separera löptiken från kärlekskranka hanar, utan även om att kanske separera rivaliserande hanar. 
Egentligen, EGENTLIGEN tycker jag inte att själva löpen är så jobbiga, utan det är just det här med boendet, att det kanske inte är optimalt, man har grannar man stör, osv. 
Så nu tittar jag på hemnet varje dag. Ok, jag har tittat på hemnet de senaste åren skulle jag tro, lite i smyg så där. Men nu blickar jag framåt, taggad att hitta den perfekta draghundslyan. Ibland har jag svårt att somna då jag ligger och fantiserar om mitt framtida drömställe. 
Där ska finnas ett hus, såklart. Men huset i sig behöver inte vara det märkvärdiga. Läget och tomten är viktigare. Det ska vara stor tomt, avskilt läge, och helst med lite ekonomibyggnader att sätta tänderna i. Det jag också drömmer om är ett litet skogsparti där man kan sätta upp en skogsinhägnad. Att kunna ”gå runt i skogen” med polarhundarna lösa vore en ren dröm, då de flesta i flocken inte kan vara lösa alls utan en hög inhägnad runtom. 
Som en fanatiker kan jag fantisera om vilka fantastiska hundgårdar jag skulle bygga; stora och med mängder av berikning! Eftersom draghundar ofta spenderar många timmar i hundgård vill jag se till att det är en så berikande miljö som möjligt. Ärligt talat, och nu kommer jag kanske låta lite knäpp, men jag skulle f-n tycka att det var roligare att ta ett lån för att smälla upp feta hundgårdar än att renovera huset. Jag går verkligen igång på sånt, haha! Det jag också skulle dö för att få är en avlång byggnad där man bygger hundkojorna i, där man kan gå in och fixa mat, där dragutrustningen hänger och där man kan ha lite värme på, för riktigt kalla dagar eller för att kunna ha vattenskålar som inte fryser. 
Så vi har en stor tomt, stora hundgårdar fulla av berikning samt en skogsinhägnad. 
Givet är också en uppställningsplats för hundarna när man ska ut och dra. Allting ska vara riggat liksom. Lätt att starta och komma iväg. Och rakt ut på bra dragvägar. HELST skulle jag vilja ha ett par olika vägar att välja mellan; dels avskilda skogsvägar där man inte möter någon, men också lite mer ”tekniskt svåra” vägar, förbi grannar med skällande hundar i hundgårdar, hästar i hagar och pickande höns på gården. Bara för att när man känner sig manad ska man kunna välja dessa vägar som träning och utmaning för hundarna. 
Först när jag hade det skulle jag prioritera mitt eget hus. Jag har nog aldrig känt mig som en bohem, tvärtom. Jag gillar bekvämlighet, stil och inredning. Ja, till och med lite lyx. Men för mig handlar allt ovanstående om just det, om än i lite annan form; bekvämlighet, stil och lyx i hanteringen och i relationen med hundarna. Och jag inser att det är det som kommer först på prioriteringslistan helt enkelt. Inte för att jag är en osjälviskt och perfekt draghundsförare, utan för att det livet helt enkelt skulle göra mig lycklig. 

Läs hela inlägget »

Sistare än sist

Jag har tävlat två gånger i mitt liv. Hundtävlat. Förutom det har jag varit med i någon talangjakt som ung rocker, någon fisketävling. Men med hund har jag tävlat två gånger. Varit med på tävling.

Första gången när jag skulle ta mitt gröna kort. En canicrosstävling ett par mil norr om Stockholm. Det var på höstkanten och sommaren gjorde några sista försök att hålla sig vid liv – plötsligt rusade termometern upp till femton sexton grader och solen gassade från en klarblå himmel. Jag startade med min samojed Larsson, som då fortfarande bodde kvar hos mig innan han hittat sitt himmelrike deltid Funäsdalen Svalbard. Vi var svettiga innan vi ens kommit fram till startplatsen, sprang sedan ett par hundra meter – resten av banan gick vi. Lugnt. Strosade, drack lite vatten, förundrades över dem som faktiskt sprang med sina hundar trots den höga temperaturen och solgasset. Vi fick förmodligen den sämsta tiden, hamnade förmodligen sistare än sist – men vi gjorde banan och fick vårt gröna kort.

Andra gången var nu vid årsskiftet i Koppången. Jag skulle köra tvåspann skidor och hade med mig de tre i teamet som har åldern inne samt Bengtsson för att han skulle få träna på miljön. Selma var självskriven men jag velade till sista sekund om hennes partner – Blondie går sällan särskilt bra i led men verkade riktigt taggad, Eivi är en suverän ledarhund men kändes lite loj. Jag valde Blondie. Tävlingsrundan blev lugn, synnerligen lugn. Blondie tyckte inte alls om att gå ensam med Selma och drog bara hjälpligt – Selma stretade på. Men det var en vacker, kall, solig vinterdag och jag njöt när Koppångens vidder passerade. Till stora delar stod jag mest där på skidorna, lät hundarna dra och söp in den härliga naturen – och fotograferade friskt. Förmodligen fick vi den sämsta tiden, hamnade förmodligen sistare än sist – men det var en underbar dag. Efter tävling gjorde jag spåret med Eivi och Bengtsson – då gick det undan, herrejöss. Fick förmodligen den bästa tiden. Om vi tävlat vill säga.

Det ligger inte för mig att tävla mot andra, är helt ointresserad av att jämföra prestationer – känns som att jag har fullt sjå att tävla mot mig själv och det får räcka. Det finns så många andra saker som är viktigare än tidsprestation. Som att få må bra, att ha trevliga turer med hundarna, lyssna till tystnaden i skogen och fräset av snön under medarna, se årstidernas skiftningar i naturen – men också att bygga upp ett stadigt och lugnt team, ett team som härdar ut och går vidare i snöstormen, som kan lösa problem och inte backar för att forcera vilken terräng som än dyker upp, som är trygga i sig själv och med varandra, ett team som känner tillit till mig som förare. Det är ingenting man mäter på en tävling, ingenting som går att jämföra med någon annan.

Men jag tävlar trots allt. Två hitintills, och fler blir det. Deltar utan att jämföra prestation med någon annan – precis som jag enbart tittar på distans när vi tränar, lämnar helt tid och hastighet därhän. På dessa evenemang är jag egentligen bara ute efter att få åka på preparerade spår någon annanstans än hemmavid och, framförallt, få till riktigt svår störningsträning för hundarna – mitt spann ska alltid vara lugnt och sansat innan start, grundträning nummer ett.

Jag upplever att det blir alltmer fokus just på tävling och tävlande, att jag står lite i minoritet med mina tankar – men för mig är inte vinnaren den som står överst på prispallen. Nej, vinnaren för mig är den som bryter en tävling av hänsyn till hundarna när det börjar bli för varmt, som i en masstart väntar tills alla andra ekipage åkt iväg för att inte riskera några tokiga skador, som genomför ett Finnmarkslöp så lugnt och sansat att hela spannet är med vid målgång. Vinnare är de som alltid kör korvgrillningsturer med sina hundar – oavsett tävling eller träning.

Läs hela inlägget »

TÄVLINGS DEBUT

I helgen som var så debuterade vi på tävlingsbanorna under Bäver open som hölls i Norråker.

På fredagen så packade vi bussen full med grejer, packade in hundarna och begav oss ut på vägen. Stannade en stund i Åsele för en tripp in på Axaeco och middag för både dom två och fyrbenta. Sen var det bara att köra den sista biten till Norråker och göra incheckningen där. Det snöade redan då och det snöfallet höll i sig hela helgen. Efter incheckningen rullade vi ner till campingen för att ställa upp bussen och stakeout linan. (för er som inte vet så bor vi i bussen). Senare på kvällen så var det musher meeting kl 21.00 där vi fick massor med info samt att se lite hur banorna gick. Fick bib nummer 24 och fick veta att min start var kl 10.53 på lördags morgonen. Nu börjar nerverna komma krypande! Sover ganska dåligt under natten och gick upp 1,5 timme tidigare än planerat.

Du kan ändra denna exempeltext. Lorem ipsum dolor sit amet, consectetuer adipiscing elit. Donec libero. Suspendisse bibendum. Cras id urna. Morbi tincidunt, orci ac convallis aliquam, lectus turpis varius lorem, eu posuere nunc justo tempus leo. Donec mattis, purus nec placerat bibendum, dui pede condimentum odio, ac blandit ante orci ut diam.

Hundarna var riktiga kämpar och sprang på super bra! Dom vart lite trött i huvudet efter allt ''strul'' där mot slutet men det är helt förståeligt, speciellt på Zola. Springa i led på hennes första tävling med så mycket som händer runt i kring och en matte därbak som vill att man ska fara åt fel håll hela tiden. Efter målgången la jag mig mitt i spannet med världens största flin och bara myste och berättade för dom vilka otroliga individer dom är.  Marin Wagenius stod på spåret och fotade och filmade lite och tog denna bilden av oss!

Som sagt, det snöade en massa och jag tokvägrade byta om till mina tävlingskläder innan och körde med mina täckbyxor och med min tjocka jacka! #förbekvämförattfrysa. Vi packade sedan ihop och for tillbaka till campingen. Hundarna fick sig middag och sussade sedan sött (vi blängde länge på matte när hon tyckte vi skulle ut och kissa, när vi tyckte vi gjort kväll). Vi människor njöt av paltmiddag och hockey tillsammans med goda vänner. Efter gårdagens natt och en händelserik dag så var jag redo för sängen och sov hur bra som helst.

Morgonen gryr och vi upprepar gårdagens morgonrutin. Vi leder efter första dagen och går ut först i vår klass. Idag snöar det betydlig mer än under gårdagen och all snö som kommit under natten gjorde spåren betydligt tyngre. Trots detta kommer vi ikapp två A-spann och får prova på omkörningar! Dom gick väl egentligen bra men Grym stannade som upp och tänkte att det vore väl trevligt att bekanta sig med dom. Hundarna kämpade på otroligt bra i dom tunga spåren! Jag valde att ha bromsmattan nere ungefär halva delen av banan då jag inte ville att hundarna skulle gå på för hårt i nerförsbackarna och råka göra illa sig. (DOGS FIRST!) Vi gick i mål och jag hade, som dagen före, ett stort leende på läpparna och sken nog som solen skulle ha gjort om det hade setts. Hundarna kunde inte ha fått en bättre första erfarenhet av att tävla (Grym och Helmer har ju gjort det förr). Allt gick ju bra och inget strul med linor eller omkörningar och att bo på bussen gjorde dom ingenting. Jag är verkligen supernöjd med helgen och allt vad den innebar! Vår körning resulterade i en guldmedalj i SP4C och vi körde även på andra bästa tid i totalen i SP4!

Foto; Arne Nylander
Foto; Arne Nylander
Läs hela inlägget »

”Att tiden bara springer förbi” är något jag hör allt för ofta, det är en matt klyscha som upprepas om och om igen. Ett uttryck som nästan tappat sin mening. Några ord som knappt betyder någonting längre. Tiden springer förbi för oss alla, men oj oj oj, vad den sprungit förbi mig sista tiden. Tiden har sprungit förbi mig snabbare än någonsin.  

Det känns som det var alldeles nyss jag längtade efter kyla och snö och att det bara var någon dag sedan jag planerade inför det nya året. Men nu är vi här – ett par dagar in på tjugohundranittons andra månad och det nya året har hittills bjudit på redig kyla och massvis med snö. 

Även fast jag som person tycker om att planera, vara förberedd och ordningsam blev jag lite tagen på sängen nu när vintern väl kom.  Min kära släde som var i behov av kärlek och omvårdnad redan inför förra säsongen står fortfarande ute i skjulet på gården, ledsen och alldeles bortglömd. Jag har hela hösten tänkt köra in släden till ett snickeri i stan för att bland annat laga buskbågen, byta lastplan och laga lite annat smått och gott. Jag har också nya, fina belag som hänger ute i hundskjulet och bara väntar på att få möta snön. Så kan det gå, jag antar att orden ”mañana mañana” etsade sig fast lite väl hårt i huvudet på mig. 

Som tur är har jag också en kickspark, så min haltande planering och bristen på en hel och fungerande släde har inte stoppat mig och hundarna nu i vinter (även om jag kan erkänna att jag saknat släden ungefär varje dragpass… Rätt åt mig). Eftersom en kickspark i stort sett inte väger någonting, och jag heller inte utrustat min med broms, har det varit alldeles lagom att köra hundarna två och två. Att det blivit tvåspannsturer i vinter tror jag gjort grabbarna, och speciellt Lufsen, gott.

Under hösten har jag funderat på att pensionera Lufsen från draget då han inte haft samma glädje och entusiasm i träningen. Jag har provat olika konstellationer i spannet men ändå tyckt att han saknat det där extra som han annars haft. Han har inte haft ont någonstans och varit exakt lika pigg och glad överallt i övrigt. Jag lät honom därför vila ett bra tag från dragträningen och nu när snön kom fick han följa med på en tur i lag med Bamse. Under den turen visade sig den Lufsen jag varit van att se i draget igen. Han jobbade på så fint och jämnt i selen och han kändes full av energi. Han och Bamse jobbade riktigt bra och har fått gå ihop flera gånger igen sedan dess. När jag nu i efterhand tänkt efter och läst mina träningsanteckningar från i höstas inser jag att jag provade Lufsen på alla olika positioner i fyrspannet, samt i tvåspann med både Lady och Accio – men inte med Bamse. Jag inser nu att han kan ha ledsnat på draget på grund av sällskapet och inte på själva träningen i sig. Även fast Bamse och Lufsen båda är riktigt grymma i selen och kämpar på bra, så går det inte att jämföra dem med mina huskytikar och kanske ledsnade Lufsen på att alltid få gå jämte en galen tik som drar för två och går in i sin uppgift till 150%. Jag har såklart ingen aning utan kan bara spekulera.

Hur som helst är jag väldigt glad över att få se min pigga och träningssugna Lufsen igen och det är helt underbart att ha två fantastiska tvåspann att köra. Nu vill jag passa på att njuta av vintern så länge som möjligt, för innan vi vet ordet av är den borta och det är dags att ladda om inför barmarkssäsongen istället. För ni vet, tiden bara springer ju förbi.  

Läs hela inlägget »

Jag iakttar henne under tystnad. Signalerna. De lugnande. De kontaktsökande. De lekfulla. Den snurrande svansen och de bakåtstrukna öronen. Under den mjuka gråvita pälsen och de kraftfulla musklerna, i de hasselnötsbruna ögonen och bortom det tuffa pannbenet gömmer sig en känslig själ. 
 

Det slår mig där jag sitter på knä i den mjuka nysnön och iakttar den femton månader gamla tiken som under sommaren och hösten tryckt på så många av mina knappar. Knappar som fått mig att reagera starkare än vad jag är stolt över. Känsliga knappar som fått mig att höja rösten mer och fler gånger än vad mitt samvete mäktar med. Knappar som gjort mina händer hårdare än vad de naturligt sett är, vill vara. Jag förstår att det handlat om rädsla. Den där skrikröda känslan som fått mig att tappa humöret mer än en gång. Jag förstår att det egentligen handlar om tidigare trauman, stresspåslag och instinktiv ångest, mer än ilska. Att jag, liksom hon, i en svag stund slagit över när det blivit för mycket. Jag förstår allt det där – men jag ser också hur det rispat vår relation. Hur det skapat en distans mellan oss som jag inte vill ha. Vetskapen och besvikelsen är som en iskall, hårt kramande hand runt hjärtat. Jag vet att jag inte är, aldrig kommer vara, perfekt vare sig som människa eller flockmatte. Men jag förväntar mig bättre än så, av mig själv. Hon förtjänar bättre än så. Jag kan bättre än så. Mitt baggage är inte, har aldrig varit, hennes skuld att bära.  

Det är när jag sitter där, i tystnaden och vindens svaga sus genom fjäll och trädkronor, som jag bestämmer mig för att göra en aktiv förändring.För att gå djupt i mig själv och tillbaks till det som en gång var vi. Ta mig igenom hela den snåriga skogen, snavandes ibland kanhända, över stockarna som fallit och myrmarkernas väta som lägger sig som tunga fotbojor runt mina anklar. Hela vägen på den smala stigen – den som leder tillbaks till kärnan. Till glädjen. Lekfullheten. Närheten. Tillbaks till henne, till oss. Jag vet det finns där någonstans, att vi bara tappat det på vägen.

De följande dagarna och veckorna, när hon trycker på mina knappar, bestämmer jag mig aktivt och medvetet för att reagera annorlunda. Rösten blir mjukare, trots att rädslan i mitt bröst bultar stark. Rädsla över att tappa kontroll, över att någon ska skada sig, över att inte läsa rätt. Jag kan känna ångesten krypa i min kropp, men motar den i grind; lägger mina händer mjukt runt hennes fasta bröstkorg och drar djupt efter andan. Låter intutionen tala. Tar henne tätt intill mig, låter allting sakta ned, ta tid. Går in i bubblan. Jag har gjort det här så många gånger förr, jag kan det här. Men kanske, kanske trodde jag att det kapitlet i mitt liv var över nu. På sätt och vis. Att det försvann med honom… 

Det ger inte stora, fyrverkeriresultat. Inte då, den där första gången. Men så börjar jag se en förändring.Den kommer istället sakta smygande, men jag ser den komma. Den växer för varje dag. Ett öra åt mitt håll. En snabb blick. En mjuk svansvifting. Ett djupt andetag, istället för ett överslag. Hur hon åter börjar söka min kontakt med lekfullhet, en nyfikenhet. Hur hon lyssnar och känner in. Finner lugn i mina händer. Samarbetar istället för att jobba emot. Eller kanske är det så att det i själva är jag som har börjat lyssna, känna in och samarbeta? Kanhända – antagligen – är det både höna och ägg?

Och kanhända kan man inte värja sig helt för de lektioner livet som flockmatte bär med sig.Kanhända är det så att vi möter de individer vi behöver, snarare än de vi alltid önskar oss eller som vore enklast. Ibland tror jag det. 

Kanske hade någon i samma skor valt att söka nytt hem till en hund som inte riktigt faller innanför de ramar man önskar och förväntat sig. Hellre än att anpassa eller förändra. Kanske är det rätt för någon annan... Men jag vet med mig; jag har aldrig varit någon annan. Eller någon som väljer enkla vägar ut. För någon jag älskar är jag en sådan som väljer snåriga, smala stigar. Som bygger om och skräddarsyr. Dissekerar och analyserar. Går vilse, halkar och snavar. Blir rispig och får blåmärken. Och mitt i stormens öga någonstans blir jag en sådan som finner nya vägar. Och det är ingen tvekan om saken; jag älskar henne. Min knapptryckande tonåring i behov av mjuka händer, tålamod och tid. Min fantasiska arbetsmyra, med sitt pubertala temperament som ibland kan skrämma mig halvt från vettet. Jag älskar henne av så många olika skäl. Och av ett enda: hon är min familj. Ohana. And nobody gets left behind or forgotten.

Jag får ibland höra jag är en sådan som skapar mig fler sorger än vad jag måste. Att jag ger för många chanser och stångar mig blodigare än jag behöver. Och kanske är det sant.Kanske behöver jag inte göra ett enda jota. Kanske är det helt fel sätt om du frågar någon annan. Men jag vet inget annat sätt. Mitt sätt är att vrida in och ut på mig själv för att finna vägar. För att jag på djupet tror på att ge ärliga chanser – att vi för högre syften är kapabla till större transformationer och utveckling än vad vi anar. För att jag älskar när jag älskar och lovar när jag lovar. För att jag vet att där finns nycklar, någonstans, gömda i fortet. Och att min viktigaste uppgift är att finna svaret på gåtorna. Att misslyckas ibland, men inte tappa tron. På henne. På mig. På utveckling.

Det är sådan jag bestämt mig för att vara. Som flockmatte. Som människa. Och kanske har jag fler blåmärken än de flesta – men för varje blåmärke blir jag starkare. Lär mig något nytt. Och hon lär mig att att saker behöver tid och ärliga chanser. Mitt jobb, mitt kall är att ge henne just det. 

Läs hela inlägget »

Kärnfysik

Det är egentligen inte särskilt svårt – inte svårt alls. Du har hunden, någon sele, en lina och någon form av fordon – apostlahästarna med dina gamla loafers, farfars ovallade träskidor, snowracern som ligger dammig på vinden, den rostiga damcykeln som står ute året runt. Hunden går inte sönder om du bara är ute någon gång ibland – kanske du när du kör i diket så glöm inte hjälmen. Svårare än så behöver det inte vara, bara du inte tappar bort glädjen som ska sprudla kring dig och din hund.

Sen när ni drabbats av bacillen, dragbacillen, och vill vara ute på tur lite mer är det dags att kika över utrustningen en aning. Titta efter en riktig dragsele, en lina med expander så att livet blir lite mjukare för er båda och ett trevligt fordon – bra träningsskor, ett par billiga men avpassade turskidor, en enkel släde eller spark, en cykel som inte gnisslar och kanske har en eller annan växel. Glädjen ska fortsätta sprudla – det behöver inte gå fort, det behöver inte se snyggt ut.

Kanske det till slut blir en livsstil så turerna blir både tätare och längre. Kanske kommer funderingar på att vara med på någon tävling. Kanske har hunden vid det här laget utökats till ett litet spann. Nu behöver utrustningen vara lite mer anpassad till aktiviteten – en riktigt avpassad sele till hunden, kanske skateskidor och en scooter, ordentliga linor – och det finns en poäng i att fundera kring sitt träningsupplägg, kanske börja föra dagbok. Men fortfarande – glädjen ska sprudla kring ert spann och det behöver fortsatt vare sig gå fort eller se snyggt ut.

För mig är det först här som det börjar bli lite svårare – mer att tänka på för att få det rätt – men också så mycket mer spännande. När spannet börjar växa i takt med ambitionerna. Mitt spann är ungt, mycket ungt. De två äldsta är strax över två år och fyra av sju har precis fyllt året. Jag har backat tillbaka för att bygga upp ett helt nytt team från grunden med inköpta valpar, och tänker fortsättningsvis avla själv med start i de hundar jag har – hundar jag är väldigt tillfreds med. Vår ambition är hög och fokus ligger långt i framtiden.

Härifrån krävs noggrannhet, planering och målmedvetenhet. Jag har funderat och klurat innan jag köpt in valpar – tittat på linjer, kikat på föräldrar, övervägt avelsmöjligheter. Jag har suttit med dem i hägnet timme efter timme och studerat hur de rör sig, hur de fungerar i flocken – i första hand en fungerande flock, sedan ett fungerande spann – och lärt känna deras personligheters för- och nackdelar. När sedan dragträningen börjat har det funnits en plan hur den ska se ut och utvecklas – en plan som noterats i dagboksanteckningar. Jag har helt ignorerat farten, den är inte intressant för mig, utan enbart fokuserat på distanser. Hundarna har fått rulla runt på positionerna så att de ska kunna gå var som helst och för att de ska få visa hur de fungerar i spannet.

Men träningen har också varit så mycket mer än det rent fysiska – också huvudet behöver sitt. Vi har tränat kommandon. Vi har tränat på att vara lugna och stilla i starten, att faktiskt stanna och stå still när kommandot stanna ges, att kunna vänta. Vi har tränat på att stå på stakeout och kunna behålla lugnet i en stökig omgivning. Framöver kommer också träning i att vara ute på flerdagarsturer med övernattning i spåret – lika mycket träning för mig som hundarna. 

Att köra hund är inte kärnfysik. Det är enkelt och ska vara enkelt – och framförallt ska det vara roligt för både dig och hunden. Glädjefyllt, prestige- och kravlöst. Tyvärr kan man tro annat när man läser råden som ges – nybörjaren som ber om tips på en enkel släde får rådet att köpa en Skonk, personen som springer en kilometer i veckan med sin hund är hysteriskt rädd att välja fel sele och skada hunden då de lyssnat på råd från förståsigpåare som inte kan skilja äpplen från päron – och tyvärr verkar det mer och mer handla om teknik, material och prestation.

Att köra hund är inte kärnfysik – att köra hund är enkelt. Att köra hund behöver inte betyda att man måste tävla, att man måste ha den dyraste och bästa släden, att selen absolut måste vara perfekt utformad. Det är framförallt andra värden som i första hand bör vara viktiga – som glädjen i att vara tillsammans och göra något både hund och människa älskar och mår bra av.

Läs hela inlägget »

Koppången och tävlingsdebut, sort of…

Dagen innan nyårsafton infann jag mig bland alla de andra som bestämt sig för att delta i mellandagsträffen i Koppången. Det är en träningstävling som anordnas för oss som är nya inom det här med att tävla, vilket är ett kanonbra initiativ. En perfekt start för sådana som jag som har lite tävlingsångest och svårt för att ta det där första steget.

Tack vare mina ihärdiga vänner Sassa och Asinja så tog jag första steget den 30 december och tillsammans med Ty och Tempo provade jag på att tävla för första gången. Det var otroligt fina spår och en solig och gnistrande vit vinterdag. Kvällen innan hade jag känt mig nervös, men på tävlingsdagens morgon var det så mycket bestyr att jag inte hann med att känna så mycket alls förutom att fokusera. 

Jag och Andreas, Sassa, Asinja och Kaj åkte i en konvoj av skåpbilar med slädar på taken mot Koppången. Då parkeringen redan var full när vi anlände fick vi parkera på en parkeringsficka längsmed vägen, något som flera andra också hade gjort. Sedan fick vi gå med slädar och dragsugna huskies längsmed vägen för att ta oss till starten.
Om man inte redan var taggad innan så blev man det när man kom fram till en sån där plats; överallt mellan träden fanns uppsatta stakeouts som höll fast ylande och dragsugna hundar innan det var dags att ta plats i spannet. Av någon märklig anledning så rann nervositeten av mig där och då och ersattes av en glädje av att få vara med i allt detta, draghundsvärlden liksom. Och en spänning att faktiskt gå lite utanför min comfort zone. (Jag har en ganska stor comfort zone ska erkännas).

Vi tog varsitt nummer och allting var under kontroll. Men det är klart, inget äventyr utan lite kaos. Jag och Andreas hämtade Ty och Tempo och satte dem på vår stakeout som vi hade satt upp mellan två träd. Sedan satte vi fast draglinor, säkerhetslina och ankarlina i släden. Därefter vände sig Andreas om och utbrast "var fan är Ty?" När jag vände mig om stannade världen för ett ögonblick. Tempo stod där, men Ty var borta, likaså hans spröt som var fäst vid halsbandet. Under några pulserande minuter hann jag tänka en massa grova svordomar i huvudet, men ögonblicket därefter såg jag Ty lite längre bort, fast i en främlings stadiga grepp. Om någon lyckas så är det Ty!Hans spröt hängde fortfarande kvar i halsbandet, intakt. Det här fick ju bara inte hända! Hur f-n kom han loss? Svaret fick jag efter tävlingen, när jag hade satt fast honom på stakeouten igen, den här gången med DUBBLA spröt och hakarna åt motsatt håll. Vi har en stakeout i vajer med flyttbara utsprång, så nertill sitter de fast med BGB-hakar. När Ty krafsade på vajerlinan så lyckades han få loss haken. Han gjorde detta två gånger till medan jag stod bredvid och höll koll på honom, men eftersom han satt fast i två stycken så kom han ju inte loss. Så där. Man lär så länge man lever. Inga löstagbara spröt i fortsättningen! Nu ska jag gå och köpa något som jag kan låsa fast bgb-krokarna med.

På grund av Tys strapatser blev vi lite försenade och när de ropade upp mitt nummer var Andreas på väg att koppla på den speedade Ty i draglinan tillsammans med Tempo. Jag hann tänka att jag skulle missa min tid, men väl framme vid startlinjen fick jag veta att jag hade 15 sekunder till godo. Först då andades jag ut och hjärnan hann ikapp. Helt plötsligt kändes allt betydligt bättre och jag kände mig redo att köra iväg. När Andreas släppte taget och jag manade på grabbarna hade all stress släppt och kvar fanns bara glädje i min kropp. Jag tittade upp och insåg plötsligt hur vackert allting var. Det var en solig dag, ca fem minusgrader och vi körde genom ett vitt sagolandskap, med snötyngda träd och vackra vyer.

Tävlingen gick jättebra, grabbarna jobbade på duktigt även om det var lite tungt med träsläden. Jag har ju ingen sån där flashig tävlingssläde.

För att vara första gången är jag supernöjd och också lite förvånad att jag faktiskt tyckte att det var så pass roligt, trots att jag egentligen inte är någon tävlingsmänniska. Jag kan faktiskt tänka mig att göra om det, ganska snart till och med. 
 

Läs hela inlägget »

Senaste inläggen

Bloggarkiv

Senaste kommentarer

  • Madde » Sommarhetta:  ”Tack för bra information! :)”

  • Anna » Victoria Gideonsson :  ”Hej! Fina hundgårdar, var har ni köpt träull? Mvh”

  • Gudrun Nilsson » Johanna Lekhammar:  ”Fint skrivet, jag känner igen mig och jag har just nu bara en ! Jag har med åren..”

  • Annika » Linda Lindholm:  ”Kul att läsa. För exakt då tänker jag också. (har också 4 st.) Jättesugen på fle..”

  • Charlie » Kaj Wallin:  ”AHE ingår oxå i Embark's test ”